Facebook noscript imageAhmed: Nej till ukrainare, ja till afghaner
Ukrainakriget
Ahmed: Nej till ukrainare, ja till afghaner
Magdalena Andersson vill inte ta emot flyktingar från kriget i Ukraina. Foto: Mårten Eklöf / John Thys/AP/TT
Magdalena Andersson vill inte ta emot flyktingar från kriget i Ukraina. Foto: Mårten Eklöf / John Thys/AP/TT

Under två decennier tog Sverige emot två miljoner migranter, många från patriarkalt auktoritära länder, utan någon större tanke på konsekvenserna. Men när flyktingar kan väntas från ett kulturellt och geografiskt närliggande land vill statsministern stänga gränserna, skriver Luai Ahmed.

När jag berättade för min vän att Sverige tänker lägga ansvaret för flyktingar från Ukraina på andra länder svarade han: ”Det är oerhört pinsamt att vara svensk idag”.

Förståeligt. Att komma från ett land som garanterar asyl till tiotusentals människor utan asylskäl, samtidigt som det inte bryr sig särskilt mycket om flyktingar från närområdet som bevisligen har asylskäl, är inget att vara stolt över.

Gränsen är nådd, enligt Socialdemokraterna. Detta sedan man tagit emot två miljoner människor under två decennier. Vilken fascinerande gräns, och vid vilken fascinerande tidpunkt gränsen nåddes.

Läs även: Andersson (S) stänger gränsen: Andra får ta ansvaret för flyktingar från Ukraina

I vissa konservativa kretsar kan man känna av sentimentet att ”Herregud, inte detta nu! Vi måste sluta bryr oss om andra länder och fokusera på Sverige!”

Det ligger en sanning i det där. Förminskandet av de katastrofala problemen i Sverige är den huvudsakliga anledningen till att problemen kunde fortsätta eskalera. Idén att vi kan klara av alla utmaningar har visat sig vara såväl felaktig som skadligt. Ta en titt på valfri statistik gällande kriminaliteten i landet.

Vårt huvudfokus ska vara Sverige. Inte Afghanistan, inte Somalia, inte Iran, inte Palestina, inte Jemen. Och inte Ukraina.

Rysslands invasion av Ukraina är inte ägnad att förvåna. Förra året publicerade Putin en 5 000 ord lång essä vid namn ”Om den historiska enheten mellan ryssar och ukrainare” där han förklarade att Ukraina inte är bara är Rysslands grannland, utan en omistlig del av Rysslands egen historia, kultur och andliga ursprung.

Putins hot mot Ukrainas suveränitet är inget nytt. Från hans perspektiv skapades Ukraina helt och hållet av Ryssland, eller åtminstone av det bolsjevikiska och kommunistiska Ryssland. Han ser inte Ukraina som ett eget självständigt land med rätt till självbestämmande, utan lite som ett ryskt landskap, som Skåne, som bör befrias ur västvärldens klor och återbördas till moderlandet.

Det senaste året har Ukraina börjat förbereda sin ansökan om EU-medlemskap, med sikte på att kunna gå med i Europeiska unionen på 2030-talet. Detta, tillsammans med föreställningen att landet kunde tänkas gå med i Nato, fick Putin att slutgiltigt spåra ur.

Det hade gått att förutspå kriget om man bara hade lyssnat på vad Putin hade att säga i ämnet redan 2014. Och har sagt sedan dess. Men det är tyvärr något som vi i Sverige inte är särkilt bra på: att lyssna.

Den tidigare amerikanska presidentkandidaten Tulsi Gabbard kommenterade invasionen så här på Twitter:

Detta krig och detta lidande hade lätt kunnat undvikas om Bidenadministration/NATO helt enkelt hade erkänt Rysslands legitima oro kring säkerhetsproblem angående Ukrainas inträde i NATO, vilket skulle innebära att USA/NATO-styrkor skulle hamna precis vid Rysslands gräns.

Hade man adresserat Rysslands bekymmer så hade kanske kriget kunnat undvikas. Hela det tragiska spektaklet var som sagt inte oförutsebart. Det påminner mig om kriget i Jemen. Man varken adresserade eller erkände en aggressiv och förbannad grupps – houthiernas –bekymmer och problem och upplevda utsatthet. Och efter flera år tröttnade de och tog till vapen och över landet.

Kriget, som alla andra krig, är kolossalt tragiskt för alla parter – förutom för dem som säljer vapen.

Läs även: Magdalena Andersson fördömer den ryska invasionen av Ukraina

Men det som lämnar en bitter smak i munnen är den svenska regeringens snabba ”vi kan inte ta emot fler”-reaktion.

När statsminister Magdalena Andersson intervjuades av DN konstaterade hon att ”Vi kan inte ta lika stor andel av flyktingarna som vi gjorde 2015”. Hon fortsatte med att ”Rimligen bör länderna som inte tog lika stort ansvar då ta ett större ansvar den här gången”.

Vad är problemet nu? Är det för att ukrainare är mindre traditionella och konservativa än de flyktingar som Sverige tagit emot sedan 80-talet? Var det mycket lättare att integrera muslimer från världens mest patriarkalt traditionella länder, än det skulle vara med kristna européer?

Eller kan det vara så att ukrainarna inte antas vara ”röda” flyktingar, sossarnas favoritvariant av flykting? Finns det risk att de inte kommer att inlemmas i den socialdemokratiska valboskapen?

Därtill har Ukraina gått ut med att det är olagligt för unga män att fly, det vill säga, endast kvinnor, barn, gamla och sjuka skulle komma till Sverige. Till skillnad från hur det har sett ut tidigare, där unga män dominerat flyktingströmmarna.

Resonemang av typen ”vi måste klara integrationen” eller ”vad blir konsekvenserna?” utgör den typ av logiskt tänkande som Sverige har behövt i decennier, men som saknats. Men frågan uppstår onekligen varför just detta är tillfället att börja tänka enligt denna välbehövliga logik?

Just nu när ett land som faktiskt ligger i närområdet såväl geografiskt som kulturellt hamnar i krig med världens farligaste auktoritära makt, ja just då bestämmer Sverige att med Fälldins bevingade ord ”hålla gränsen” och säga till ukrainarna att ”Sverige är fullt”. Varför just nu?

Läs även: Magdalena Andersson (S): Att skicka vapen till Ukraina skulle vara avsteg från praxis

Jag håller med Andersson och Åkesson om att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar i dag, att vi måste fokusera på de problem vi redan har i landet här och nu. Men det låter rimligt när det kommer ur Åkessons mun – och fruktansvärt smaklöst och hycklande ur Anderssons.

För att bruka mig av Sveriges eget älskade logos om alla människors lika värde: Ukrainare är lika mycket värda som afghaner.

Eller?

Luai Ahmed

Luai Ahmed är krönikör på Bulletin. Innan flytten till Sverige var han kolumnist för tidningarna Yemen Today, Yemen Times,  och YoO Youth Magazine. Han är också författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden. Ahmed har studerat International Business Studies på International Lebanese University i Jemen och flera kurser i International Migration and Ethnic Relations på Malmö universitet.

E-post: luai@bulletin.nu