Den som påstår att det inte finns någon åsiktskorridor i Sverige har förmodligen aldrig haft någon åsikt som svävat utanför den. Det senaste exemplet på den klaustrofobiska inrättningens förekomst rör nyheten om Kristdemokratiska kvinnoförbundets ordförande Sarah Havneraas historia inom flera abortkritiska organisationer (DN 25/1). Att KD sedan decennier står bakom svensk abortlagstiftning och inte heller driver för en förändrad aborträtt tycks däremot, märkligt nog, sakna betydelse. 

Dramaturgin som följer på ”avslöjandet” är det förväntade: På sociala medier haglar kritiken samtidigt som Aftonbladets ledarsida tycker sig se ännu en möjlighet att undergräva Moderaternas trovärdighet med tendentiösa rubriker som ”Är M att lita på om aborträtten? Att SD och KD hycklar är uppenbart” (26/1). Det är beklämmande, i all sin småttighet. 

Med detta sagt; abortfrågan är genuint komplicerad också för den som, likt undertecknad, anser att aborträtten är en viktig seger för kvinnor och därför en seger som bör värnas. Det lidande som kvinnor historiskt tvingats till, och i vissa delar av världen fortsatt tvingas till, är ohyggligt. 

Men även med denna grundinställning blir det svårt att förneka att aborträttens kärna vilar på en intressekonflikt. Å ena sidan kvinnans rätt till sin kropp och hälsa, å andra sidan det ofödda, blivande barnets, rätt till liv. Oavsett var man landar i frågan går det inte att förneka att det finns goda argument för respektive hållning, så som det ofta gör i mötet med en intressekonflikt. 

Enligt svensk lagstiftning har den som är gravid rätt att själv bestämma om abort till och med 18 hela veckor och noll dagar in i graviditeten. Efter den 18:e graviditetsveckan behövs ett särskilt tillstånd av Socialstyrelsen som ställer krav på särskilda skäl. Enligt regelverket får Socialstyrelsen inte ge tillstånd till abort om fostret kan överleva utanför den gravida kvinnans kropp. Vid 21 hela veckor och sex dagar in i graviditeten går abortgränsen i svensk lagstiftning. 

Precis som i diskussionen om volymer i migrationspolitiken ger den svenska debatten felaktigt sken av att enbart den nivå som gäller för stunden är anständig. Men varken migrationspolitiken eller aborträtten är sin natur statisk eller gränslös, utan i högsta grad reglerad utifrån en rad premisser; för den förra kan sådant som integrationskapaciteten spela roll, för den senare när fostret klarar sig utanför livmodern. 

På samma vis som vi kan styra volymerna, genom att välja att ta emot fler eller färre människor vid varje given tidpunkt, kan vi välja att förlägga gränsen för abort tidigare eller senare i en pågående graviditet. Var exakt man hamnar på skalan mellan inget och allt säger ganska lite om huruvida man är en god eller ond människa – helt oavsett vad den svenska åsiktskorridoren gör gällande. 

Frågan är som sagt mycket komplicerad och lär försvåras än mer i takt med att möjligheterna att rädda foster utanför livmodern allt tidigare ökar. I dag kan det skilja några ynka veckor mellan det foster som föds för tidigt och räddas, och det foster som aborteras i sista stund. I takt med att den legala abortgränsen närmar sig möjlig överlevnad av för tidigt födda barn ökar behovet av en initierad diskussion om var den övre abortgränsen bör gå. Hur ska lagstiftningen utformas den dag då de sammanfaller?

I väntan på den dagen finns det några existentiella frågor att fundera kring; vad är liv, när börjar det, vem har rätt att avsluta det? Vad är en människa? Mer fokus på dessa svåra frågor och mindre på att jaga åsiktskorridorens avvikare vore välkommet.