Just nu pågår ett drev mot professor Gad Saad vid Concordia-universitetet, orkestrerat av Hamastroll på X. Anledningarna är flera, men i grunden handlar det om att han är en jude som gillar att skämta, och som Dan Korn uttryckte saken i Bulletin förra året, så pallar inte extremister med det här med humor. Jag är dock inte helt ense med Korn om att humor alltid skulle vara ett behändigt vapen mot extremister, eftersom det är ett vapen som kan lätt kan tas ifrån en och användas mot en själv.

Läs även: Korn: Humor bästa vapnet mot extremism

I ett klipp som delats hundratals gånger och setts miljontals gången på X berättar Gad Saad om den gången han blev kontaktad av Israels underrättelsetjänst Mossad. Precis som i sin bok The Saad Truth About Happiness, så skämtar han i intervjun om att han skulle vara Mossadagent, detta efter att de kontaktade honom på 80-talet, och bad honom att delta i ett test som gällde säkerhetsåtgärder.

Han tackade ja till att vara deras labbråtta och deltog vid två tillfällen. Därefter upptäckte hans mor det hela och blev ursinnig – ett helt väntat modersbeteende. Saad lovade henne att inte göra om det, vilket borde varit slutet på historien– men världens extremister tycker uppenbarligen annorlunda.

Om man läser boken eller tar del av klippet så framgår det med all önskvärd tydlighet att han inte aldrig var någon Mossadagent, att det hela handlar om ett skämt. Att han deltog i ett testprogram som varade i några veckor, och för snart ett halvsekel sedan. För Hamastrollen och islamisterna på nätet, som rumsterar hyresfritt på X, så var det dock ett gyllene tillfälle att svultet kasta sig över ännu en ”äcklig och betald Mossadjude”.

Och således löd rubriken ”BREAKING: Gad Saad erkänner att han är en Mossad agent!” ovan mängder av tweets som blev virala med miljontals visningar. Och trots att Saad förklarar händelsen och skämtet i det delade klippet, och att ironin är höggradigt påtaglig, så var det för sent. Rubriken ”Gad Saad erkänner att han är en Mossadagent” satte tonen för ”nyheten”, och de flesta bemödade sig inte ens med att titta på femminutersklippet.

En del av de virala inläggen hävdade därtill att Gad Saad skulle vara irakier utöver Mossadagent, av oklara skäl. Vilket alltså inte stämmer. Han är halvlibanes och halvsyrier. Vad hans ursprung nu spelar roll när i den allmänna förvirringen?

Och så rullade den organiserade attacken mot Saad, vidare, med en brokig skara av Hamastroll, islamister och nynazister i spetsen: ”Dåså!!! Vi visste att han var ett äckel som är betalt av nazisterna!!” (Israeler beskrivs alltså numer slentrianmässigt som ”nazister”, för den händelse att ni missat den begreppsliga utvecklingen inom det pro-Palestinska lägret på sistone.)

Deras ogrundade anklagelser om att han är en ”Mossad-agent”, som förklaras i klippet och boken, speglar inte bara deras oärliga avsikter utan också deras djupa oförmåga att förstå humoristiska nyanser. Det är som om de navigerar det världsvida nätet försedda med skygglappar, oförmögna att känna igen det lekfulla skämtet och den lättsamma sarkasmen som präglar mycket av mänsklig interaktion och som sociala medier är bräddfullt av.

Men ännu tröttsammare är att det är uppenbart att en del av trollen förstår han ironiska skämt alldeles utmärkt väl, men väljer ändå att dreva järnet, trygga i förvissningen att majoriteten av nätfolket inte är intresserade av nyanser eller humor när den kommer från meningsmotståndare.

Det som sätter Saad på pottan är att hans skämt var ”komplext”. Eller inte särskilt komplext allt egentligen, som han själv kommenterade drevet: ”Intervjuaren inledde med att påstå att jag hade varit en Mossadagent. Jag spelade med. Vilken människa som helst med en enda avfyrande neuron i hjärnan skulle förstå detta”.

Läs även: Sandström: Hamas är Hitlers arvtagare

Humor är tänkt att transcendendera gränser och få folk att skratta åt andra och sig själva, det är det finaste vi människor har att tillgå – förutom kärlek. Och följaktligen är det ett främmande koncept för extremister. Deras hjärnor är dränkta i hatets och fördomarnas avloppsvatten. Därmed är de illa rustade att bearbeta nyanserna i vitsigheter eller ironi. I stället för att omfamna glädjen i skrattet så vänder de skrattet ryggen och ser varje skämt som avfyras från motståndarlägret, i detta fall en skämtsam jude, som en förolämpning och ett kalkylerat angrepp.

