I lördags gick jag på en väninnas födelsedagsfest. Zara K är den modiga ex-muslimska aktivisten som jag poddade med ett tag här på Bulletin. Jag försökte avstå från alkohol men det var obligatoriskt med beer pong, och då var jag tvungen att bli influerad av ”Satans flytande gift”.

Efter spelet stötte jag på någon cool hippie med långt hår och en mångfärgad tröja. ”En vänsterkille på en ex-muslims fest? Vad udda!” Tänkte jag för mig själv, lite fördomsfullt.

”Hej Luai! Jag har följt dig ett tag”, var det första som Anders sa till mig – vi kan kalla honom för Anders. Jag blev lite nervös. Vanligtvis ler inte mina vänsterföljare, och är inte särskilt snälla mot mig heller, som denna grabb verkade vara.

Mina fördomar visade sig vara rätt: han var vänster. Vi snackade på och han berättade att han är ”fortfarande ekonomiskt vänster” och förklarade att världen behöver en omfördelningspolitik, att de rika var för rika. Jag höll med och sa till honom att inte säga något till mina borgerliga Bulletin-medarbetare.

Sedan frågade jag honom hur det kommer sig att en vänsterkille befinner sig på en ex-muslims fest och även följer det jag skriver. Då berättade han historien.

Han arbetar som socialhandläggare i en svensk förort och har därmed handskats med en hel del invandrare, särkilt afghaner.

För fyra år sedan berättade en afghan för honom, helt skakigt, att han lämnade islam. Anders rykte på axlarna och sa ”Okej?” Än sen, liksom?

Då berättade afghanen för Anders att när en muslim lämnar islam så betyder det att man ”lämnar allting och riskerar sitt liv”.

Anders fattade ingenting. Han åkte hem den kvällen och gjorde sin research på Google, en research som förändrade hans syn på allting. Det hjälpte honom att förstå att det finns oerhörda skillnader mellan olika kulturer, vilket i sin tur hjälpte honom med hans arbete på socialen.

Han tog en stor klunk öl. ”Svenskar är antingen för blåögda eller för rädda”, sa han innan han frågade mig vad jag tror att det beror på, okunskapen och tystnadskulturen kring islams olikhet.

Jag svarade: 30-talet. Han skrattade. Det var inte mitt Henrik Arnstad-moment, förklarade jag.

Muslimer är ingen etnisk grupp, till skillnad från judar. Jag är ex-muslim, för att jag kan avsäga mig religionen. En jude kan avsäga sig sin religion, men en jude kan inte avsäga sig sin judiskhet, ty det är dennes etnicitet. Det skulle vara som att jag avsäger mig min jemenitiskhet. Det går helt enkelt inte.

Däremot är islam inte en etnicitet, utan en samlingsidé, som man kan lämna bakom sig.

Beklagligtvis tror alltför många européer att islam är muslimernas etnicitet, precis som judiskhet är judarnas etnicitet.

Denna förvirring har gjort det svårt för svenskar att diskutera – inte mindre kritisera – islam, för de tror att diskutera islam betyder, per definition, att man diskuterar en etnicitet.

Och just den här förvirringen lever vidare och frodas live på svensk tv och i alla politiska partier.

Han höll med. Han höll med eftersom han redan hade gjort sin research, vilket de flesta vänstersvenskar inte har gjort ännu.