Den 26 oktober lämnade barnmorskan Isa Palme Biörck in sin avskedsansökan till Danderyds förlossningsklinik. I ett viralt inlägg på Instagram påstår hon att ytterligare 40–50 barnmorskor också har valt att sluta. Bristen på personal gör läget på Danderyds förlossning ohållbart och allt fler sjukskriver sig vilket förvärrar arbetssituationen.

Biörck förklarar att trots att hon har jobbat som sjuksköterska i nio år, vidareutbildat sig i ett och ett halvt år och arbetat som barnmorska i ett år, så fick hon besked om att hon skulle tjäna 224 kronor per timme 2022. Det trots att hon tjänade 230 kr per timme för fem år sedan som sjuksköterska. Med tanke på att inflationen dessutom legat på två procent årligen så innebär detta en rejäl löneminskning för henne.

Men det här är Danderyds förlossningsklinik. I Rosenbad ser situationen minst sagt annorlunda ut när man avgår eller lämnar sin post.

Läs även: Lindberg: Strandhäll visar hur lite Sverige värderar kunskap

I fredags ansökte åtta före detta ministrar samt Stefan Löfven själv om avgångsvederlag, som består av en årslön per person. Löfven kommer alltså att få ut ungefär 2 miljoner kronor medan de andra ministrarna får ut cirka 1,6 miljoner kronor var.

Det är klart att man bör få ersättning för arbete man utfört även om det arbetet varit uselt och odugligt. Däremot så fick detta mig att tänka på moralen som ligger bakom hela cirkusen.

Löfven och S tjatar i det oändliga om klassklyftor och orättvisor. Samtidigt tillhör de i själva verket den överklass som får hårt arbetande kvinnor som Biörck att säga upp sig.

På pappret står Löfven och Socialdemokraterna på Biörcks sida. I verkligheten säger Biörck upp så på grund av låg lön medan statsministern lämnar sin post med två miljoner kronor och lämnar bakom sig en havererad vård.

Är det verkligen rimligt att en statsminister som fått ut över 14 miljoner kronor i lön under de åtta år som Sverige successivt blivit ett sämre och otryggare land, plockar ut ytterligare två miljoner i avgångsvederlag? Borde han inte avstå den enorma ersättningen, för klassklyftornas skull?

Läs även: Gudmundson: Flera propagandaministrar i nya regeringen

Dessutom har sossarna kontinuerligt valt att sätta inkompetenta ministrar att styra departement som kontrollerar Sveriges mest avgörande frågor. Ministrar som i sin tur genomgående valt fel i de frågor där det varit mest kritiskt att välja rätt.

Förra veckan såg vi en klimat- och miljöminister som i livesändning och utan att darra på manschetten avslöjade att hon inte hade en aning om svaret på en så simpel fråga som hur många kärnkraftsreaktorer som Sverige har stängt ner eller hur många som fortfarande är i drift. Inkompetensen och okunnigheten på Sveriges högsta ansvariga positioner är skrämmande.

När ministrarna presenterades förra veckan kändes det hela som om socialdemokraterna lekte hela havet stormar. Och varför Annika Strandhäll hamnade i rollen som miljöminister är oklart. Bortsett från bristande kompetens är hon inte ens intresserad av miljöfrågor, hon är intresserad av vitmaktmiljöer.

Strandhäll är de senaste åren mest känd för sitt twittrande. Hon har skickat ut 19 000 tweets till omvärlden. När jag gick igenom hennes Twitter visade det sig att hon har twittrat om miljön och klimatet bara två gånger. En gång 2017 och en annan gång 2019 när hon rekommenderade HBO-serien Chernobyl som något slags bevis mot ”kärnkraftskramare”.

Utöver det har hon använt ordet ”miljö” i hundratals andra tweets, men dessa handlar alltså inte om miljöfrågor, utan om attacker mot vitmaktmiljöer och SD.

Hon borde ha blivit anställd av Expo för att fokusera på högerextremism. Men nu sitter hon som klimat- och miljöminister. Betryggande.

Läs även: Fadäsen: Strandhäll tackade satirkonto på Twitter om SVT-kritik

När Strandhäll lämnar sin ministerpost kommer hon likt Löfven att få ett rejält avgångsvederlag på minst 1,6 miljoner. I stort sett som belöning för att ha twittrat hejvilt om vitmaktmiljöer.

När Biörk i andra änden av klasshierarkierna lämnar sitt arbete, så lägger hon upp en bild på sig själv, halvt gråtande, frustrerad och med ett sargat framtidshopp. En framtid som skapats av socialdemokratiska klassklyftor.