Gunilla Brodrej är upprörd. I en text i Expressen skriver hon indignerat om två av Bulletins krönikörer, Ronie Berggren och Richard Sörman och att de ges utrymme i statlig radio. Deras åsikter, som inte passar i den så kallade åsiktskorridoren, har väckt hennes ilska. Men istället för att gnälla borde Gunilla Brodrej ta chansen att lyssna och lära sig av meningsmotståndare, skriver Bulletins chefredaktör Pelle Zackrisson.
Gunilla Brodrej, medarbetare på Expressens kulturredaktion, skriver i en lång text om hur ”fel röster” får höras i statlig media. Hon verkar ha missat att debatten har förändrats. I den egna tidningen skrev Ann-Charlotte Marteus en av mina absoluta favorittexter genom tiderna, 2019, om hur hon själv var en del av åsiktskorridoren och varför den kväver debatten (”Det är jag som är åsiktskorridoren”, väl värd att läsa igen).
Utifall Gunilla Brodrej missat det: Svenska folket vill ha ärliga samtal om migration, skatter och statens roll.
Brodrej upprörs. Jag kallar det istället liberal demokrati och ett öppet, vuxet och konstruktivt debattklimat.
Och om något, så borde frågan till Sveriges Radio vara: What took you so long?
Proppmätt på privilegier
Brodrej framstår som inte så lite yrvaken. Och som häpen över att det inte är sojalattedrickande journalister på Södermalm som längre bestämmer vad som får och vad som inte får sägas och tyckas.
I sin text surar Gunilla Brodrej över att Bulletins USA-redaktör Ronie Berggren får uttala sig om att USA:s demokrati står säkert. Hon slänger förnärmat ur sig: ”Vad är detta? ’Ring P1?’”.
Skälet till hennes utfall tarvar en förklaring för de som inte är ”invigda” i det mediala kotteriet: Det finns ett brett förakt bland journalistkåren för de vanliga lyssnare som ringer in till Ring P1 och ger uttryck för emellanåt starka åsikter.
Och när Riks’ politiske redaktör Richard Sörman (som är återkommande krönikör hos oss på Bulletin) har mage att uttala att ”våra politiska eliter har gett oss en massinvandring som laglydiga svenska ungdomar får betala”, då går topplocket på Gunilla Brodrej.
Det finns också en utsökt ironi i att Brodrej också upprörs över att Richard Sörman tycker att det finns en konsensustyranni i svensk politik. Att den konsensustyrannin även har gällt inom media gör Gunilla Brodrej klart med all önskvärd tydlighet.
Utmärkt tillfälle att lära sig
När Berggren och Sörman uttalar sig om USA eller svensk politik, gör de det utifrån sina erfarenheter, kunskaper och värderingar. Om man inte håller med – som Gunilla Brodrej uppenbart inte gör – kan man istället för att gnälla i en krönika ta det som ett ypperligt tillfälle att lära sig mer om vad åsiktsmotståndare tycker och hur de resonerar.
För att tala klarspråk: Nej, det är inte ett problem att andras åsikter får framföras.
Gunilla Brodrej må rasa och sätta sojalatten i vrångstrupen. Men Bulletin – och allt fler nyhetssajter och journalister – kommer att fortsätta att ge utrymme till röster både innanför och utanför åsiktskorridorens väggar.
För i ett fritt Sverige får alla tala – även de som inte får Gunilla Brodrejs godkännande.
