Infrastrukturen är eftersatt. Vården räcker inte till. Polisen kommer inte när man behöver hjälp. Skolan klarar inte av att lyfta eleverna. Försvaret står inte emot längre än en vecka och strömförsörjningen svajar. Trots att Sverige har nästan högst skatter i världen. Därför ska vi komma ihåg vad Astrid Lindgren skrev för 45 år sedan.
Den 10 mars är en liten minnesdag. I dag för 45 år sedan publicerade Expressen en artikel av Astrid Lindgren som ändrade historiens gång. Barnboksförfattaren hade upptäckt att marginalskatten i vissa situationer kunde bli över 100 procent. Hon själv, som egen företagare, gick back på att arbeta.
Debattinlägget kläddes i sagans dräkt. Men artikeln ”Pomperipossa i Monismanien” beskrev Astrid Lindgrens egen situation.
”Vet du om att i år är din marginalskatt 102 %?”
”Du pratar”, sa Pomperipossa. ”Så många procent f i n n s ju inte!”
För hon var inte särskilt hemma i den högre matematiken nämligen.
Jo då, fick hon höra, i Monismanien fanns det hur många procent som helst, och om man la ihop inkomstskatten och de sociala avgifter som Pomperipossa skulle betala, eftersom hon var egen företagare, så b l e v det 102 %, sen fick Pomperipossa säga vad hon ville!
När artikeln skrevs hade Socialdemokraterna suttit vid makten i 44 år. Under andra världskriget hade det visserligen varit samlingsregering, men sedan 1932 hade S haft statsministerposten.
Med Astrid Lindgrens debattinlägg insåg allt fler vad den socialdemokratiska politiken ledde till. De höga skatterna var skadliga för samhället.
Det fanns andra egna företagare än hon själv. Det fanns exempelvis läkare och tandläkare och advokater i Monismanien, och de hade nog snabbt räknat ut att ju mer de arbetade, dess mindre förtjänade de och hade därför bestämt sej för att ge fullständigt fan i monismanernas gallstenar och värkande oxeltänder och skilsmässor och husaffärer åtminstone en två tre fyra fem dar i veckan.
Astrid Lindgrens artikel i Expressen är en delförklaring till att borgerligheten vann valet ett halvår senare, och Sverige fick det första maktskiftet på 44 år. Det är värt att minnas.
Samtidigt ska man komma ihåg att Sverige även i dag har skadligt höga skatter. Med ett skattetryck på 42,6 procent är Sverige ett av de länder som har tyngst skattebörda i OECD. Trots att den så kallade värnskatten avskaffats ligger den högsta marginalskatten på 55,5 procent. I internationell jämförelse (där man då även inkluderar arbetsgivaravgifter) betyder detta att Sverige har näst högst marginalskatt i OECD.
Skattetrycket skulle möjligen kunna fördras om det ledde till att svensk välfärd vore bättre än i andra länder. Men infrastrukturen är eftersatt. Vården räcker inte till. Polisen kommer inte när man behöver hjälp. Skolan klarar inte av att lyfta eleverna. Försvaret står inte emot längre än en vecka och strömförsörjningen svajar. Utöver detta kan väljarna notera ett uppenbart slöseri med de insamlade medlen. En kostsam invandring och tillhörande integrationspolitik, ett effektsvagt bistånd och ett slappt bidragssystem öppet för fusk skapar ytterligare tvivel.
Socialdemokraterna anser fortfarande att höjda skatter är lösningen på välfärdens finansieringsproblem, trots att skattetrycket snarare är orsaken.
Astrid Lindgren har lika rätt i dag som för 45 år sedan.
