Västerländsk litteratur började vid havet när Homeros skrev sitt berömda epos om Odysseus, som i sina resor kring de grekiska öarna påträffar alla slags farhågor: Skylla och Karybdis, cykloper och nymfer. Även västerländsk filosofi har sin begynnelse i reflektioner om vatten. Thales från Miletos (cirka 625 f. Kr. – 545 f. Kr) hävdade att alltings ursprung är vatten. Herakleitos (slutet av 500-talet f. Kr) skrev att vi inte kan kliva ner i samma flod två gånger, eftersom vattnet ständigt strömmar och förnyar sig. Därmed är hela världen så beskaffad att den står i evig föränderlighet. Kanske var dessa funderingar naturliga för grekerna som bodde vid havet, men efter att själv ha bott vid havet och efter att ha läst en hel del havslitteratur är det tydligt att havet ständigt har sina frestelser.

Madame de Staël hävdade på 1700-talet att havet är det enda människan aldrig lyckats tämja. Vi har byggt vägar och hus, omskapat landskap och sprängt oss in i berg. Men havet förblir oberört. Evigt vidsträckt och gammalt. Herakleitos funderingar till trots står havet sig likt för den som blickar ut över det ändlösa vattnet oavsett var han står. En samhörighet med tidigare generationer sköljer över en vid havskanten i takt med vågorna. I havsdjupet återfinns fiskar och kräldjur, som varit beständiga i miljontals år.

I den västerländska litteraturen återvänder författare till havet gång på gång. Bara under det senaste århundradet går det att nämna Daphne du Maurier, med sina böcker om stränderna och havet vid Cornwall. Louis-Ferdinand Céline återkommer ständigt till havet som lockande, hotfullt och begränsande. Jack Kerouac skrev sin första roman om just havet. Hemingway skrev sin oförglömliga Den gamle och havet som gav honom Nobelpriset i litteratur 1954. Herman Melvilles klassiker Moby Dick från 1800-talet går inte att utelämna. Ian McEwans On Chesil Beach undersöker kärlekens gränser och djup och utspelar sig vid havsstranden. Listan kan göras lång, men det är tydligt att litteraturen tar inspiration från denna ständiga inspirationskälla. Även konst, musik och filmer vänder sig till havet.

Havet kräver respekt. Vi står försvarslösa när havet ryter och slänger med sin oemotståndliga kraft. Fartyg har gått under. Människor har slukats upp i dess oförsonliga famn. När stadsbor för första gånger påträffar havet tror de att faran är överdriven. De tar sina risker. De går längre ut i vattnet medan tidvattnet är lågt och förvånas när det vänder och vågorna drar dem omkull.

Likväl är havet en källa till glädje, som välkomnar till sommarbad och semester. Exempelvis producerade vår nationalskald Ulf Lundell en version av Homeros gamla epos med orden:

Men havet drar som en hägring
När vintermörkret söver
Och inte bara havet
Allt som inte syns
Är det jag aldrig fått smaka
Det som är så mycket bättre
Själva lyckan
Mitt eget hem på Ithaka