År 2005, alltså 35 år efter att ”tvåstatslösning” börjat bli ledordet på mångas läppar, var jag på besök i Tel Aviv och Ramallah just den vecka Knesset beslöt att Israel skulle lämna Gaza och överlåta området i palestinskt självstyre. Det kändes som om tvåstatslösningen hade börjat skymta vid horisonten, skriver Lars Leijonborg.
KRÖNIKA. Kristna, muslimer och judar har åtminstone profeten Abraham gemensamt. Därför har han fått ge namn åt de avtal som under amerikansk ledning normaliserat förbindelserna mellan några arabländer och Israel. Förenade Arabemiraten och Bahrain var först ute, Sudan och Marocko kom efter. Liksom i nästan alla andra arabiska länder är regimernas demokratiska legitimitet låg, men det som hänt kan få intressanta konsekvenser. För fler väntas följa efter. Turkiet, inte arabiskt men muslimskt, har under några år haft bottenfrusna relationer med Israel, men nu kommer försonliga signaler även från Ankara. Det som händer ligger i linje med det som var kärnan i Jared Kushners kritiserade fredsplan för Mellanöstern: Pengarna först, politiken sedan.
För femtio år sedan var jag aktiv i Folkpartiets ungdomsförbund, som då var djupt splittrat av falangmotsättningar. En av många frågor där åsikterna gick isär var Mellanösternkonflikten. Ordföranden Per Gahrton, senare en av grundarna av Miljöpartiet, var starkt pro-palestinsk medan de som stod på andra sidan, till exempel Olle Wästberg som varit motkandidat när Gahrton valdes, var mer Israel-vänliga. Sexdagarskriget 1967 var ännu i färskt minne. Debatten om vad förbundet skulle tycka var intensiv, och den kulminerade på kongressen i Falkenberg 1970. Den text som till sist bifölls innehöll en tanke som då fortfarande var ganska ny: ”Tvåstatslösningen”. Idén var att Israels säkerhet skulle garanteras men att en palestinsk stat skulle upprättas ”vid sidan av Israel och i fred med Israel”. Den linjen föreföll mig mycket rimlig.
FPU var förstås del av en större global trend. Ungefär vid den tiden började också fler och fler ute i världen tala om en palestinsk stat vid sidan av Israel. Ett beslut i FN:s generalförsamling 1974 gav idén en officiell förankring. Även USA stödde den, men med tillägget att de exakta gränserna, till exempel Jerusalems status, var en öppen fråga som måste förhandlas med israelerna. Så småningom fann både israeler och palestinier för gott att acceptera idén, åtminstone i princip. Men något förverkligande blev det aldrig.
År 2005, alltså 35 år efter att ”tvåstatslösning” börjat bli ledordet på mångas läppar, var jag på besök i Tel Aviv och Ramallah just den vecka Knesset beslöt att Israel skulle lämna Gaza och överlåta området i palestinskt självstyre. Det kändes som om tvåstatslösningen hade börjat skymta vid horisonten. Men jag minns det sista som en av israelerna sa, när jag tackade för deras värdskap och framhöll att det hade varit intressant att vara på besök en så spännande vecka: ”Problemet i den här regionen är att alla veckor är spännande. För spännande.”
Det är sant att det i och kring Israel har rått en nästan konstant dramatik de senaste årtiondena med raketattacker, vedergällningar, intifador, terrordåd, bosättningar på ockuperat område och en ständigt närvarande våldsnivå mellan unga palestinier och den israeliska armén. Men huvudbilden är ändå att när det gäller grundläggande förändringar – och den fredsprocess som så många hoppas på – har ingenting hänt.
Och allt oftare har man börjat höra: ”Tanken på en tvåstatslösning är död”. Flera faktorer har säkert bidragit, inte minst palestiniernas oförmåga att lösa sina interna problem. Korruptionen är utbredd. Demokratin är satt på undantag, och varken president- eller parlamentsval har hållits sedan 2006. Motsättningarna mellan Fatah och Hamas är fortfarande djupa. Många har tröttnat, och inte minst i Trump-kretsar i USA har det muttrats: ”Det finns redan en stat med palestinsk majoritet, Jordanien. Låt Jordanien få tillbaka det Israel är redo att lämna av Västbanken. Och låt Egypten återta ett ansvar för Gaza-remsan.” Palestiniernas vilja att ha en egen stat har inte stått högt i kurs i de kretsarna.
Det som händer nu tycks vara att palestinierna överges av tidigare arabiska vänner, som inte längre tycker sig kunna prioritera en lösning av den evighetslånga konflikten framför sina egna intressen. De vill fördjupa sitt ekonomiska samarbete med Israel och Väst och hålla tillbaka Irans inflytande i regionen.
En sådan maktförskjutning skapar onekligen öppningar. Men hur ska de utnyttjas? Den tillträdande Biden-regeringens ingångsvärden ligger nära EU:s, att en tvåstatslösning måste till och att Israels bosättningspolitik är oacceptabel. Men kanske ser den också att svängningen i arabvärlden skapar nya möjligheter. Om palestinierna inser att det arabiska stödet för deras sak håller på att vittra sönder och tiden därför inte längre är på deras sida och om israelerna avstår från att överskatta de framgångar de har uppnått, kanske en lösning också på ”evighetskonflikten” blir möjlig.
Jag håller fast vid det jag röstade på i Falkenberg 1970 – palestiniernas legitima rättigheter och rätt till en egen stat måste tillgodoses. Men jag ser det också som en intressant möjlighet att Abraham-avtalen kan bryta ett dödläge. I årtionden har det rått en gisslanliknande situation där möjliga framsteg på andra områden har blockerats genom att de kopplats till en lösning av konflikten Israel–Palestina. Att några arabländer till sist vägrat acceptera den tvångströjan är en ljusglimt i världspolitiken.
TEXT: Lars Leijonborg
Krönikör i Bulletin
Detta är en krönika i Bulletins nyhetsdel. De åsikter som framförs är skribentens egna.