Extremister lever sina liv i ekokammare där avvikande röster tystas och alternativa perspektiv avfärdas omedelbart. Meningsmotståndares åsikter är inte bara felaktiga utan ett existentiellt hot och deras skämtande, till och med när de skämtar med sig själva, väcker även den ångest och hat. Och handlar det om judar, eller i detta fall om en jude med rötterna i arabvärlden, tycks det vara ännu värre. Varken humor eller självironi kan pressas in i deras förenklade världsbild av binära dogmer. Mycket riktigt är ”Du är köpt av Israel” eller ”Du är köpt av Mossad” några av extremisternas favoritattacker mot icke-israeler som uttrycker sympati för Israel.

Jag känner igen mig själv i Gad Saad-drevet. Men jag har lärt mig en läxa som han inte tycks ha lärt sig ännu. Efter några år på sociala medier har jag bestämt mig att helt enkelt aldrig skämta i dessa forum. Om det nu inte är supertydligt att jag skämtar, eller om jag inte avslutar med brasklappen Obs! Sarkasm!

Jag tänker nu närmast på en skämtsam tweet som jag skrev för länge sedan, där jag satte ihop min drömregering, bestående av bland andra Mustafa Panshiri, Maria Hind Alias, Jeff Ahl (AfS) och Ingrid Carlqvist, tillsammans med diverse Twitter-profiler.

Inlägget var för mig ett uppenbart skämt, därtill ett listigt sådant, jag var mycket nöjd med mig själv. Men förmodligen förstod ingen skämtet, förutom mig och några följare med sinne för min egen smak på ironi.

Men det är ju enastående uppenbart att Mustafa Panshiri och Maria Hind Alias aldrig skulle sätta sig i en regering med Ingrid Carlqvist och Katerina Janouch, och Janouch och Carlqvist hade förstås aldrig satt sig i en regering med Panshiri och Hind Alias heller. Det skulle vara som om Nooshi Dadgostar och Richard Jomshof skulle sitta i en och samma regering - det skulle aldrig inträffa.

De har gravt skiljaktiga åsikter i en mängd frågor, och utöver att det var avsett som ett provocerande skämt, så var idén att säga: Jag önskar mig en värld där människor med helt olika åsikter skulle kunna sitta vid samma bord, hitta kompromisser och fatta beslut tillsammans.

Så extremisterna skärmdumpade det hela och la upp det som bevis på att jag är en extremist, förintelseförnekare och nazist. En tweet löd: ”Luai Ahmed vill att Förintelseförnekaren Ingrid Carlqvist ska sitta i regeringen!”

Till och med en profilerad journalist la upp bilden på Twitter som ”bevis” på min högerextrema extremism. När jag kontaktade journalisten och förklarade pedagogiskt att det var ett skämt så förstod han till slut att det var ett skämt och tog bort inlägget.

Men för extremisterna hör nyanser och förklaringar inte till verktygen när man formar sin världsbild.

För några månader sedan frågade någon mig: ”Är det sant att du vill att Ingrid Carlqvist ska styra Sverige?”

Jag suckade och svarade: ”Nej”

Jag kan tänka mig att Gad Saad för evigt kommer att bombarderas med frågan: ”Är det sant att du erkänt att du är en Mossadagent?”

Han lär får sucka och svara ”Nej” för överskådlig framtid. Trots att han nu suttit och förklarat sitt skämtlynne i ett antal dagar.

Det är priset som originella röster får betala när de drar ”storhjärnade” skämt i ett samhällsklimat där extremister som inte begriper humor eller ironi styr samhällsdiskursen.

Eller jo, de begriper skämt och garvar sig sönder och samman när deras ”sida” skämtar och driver med de tänkta motståndarna. Men så fort skämtlynnet gäller dem själva är det slut med det roliga, och gravallvaret råder allena.

Humor kan vara ett verksamt vapen mot extremister, men i likhet med andra vapen så bör det användas med försiktighet, eftersom extremisternas hjärnor har absorberat alldeles för mycket avloppsvatten av hat och skruvade agendor.

Läs även: Sandström: Hamas är Hitlers arvtagare