Den som inte klarar grundläggande gymnasiekurser ska inte stifta lagar för tio miljoner människor. Riksdagen behöver en nedre anständighetsgräns. Det skriver Samuel Fornäs i Bulletin.

Om man söker ett helt vanligt kontorsjobb med CV:t fullt av underkända gymnasiebetyg hamnar ansökan i papperskorgen. Försöker samma person i stället kryssa sig in till Sveriges högsta beslutande organ väntar tydligen en stol redo. Sveriges riksdag är förmodligen den enda arbetsplatsen i landet där man kan kuggas i grundläggande samhällskunskap och samtidigt fatta beslut om samhället hela dagarna. Det är en kravlöshet som saknar motsvarighet på hela arbetsmarknaden. Riksdagshuset kommer inte att tömmas på ledamöter bara för att man kräver godkänt i svenska och historia. Det handlar helt enkelt om att sätta en nedre anständighetsgräns – så att man åtminstone slipper skicka oväntade kryssraketer till konstitutionsutskottet.

Genrebild. Foto: Arild Vågen  Creative Commons Attribution-Share Alike 4.0

Fornäs: Riksdagen är fel plats om man kuggat halva gymnasiet

Tidöpartierna bör lägga fram en gemensam budget. Den kan få Centerpartiet att trycka gult och bespara Sverige ett år av rödgröna skattehöjningar, skriver John Gustavsson.

Över sex veckor har gått sedan valet, och vi har fortfarande ingen regering. Situationen är inte helt olik den efter valen 2014 och 2018. I båda fallen så vann högerpartiernas budgetmotion, trots att Socialdemokraterna till slut fick statsministerposten. Tidö bör nu lägga en gemensam budget så att åtminstone den första biten kan få samma utfall även denna gång. Spontant kan det tyckas att Tidöpartierna bör använda friheten som kommer med att vara i opposition till att profilera sina egna partier mer tydligt, något man gör inte minst med just en egen budgetmotion. Om Magdalena Andersson hade varit statsminister idag, så hade det argumentet vägt tungt. Nu är hon lyckligtvis inte det. En gemensam Tidöbudget, designad för att kunna få Centerpartiet att åtminstone trycka gult (vilket gör att budgeten vinner, som skedde 2018), skulle bespara Sverige ett helt år av rödgröna skattehöjningar och annat ekonomiskt självskadebeteende. Det vore oansvarigt att i det läget betrakta budgetmotionen endast som ett skyltfönster för det egna partiets idéer och särart.

Bildmontage. Krönikören John Gustavsson samt, från vänster: Ebba Busch, Ulf Kristersson, SImona Mohamsson och Jimmie Åkesson. Foto: Privat/Faksimil X.

Sista chansen på minst fyra år att få igenom en budget och bromsa vänstersvängen

Gustavsson: Självklart ska Tidö lägga gemensam budget

V-ledamoten Mohamed Ali blev svensk medborgare efter ett tidigare avslag, medan en väletablerad EU-medborgare med svensk familj fortfarande väntar. Okomplicerade ansökningar borde prövas snabbt, skriver Torsten Sandström.

Den inkryssade V-mannen från Somalia står i mediernas centrum. Med all rätt. Hur kan ett svenskt parti till riksdagen rekrytera en färsk svensk medborgare med ett förflutet i Sverige som knappast tyder på någon skötsamhet? Jag vill nu vända på frågeställningen. Vad sysslar Migrationsverket med? Man borde visa återhållsamhet med ansökningar om medborgarskap i fall där bristande vandel visats? Låt mig därför berätta om hur Migrationsverket segar med behandlingen av ett fall som jag uppfattar som solklart: medborgarskap borde ha beviljats med vändande post. Men inget händer. Min vänfamilj bor sedan 2019 i Sverige. Hon är svenska och han sydvästeuropé – alltså EU-medborgare – som vuxit upp med sina föräldrar i Tyskland. Hon har efter universitetsstudier börjat jobba i Tyskland för ett stort multinationellt svenskt företag. Hon träffade mannen på jobbet 1991 och gifte sig 1994. Hennes karriär gick vidare till en av företagets arbetsplatser i Sverige 2019. Mannen följde med och fick också – liksom förut – jobb hos bolaget på den nya orten i fråga. Med följde också deras två barn med svenska pass. Barnen är nu omkring 30 år. Alla fyra medlemmarna i familjen jobbar och försörjer sig galant. Vad jag vet syns ingen kriminalitet eller skumraskaffärer. Alltså en skötsam svensk familj. Enda problemet är att mannen efter sex år i Sverige saknar svenskt medborgarskap.

