På onsdagen föll domen efter att en frilansjournalist fått näsan avslagen av en Palestinademonstrant.

Det har inte föranlett några större reaktioner från journalistkåren.

Detta trots att samma frilansjournalist upprepade gånger hotats under bevakning av demonstrationer.

Han har pekats ut som ”fientlig media” av en vänsterpartist och blivit omringad, spottad på och bestulen på sin mobiltelefon. Bulletin har i omgångar – tillsammans med några få andra undantag – rapporterat om den misshandlade journalistens utsatthet.

Men från journalistkåren i stort har det varit tyst. När jag snabbt går igenom nyhetsflödet ser jag inga glödande upprop, eller ens någon nyhetsrapportering om det anmärkningsvärda i att en journalist misshandlats under jobb.

Samma kår som annars sluter led när kollegor hotas. Samma kår som – med all rätt – rasar när en Sydsvenskan-journalist möter hotelser utanför sitt hem. Samma kår som fördömer angrepp på journalister från etablerade medier.

Men var finns vreden när en frilansfotograf misshandlas så att näsbenet knäcks?

När SVT tillfrågas svarar man att man ”inte känner till fallet”. Sveriges Radio tiger helt. Inget upprop från Journalistförbundet. Inga krav på krafttag från kulturministern.

Är det för att offret är frilans? För att han bevakade ”fel” demonstration? För att hans inslag delas av ”fel” personer på sociala medier? Eller för att angriparen har ”rätt” politiska sympatier?

När kulturminister Parisa Liljestrand skrev debattartikel i Expressen om hoten mot Sydsvenskan-journalisten betonade hon att ”Vi kan aldrig acceptera att någon hotar det öppna demokratiska samtalet.” Jag skriver under på vartenda ord.

Jag har sökt henne under dagen för kommentar om misshandeln – och mötts av tystnad.

När politiker och publicister väljer vilka journalister som förtjänar skydd, talar man också om vilka som står oskyddade.

Utgivarna skrev i fallet med Sydsvenskans journalist att ”Att demonstranter samlas utanför en reporters hem är upprörande och oroande.”

Call me crazy – men i min värld är en avslagen näsa minst lika upprörande.

Den selektiva upprördheten är farlig. Den signalerar på ett orwellskt sätt att alla journalister är jämlika, men vissa journalister är mer jämlika än andra.

Och att vissa politiska grupperingar står över lagen.

När det gäller journalistkåren, kollegorna, händer det att man är mer än bara är tyst.

Det finns exempel på rena mobbarfasoner mot kollegor som är utsatta. Ett exempel är när Joakim Lamotte för några år sedan inför ett reportage i ett ökänt område i Trollhättan kände sån rädsla att han skrev ett avskedsbrev. Något som sedan hånades (!) av journalister med hashtaggen #avskedsbrev.

Den händelsen är fortfarande en skamfläck för hela kåren. Inte bara för de som aktivt deltog. Utan även för de journalister som teg.

Varje gång vi sviker principerna om likhet inför lagen – att varje journalist (eller vanlig medborgare för den delen) förtjänar samma skydd – urholkar vi demokratins grundvalar.

Var finns protesterna? Var finns stödet?

Tystnaden talar sitt tydliga språk.