Mark Levengood säger i en intervju med DN i veckan som gått att han inte vill säga att det inte finns människor som han inte skulle kunna bli vän med. Men direkt därefter kommer han med en mycket tydlig begränsning av vilka vänner han vill ha. De måste ha humor:

– Det skulle bli jättesvårt för mig att inleda en djupare relation med en person som tillhör extremhögern. Du hittar inte en sverigedemokrat med humor, det finns inte. Men det är samma sak med vänstern, du hittar ingen där heller. Människor med extrema åsikter saknar tankens bändighet, de saknar förmågan att vända och vrida på saker, humor är matematik där ett och ett aldrig får bli två. Om de bara håller käften kan man möjligen ha sex med dem, men det är en helt annan sak.

Personligen känner jag många både sverigedemokrater och människor långt ut på vänsterkanten som kan vara riktigt roliga. Jag pratar ibland med en vän sedan många årtionden tillbaka som är gammelkommunist och full av roliga historier. För en tid sedan hade jag ett entimmes samtal med en flitig skribent i vänstermedia som förmodligen är tacksam om jag inte avslöjar namnet och det var sprudlande av humor. En sverigedemokratisk riksdagsman berättade för några år sedan en historia för mig som jag fortfarande minns i alla alltmer komiska detaljer. En annan sverigedemokratisk riksdagsman är Linus Bylund, vars facebooksida med ett ständigt flöde av ordvitsar kan rekommenderas.

Så i sak har Levengood fel. Men ändå förstår jag precis vad han menar. Även om Mark Levengood säkert skulle bli angenämt överraskad av att vidga sin bekantskapskrets ut i den för honom okända vildmark där sverigedemokraterna frodas håller jag nämligen med honom i en sak: Människor med extrema åsikter saknar humor. Och det är precis så som Levengood säger, att de saknar förmågan att vända och vrida på saker, att se saker ur olika perspektiv. Det är just därför de är extrema, därför att de inte tillåter sig att se saker ur mer än ett perspektiv.

Enkelspårigheten är därför extremismens vän och humorns fiende. Historia är en enorm massa händelser som man kan försöka hitta olika mönster i, ungefär som när en psykolog ber en patient att finna mönster i bläckfläckar på ett papper i ett rorschachtest. En kan se ett visst djur, medan en annan ser en maskin, en byggnad eller en människa. Det ena är inte mer riktigt än det andra, men det finns människor som bara kan se ett mönster, som alltså blir till sanning. Marxister hittar sin förklaring till historiens gång i materialismen och måste bortse från det som inte passar in. Den brittiske historikern Arnold Toynbee skrev ett jätteverk på tio band om civilisationers uppgång och fall enligt de teorier han skapade. Det är briljant på många vis, men det gjorde honom till antisemit, eftersom judarnas historia inte passar in i hans teoribygge. Den mera vidsynte kan se att allt inte måste pressas in i samma mall, att verkligheten är så pass motsägelsefull att det alltid finns pusselbitar som inte passar. Och för dem finns det en lösning, nämligen ironi eller humor. Teorin är nämligen inte verkligheten, utan bara ett sätt att förklara den. Det är därför bara verkligheten som har rätt att vara overklig.

Givetvis finns det tillfällen som kräver absolut allvar och där en enda lösning måste vara den rätta. Sverige just nu har gott om problem som kräver sådana lösningar. Men det innebär inte att man inte kan se den fina ironin i att svenska myndigheter som länge präglats av en mycket medveten naivitet plötsligt tvingas använda hårdare metoder. Myndigheter är maktfaktorer, men har länge präglats av en låtsaslek där de inte utövat makt, eller också där de dolt maktutövandet bakom en mask av oskyldighet. När de tvingas utöva makt blir det samma komiska effekt som när den som låtsas vara stolt, stor, stark och stöddig avslöjas som svag.

Religion präglas ofta av en syn på tillvaron som en kamp mellan gott och ont. Människor som ser på tillvaron på det viset – givetvis med övertygelsen om att just deras sida är den goda – har inte plats för mycket humor. Men i det judisk-kristna arvet finns också en humoristisk syn. Gud anses le åt människans inbilskhet, ett kärleksfullt skratt, därför att människans frihet och individens rätt förutsätter att vi tillåts göra dumma saker, där vi inte inser vår egen begränsning.

Det finns rent tragiska sidor av livet, men väldigt ofta blandas tragik och komik, ont och gott. Skillnaden mellan det ena och det andra är inte alltid så lätt att se. Det goda är inte vitt och det onda inte svart, utan det mesta i tillvaron är i olika grå nyanser.

Den värsta ondskan utförs av människor som är övertygade om att de gör rätt. Ofta är de dessutom övertygade om sin egen visdom. Därför är humorn inte bara en befrielse utan också ett vapen mot dem som är övertygade om sin egen förträfflighet. Och därför kan de visaste orden sägas av barn och förståndshandikappade som obönhörligt avslöjar de tomma floskler som alldeles innan uppfattades som kloka.