Torsten Sandström jämför sin väns väntan på medborgarskap med hur riksdagsledamoten Mohamed Ali (V) beviljades medborgarskap. Montage. Foto: Sveriges riksdag/Privat

Varför fick V-ledamoten Ali medborgarskap när skötsamma sökande står i kö?

Sandström: Hur arbetar Migrationsverket egentligen?

I Barcelona, Malmö och Stockholm har politiker underblåst radikal propalestinsk aktivism för billiga poäng. Nu är det vanliga skattebetalare och företagare som får betala priset, skriver Bitte Assarmo.

Det pågår just nu en plågsam uppvisning i politisk ironi runt om i Europas storstäder, och Sverige utgör inget undantag. Samtidigt som progressiva lokalpolitiker tävlar i att plocka billiga godhetspoäng genom att posera till stöd för den palestinska saken, förvandlas våra gemensamma gator till arenor för vandalism, upplopp och ren laglöshet. När den radikala aktivism som politiker underblåst eller daltat med till slut drabbar den egna staden, står de handfallna inför de krafter de själva har bjudit in. Ett av de mest talande internationella exemplen på detta fenomen är Barcelona. Stadens politiska ledning har länge profilerat sig som en av Europas mest uttalat propalestinska ledningar, där man med pompa och ståt brutit vänortsavtal med Tel Aviv och lanserat symboliska stödprojekt för Gaza. Nu har det politiska etablissemanget snabbt fått lära sig att radikal gatuaktivism inte låter sig tämjas av resolutioner i stadshuset. Staden har skakats av våldsamma demonstrationer där aktivister startat bränder, vandaliserat butiker och gått till attack mot polis. Den tolerans för civil olydnad som staden odlat slog tillbaka mot de styrande med full kraft – en ren och skär lektion i att smaka på sin egen medicin.

Propalestinsk demonstration i Barcelona. Foto: Privat/Aniol, CC0, via Wikimedia Commons.

Från Barcelona till Malmö: aktivismen de bjöd in vänder sig nu mot de egna städerna

Assarmo: Nu får godhetsknarkande politiker smaka på sin egen medicin 

Artificiell intelligens har börjat lösa avancerad matematik på expertnivå. Då kan de tryggaste jobben bli de som kräver en människa av kött och blod, och det kan rubba argumentet för omfattande invandring, skriver Paul Holmgren.

I SVT:s Aktuellt berättade KTH-professorn Svante Linusson om något som borde få fler än matematiker att spetsa öronen. Artificiell intelligens har på kort tid tagit stora kliv inom avancerad matematik och börjat lösa problem på en nivå som tidigare krävde mänsklig expertis. Det är en tydlig symbol för vad som håller på att hända. Matematikern har länge hört till arbetsmarknadens intellektuella elit. En doktorsexamen från KTH, Cambridge eller Harvard kräver år av studier och en förmåga att röra sig i abstrakta världar där de flesta av oss tappar orienteringen redan vid första ekvationen. Nu kliver AI in genom dörren. Den behöver ingen doktorandtjänst, inget forskningsanslag och ingen kaffepaus. Den arbetar dygnet runt och utvecklas snabbt. När AI dessutom används för att utveckla nästa generation AI uppstår en svindlande tanke: intelligensen blir ett verktyg för att bygga mer intelligens.

När AI tar över allt fler kunskapsjobb kan omsorgen bli framtidens trygga yrke, menar Paul Holmgren. Foto: Pexels/Privat

Höj lön och status i omsorgen, så kan akademikerna bli framtidens arbetskraftsreserv.

