Om det finns något som är värre än avsaknad av självdistans och humor hos Sveriges etablerade journalister så måste det vara deras totala oförmåga att svara på kritik utan att antyda att kritikern är rasist, sexist eller homofob.

Det ingår liksom i journalistens arbetsuppgifter att antingen missförstå eller feltolka, och därav gå på en attack. Attacken ska alltid utgå från att subtilt signalera att man själv är fin, kvinnovänlig, bögvänlig, rasifieradevänlig med mera. Rätt värdegrund är religionen och blasfemi lever vidare.

För en vecka sedan skrev jag en text som svar på Aftonbladets infantila ledartext: ”Därför ska du aldrig dejta en Sverigevän” med min egen ”Därför ska du dejta en Sverigevän”.

Tvärtemot Aftonbladets text var min inte fylld med fördomar och förakt gentemot människor som jag inte känner. Däremot kryddade jag texten med en ironisk kritik av den etablerade redaktionens redaktionssekreterares fäbless för islamism, i synnerhet Jonna Sima, som är mest känd för sin fyndiga text:

”Sverige borde skärpa stödet till IS-krigare.”

Sveriges absolut mest korkade text genom tiderna, och detta är en objektiv bedömning.

Aftonbladets chefredaktör Anders Lindberg gick igång på min text och tog sig till Twitter för att uttrycka sin ilska och försvara Jonna Sima.

Han underströk min krönikas ingress: ”Aftonbladets ledare publicerade en text som avråder kvinnor att dejta Sverigevänner. Troligtvis för att den ledarsidans redaktionssekreterare är Jonna Sima, som helst vill att vi ska dejta IS-vänner.”

Då skrev Lindberg: Sådan här misogyn dynga om en av mina föräldralediga kollegor är alltså vad Bulletin ägnar sig åt just nu. ”Sveriges svar på New York Times” eller vad var det ni kallade er?

Misogyn dynga? Hur är det med Sveriges största tidnings chefredaktörs läsförståelse?

Min kritik är uppenbarligen riktad mot Jonna Simas försvar av islamism, inte kön. Det har alltså ingenting med vilket könsorgan Sima bär, vilket kön hon tillhör eller identifierar sig som.

Att Lindberg antar att min kritik mot henne är enbart en kritik av hennes kön är egentligen ett förminskande av Simas meriter som journalist.

Finns det inga egenskaper som Jonna Sima har förutom att hon är kvinna?

Är all kritik mot hennes journalistiska arbete kritik mot hennes kön?

Då måste all kritik mot mig vara rasism och homofobi. Dåså.

Lindberg skriver vidare: ”När skrev Jonna det ni påstår? (Spoiler: aldrig)”.

När har jag påstått i min text att Sima “har skrivit att hon vill att vi ska dejta IS-vänner”? (Spoiler: aldrig).

Hans tweet fick över 260 svar, och den överväldigande majoritet av tweetsen försökte förklara för Lindberg att han feltolkade min ingress och är ute och cyklar i vanlig ordning.

Många svar förklarade för honom att min kritik inte har med hennes kön att göra och att hans påhopp är helt obefogat. Andra länkade till texten som jag syftade på i min krönika, ”Sverige borde skärpa stödet till IS”. En del påminde Lindberg att det är just Aftonbladets ledarsida som ägnat sig åt just misogyn häxjakt på Ebba Busch i många år.

Han ifrågasatte även Bulletins vision om att bli Sveriges motsvarighet till New York Times. Ja, Anders, säga vad man vill om Bulletin, men vi har aldrig, och kommer aldrig, att publicera en text som lyder: ”Sverige borde skärpa stödet till IS-krigare”.

När det kommer till Sveriges förfall som land, där över sextio svenska områden har förvandlats till ”utländska towns”, som Magdalena Andersson har uttryckt saken och menat att hon vill vända på varje sten för att vrida den socialdemokratiska utvecklingen rätt, så står Bulletin helt oskyldig i cirkusen.

Bulletin är en produkt av att Sverige har haft en verklighetsfrånvänd journalistkår som leds av det heliga Aftonbladet, som har varit med och skapat Sveriges omtalade “naivitet”, aldrig vågat kalla en spade för en spade, aldrig vågat kritisera islamism, och aldrig vågat rapportera ärligt med ryggrad om vad som händer runt om landet. Aftonbladet, bland annat, har gjort den exakta motsatsen till vad svensk journalistik borde ha gjort under decennier.

Sanningen är att om Sveriges mest lästa tidning hade gjort sitt jobb ordentligt, då hade tidningens största mardröm – SD – aldrig kommit in i riksdagen. Då hade ”segregationen” som invandringens förfärliga konsekvens hållits i schack. Och så vidare.

Det är kanske det som svider Lindberg när han ser att vi hoppat på Aftonbladets islamismvurmande. Han är väl medveten om att Bulletin aldrig hade funnits om Aftonbladet skött sitt jobb.

Det enda som Lindberg och hans kollegor har att komma med mot Bulletin är ylande om att vi hade en omstridd start. Utöver det är vi en produkt på grund av det faktum att Lindbergs tidning har gjort ett katastrofalt journalistiskt arbete.