Café Thelins i Stockholm en helt vanlig tisdagsmorgon. Konditorn frågar vad jag vill ha, men jag avvisar snabbt frågan med att jag väntar på sällskap. Tanken slår mig: har jag brutit mot någon oskriven regel? Som nyligen återvänd till sitt hemland är man mer varse än någonsin om de sociala koder som reglerar vårt samhälle. Efter någon minut kommer Mustafa Panshiri genom dörren, punktligt, och vi slår oss ner för ett samtal som varar strax under en timme.

Panshiri är aktuell med boken 7 råd till Mustafa: så blir du lagom svensk i världens mest extrema land. 2015 var han en färdigutbildad polis som hade framtiden klar för sig. Nu var det bara att vänta på guldklockan efter 30 år i tjänsten. Men verkligheten ville sig annorlunda. Strax insåg han att han var den ende som talade dari i Linköping. Här fanns en verklig möjlighet att göra skillnad för hundratals människors liv. I stället för den rädsla eller oro många nyanlända kände vid möte med polisen ville han visa att polisen står på människornas och demokratins sida. Det blev tydligt att en sådan ny och tidskrävande insats inte kunde rymmas inom polisen, så Panshiri sökte sig vidare till ett nytt sätt att nå ut till nyanlända.

Startskottet blev boken Det lilla landet som kunde (Lava Förlag, 2020). Den ställde två huvudsakliga frågor: kan låga förväntningar vara rasism? Och vad gör vi med folk som inte vill integreras? Det blev tydligt att svaret på första frågan är jakande. Vad gäller den andra frågan möttes han med en frågande blick. Självklart vill väl alla integreras i vårt samhälle! Eller? Det visade sig att så inte var fallet. Ett svar på denna fråga kommer i Panshiris andra bok som kom nyligen. Där presenterar han sju konkreta råd för den som är nyanländ.

Problemet är visserligen svårlöst. Det är inte enkelt att bli en del av det svenska samhället, konstaterar vi i vårt samtal. Vi har å ena sidan en stark social konformitet, där det anses fult att sticka ut. Men å andra sidan har vi också en stark individuell integritet, som innebär att jag sköter mitt om du sköter ditt. Det leder till att den “mellanmänskliga värmen” enkelt försvinner, menar Panshiri. Bakom denna paradox ligger dock en välvilja. Individuell integritet och social konformitet som inte låter sig gå ut över andra är eftersträvansvärda värden. Problem framstår när dessa dras till det extrema. Därav ett försök att få oss att bli “lagom” i vårt extrema land.

Under ytan i samhället finns de rådande normerna som vägleder oss. Vi känner direkt igen oss när vi deltar i det sociala spelet. Åker vi utomlands inser vi snabbt att andra regler gäller. Ofta reflekterar vi inte över våra egna normer, som har förhandlats fram över generationer. Men det är normer som också försäkrar att det sociala spelet fungerar och att vi kan leva med någorlunda grannsämja. Sverige har, trots allt, “byggt något helt fantastiskt”.

Den som vill stödja översättningen av Panshiris bok kan läsa mer här.

Karl Gustel Wärnberg är historiker och filosof. Han delar sin tid mellan Stockholm och London.