Holmgren: När AI tar matematikerns jobb får hen ta hand om mormor

Andelen muslimer i Sverige steg till omkring 8 procent mellan 2010 och 2020. Men siffrorna bevisar inte i sig att det finns en ideologisk plan bakom, och Europa behöver en debatt som bygger på belägg, skriver Mohamed Saad Khiralla.

I den första artikeln tog jag upp tre personliga erfarenheter från Sverige som väckte frågor om sambandet mellan vissa religiösa föreställningar, migration och barnafödande. Men individuella erfarenheter, hur betydelsefulla de än kan vara, räcker inte i sig för att förstå demografiska förändringar eller för att bevisa att det finns ett organiserat politiskt projekt. Därför måste vi gå vidare till statistiken och de demografiska studierna. Vad visar då de senaste tillgängliga uppgifterna om de religiösa och demografiska förändringarna i Europa? Enligt en studie som publicerades av Pew Research Center den 9 juni 2025 ökade antalet muslimer i Europa från omkring 39,8 miljoner år 2010 till omkring 46 miljoner år 2020, en ökning med cirka 16 procent. Under samma period steg deras andel av kontinentens totala befolkning från omkring 5 till omkring 6 procent.

Mohamed Saad Khiralla granskar vad statistiken säger om Europas demografiska framtid. Foto: Fred Romero/Wikimedia Commons (CC BY 2.0) / Privat

Svaret kan inte utläsas ur siffrorna ensamma, men de kan inte heller ignoreras

Saad Khiralla: Vad säger siffrorna om Europas framtid?

Sverige har aldrig fött så få barn, och ekonomiska incitament gör inte längre någon skillnad. Nu behövs en nationell dejtingplattform med BankID under Försäkringskassans överinseende, skriver Olle Björklund.

Staten lärde sig hålla människor vid liv på egen hand. Apparna lärde sig hålla dem ensamma. Den svenska modellen skapade goda förutsättningar för individens överlevnad, men har monterat ned mekanismerna för mänsklig reproduktion. Enligt SCB har den totala fruktsamheten sjunkit till 1,42–1,43 barn per kvinna – den lägsta nivån sedan mätningarna började 1751. Fruktsamheten är idag lägre än under 1700-talets hungersnöd och krig. SKR varnar för att var tionde förskola kan tvingas stänga. Demografen Gunnar Andersson vid Stockholms universitet påpekar att unga i stor skala skjuter upp eller helt avstår från barn. Det är en tektonisk förskjutning som inte löses med mer välfärdsstöd. Vad gick fel i ett kungarike med 480 dagars föräldraledighet? Roten till problemet ligger i ideologin. På 1970-talet lanserade Socialdemokraterna manifestet Familjen i framtiden. Kärnan var den svenska teorin om oberoende: kvinnan skulle vara ekonomiskt oberoende av mannen, de äldre av sina barn och de vuxna barnen av sina föräldrar. Staten blev den universella partnern för varje medborgare.

Var fjärde man i åldern 31–40 har aldrig vågat ta romantisk kontakt, enligt RFSU. Foto: Akshar Dave/Unsplash.

Varför det sociala paradiset glömde hur man skaffar barn – och hur det kan räddas

Gästkrönika: Den svenska ensamhetens anatomi

Migration och barnafödande kan i vissa miljöer bli verktyg i ett ideologiskt projekt för att förändra maktbalansen i samhället. Tre möten i Sverige väcker frågan om när tro övergår i politisk ambition, skriver Mohamed Saad Khiralla.

De europeiska samhällena genomgår omfattande demografiska förändringar, där migration, fertilitet och en åldrande befolkning samverkar och omformar kontinentens sociala, kulturella och politiska struktur. Men en fråga framstår för mig som ännu mer angelägen: Vad händer när dessa förändringar sammanfaller med religiösa föreställningar där migration och fortplantning betraktas som en del av religionens förpliktelser och historiska uppdrag? Här används begreppet ”demografisk jihad” för att beskriva hur migration och barnafödande kan utnyttjas inom ett ideologiskt projekt som syftar till att förändra maktbalansen i samhällen, utan att nödvändigtvis tillgripa militära konfrontationer. För att förstå frågan måste vi återvända till de föreställningar om migration och fortplantning som har etablerats i det muslimska kollektiva medvetandet. Samtidigt måste vi skilja mellan religiösa texter och deras olika tolkningar, mellan individer som utövar sin tro privat och organisationer som omvandlar religion till ett politiskt projekt.

