Strandhäll, Kålle och tv-rektorn. Statsminister Magdalena Anderssons ministerutnämningar utmärks inte främst av ämneskompetens.

De viktigaste nykomlingarna är snarast specialister på att skapa rubriker. Tre namn sticker ut.

Annika Strandhäll var socialförsäkringsminister mellan 2014 och 2019. Som sådan bar hon ansvaret för att Försäkringskassans stridbara generaldirektör Ann-Marie Begler sparkades under högst tvivelaktiga former. Ärendet ledde till kritik från Konstitutionsutskottet och till att riksdagen 2019 höll en misstroendeomröstning om Strandhäll, som hon dock klarade med snäv marginal. Hon lämnade i stället regeringen på egen begäran samma höst. De senaste åren har Annika Strandhäll huvudsakligen varit verksam som Twittertroll. Det är sannolikt det senare som gjort att Magdalena Andersson ansett henne lämplig som miljöminister. Några meriter inom miljö- eller klimatpolitik kan hon inte uppvisa.

Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson var LO-ordförande mellan 2012 och 2020. Han är känd för att förvalta den äldre arbetarrörelsens mustiga språk, kryddat med svordomar. En av hans profilfrågor som LO-ordförande var att stoppa Sverigedemokraternas framgångar. Det tycks snarast ha haft motsatt effekt. Under hans ordförandetid gick SD-stödet bland manliga LO-medlemmar från 12 till 34 procent. Kanske delade han inte medlemmarnas syn på samhällsutvecklingen. Hans arbetslivserfarenhet utöver SSU-ordförande, ABF-chef och fackpamp begränsar sig till ett par år på metallverkstad efter gymnasiet. Nu blir han näringsminister – en tydlig signal till svenska företagsledare om vilka som bestämmer.

Lina Axelsson Kihlbom saknar politiska meriter, men har å andra sidan rejäla erfarenheter från kommunal förvaltning. Som skolledare i problemtyngda Ronnaskolan i Södertälje blev hon rikskänd i SVT:s serie Rektorerna. Att hon på tre år lyckades höja gymnasiebehörigheten från 55 till 75 procent lär dock hamna i skuggan bakom det rubrikvänliga i att hon är den första transpersonen i en svensk regering. Fram till 1990-talet var hon man.

Lina Axelsson Kihlbom ersätter den omtyckta och kunniga Anna Ekström som skolminister. Det är uppseendeväckande, och understryker intrycket att Magdalena Anderssons tillsättningar snarast syftar till att väcka uppmärksamhet.

Det påminner om gamle Göran Perssons regeringsombildningar på sin tid. Persson möblerade gärna om i kabinettet för att ge intryck av politisk förändring och framåtanda. Magdalena Andersson fick sin skolning i regeringen Perssons kansli.

Lite trycksvärta gör i och för sig ingen skada. Värre är regeringens korporativistiska drag. Åtskilliga ministrar kommer mer eller mindre direkt från stora intresseorganisationer. Karl-Petter Thorwaldsson var som sagt LO-bas. Nya kulturministern Jeanette Gustafsdotter var alldeles nyss vd i branschorganisationen Tidningsutgivarna – hon gick med i partiet för tre dagar sedan! Tidigare nämnda Annika Strandhäll har varit ordförande för fackförbundet SKTF (som i dag heter Vision). Utbildningsminister Anna Ekström har lett Saco, Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark TCO.

Det är inte bara svängdörrar. Regeringen står vidöppen för särintressen, lobbyister och påtryckare.

Läs även: Okända detaljerna i Magdalena Anderssons hyllning till Göran Persson

Lyckligtvis sitter regeringen bara i knappt tio månader. Den är dessutom svagare än någon regering varit på 40 år. Regeringen Andersson saknar organiserat underlag i riksdagen och har inte ens tillräckligt stöd för att driva en egen ekonomisk politik. Ministrarna kommer inte att kunna ställa till med mycket skada.

Tyvärr betyder begränsningarna också att lovande namn inte får en riktig chans att spänna bågen. Det hade varit intressant att se nye finansmarknadsministern Max Elger, till i dag duglig statssekreterare på Finansdepartementet, med riktiga förutsättningar. Khashayar Farmanbar, tidigare oppositionsråd i Nacka, hade möjligen förtjänat en bättre start på ministerkarriären än att få hantera energikrisen i väntan på en riktig regering.

Men meningen är inte att statsråden ska uträtta något. De ska vinna valet.

Sammantaget får man intrycket att Magdalena Andersson har velat fylla Rosenbad med propagandaministrar.

Läs även: Regeringens vanskötsel hotar demokratin