Mohamed Saad Khiralla granskar hur religiösa texter om migration och barnafödande används politiskt. Foto: Privat / Turkish and Islamic Arts Museum, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Religiösa ideal om barnafödande kan i vissa miljöer bli politiska maktverktyg

Saad Khiralla: När religionen blir ett projekt för expansion

Svensk politik har fastnat i en vänsterliberal drömvärld där den som kritiserar invandring, brottslighet och utanförskap framställs som samhällets fiende. Medierna bär stor del av skulden, och samma mönster syns i Paris, skriver Torsten Sandström.

Vad är det som händer i Sverige och Europa? Jag upphör inte att förvånas. Okej, jag är till åren kommen och antagligen fast i äldre värderingsmönster. Men jag följer svenska och utländska medier noga. Anser mig därför – rätt eller fel – som hyfsat välunderrättad. Min slutsats blir att den politiska utvecklingen i vår världsdel haltar sig fram – eller snarare bakåt. Politiska partier har sedan länge funnits i många nationer med de mest skiftande åsikter – hur man än mäter från vänster till höger eller enligt GAL-TAN. Så de dogmer som presenteras känns inte särskilt mycket nyare idag jämfört med min ungdom. Det måste vara något annat. Det politiska samtalet var i min ungdom mer öppet i den meningen att rader av olika pregnanta stridsfrågor stod under debatt. På så vis blev politiken mer konfrontativ i en kedja av sakfrågor. Umgänget var mer artigt, men samtidigt mer tydligt i kritiken. Till bilden hörde att mediernas hederskodex var en annan. Journalister skulle rapportera kritiskt sakligt, men förväntades att i stor utsträckning avstå från egna politiska värderingar av partiernas lösningar. Ytterligare en mycket viktig förutsättning var socialdemokratins omfattande maktposition genom rader av val inom stat och kommun. Det var okej att kritisera dem, men de bestämde lika fullt.

Enligt Torsten Sandström tar journalister parti för protesterna och upploppen i Frankrike, och samma vänsterliberala mönster syns i Sverige. Foto: Jorge Jaramillo/Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0, beskuren) / Privat

Med neutrala medier som förr hade Sverige varit ett bättre land

Sandström: Huliganer i Paris – rödgrön röra i Sverige

Frankrikes upplopp handlar om mer än underfinansierade skolor. Ändå väljer svenska medier en förenklad förklaring och missar frågan om vilka som använder protesterna för att angripa staten, skriver Paul Holmgren.

Frankrike har just visat Europa något betydligt större än en studentprotest. Stadshus angrips, butiker plundras, bilar brinner och polis attackeras. Omkring 550 000 deltog den 17 oktober enligt inrikesminister Laurent Nuñez. Merparten demonstrerade fredligt. Samtidigt greps omkring 2 400 och hundratals poliser, gendarmer och brandmän skadades. President Emmanuel Macron talade dagen efter om ”insurrectionist elements from the radical far left, joined by numerous criminals” och människor som försökt ”bring down the Republic”. Svenska mediekonsumenter möts ändå av en märkligt begränsad förklaringsmodell. SVT beskriver protesternas bakgrund genom resursbrist i skolorna, bristande finansiering och dåliga utbildningsförhållanden. Det är relevant eftersom protesterna började där. BBC kallar lördagens jättedemonstrationer ”largely peaceful”, samtidigt som den egna rapporteringen visar plundring, sönderslagna byggnader och ett stadshus i Limoges i brand. En majoritet kan demonstrera fredligt medan en minoritet skapar ett nationellt säkerhetsproblem. Journalistiken börjar på allvar först med den avgörande frågan: Vilka använder demonstrationen för att plundra, bränna och angripa staten – och vad vill de?

Plundrad och brandskadad butik i Paris dagen efter lördagens demonstrationer, som samlade omkring 550 000 människor i Frankrike. Foto: Privat/Guallendra, CC0.

550 000 demonstrerade – men vilka plundrade, brände och angrep staten?