Jag satt och tänkte på transkvinnor en del igår – fråga inte varför.

Det sägs i progressiva feministiska cirklar att det är en stor synd att ”ställa kvinnor mot varandra”.

Läs även: ÅSIKT: Häxjakt på transkvinnor

Som den tämligen misslyckade feminist jag är så kan jag dock inte låta bli att inte jämföra de två grupperna: iranska kvinnor som kämpar för sin frihet och sina liv, och transkvinnor som kämpar med sina identiteter.

Bägge grupperna mördas hänsynslöst. Beroende på var man är. I vissa fattiga kulturer dödas transkvinnor och liberala kvinnor. På progressivare ställen som Amman eller Libanon kan det vara beundransvärt att vara en transkvinna eller en liberal kvinna.

Min mor som sedan länge har kämpat inom den feministiska sfären förutspådde den nuvarande iranska revolutionen för länge sedan. Liksom den radikala arabfeministen Mona Eltahawy tidigare hävdat: Den arabiska våren misslyckades på grund av att den inte var en sexuell revolution.

För att kunna bryta medeltidens kedjor av klädkoder och islamisk dogmatism så krävs det att kvinnorna själva vaknar till.

Den nya z-generationen i Väst har dragit i strid för de redan privilegierades rättigheter, som transkvinnors rätt att gå på damtoaletter eller tävla som kvinnor inom damidrotten, samtidigt som arabvärlden fortfarande väntat på sin första feministiska våg.

Fram tills 2022.

Läs även: Hundratals demonstrerade mot iransk shiamoské i Järfälla

Nu brinner hela Iran och förhoppningsvis kommer det att fortsätta brinna tills iranierna begriper det som européerna ägnat de sista hundratalen år åt att förstå.

Gatorna i iranska städer är fyllda med ilska, tårar och blod, för det går inte att med fredliga medel kräva sin rätt av en islamistisk diktatur som hämtar sina föreställningar om rätt och fel ur 700-talet.

Att se internet smälta ihop 700-talet med 2000-talet ger mig huvudvärk. Och världen som det tycks.

För några år sedan hamnade den kända nigerianska feministen och aktivisten Chimamanda Ngozi Adichie i blåsväder när olika nyhetsmedier attackerade henne på grund av ett uttalande som hon gjorde på brittiska Channel 4.

Adichie hade sagt: ”När folk frågar ’Är transkvinnor kvinnor?’ är min känsla att transkvinnor är transkvinnor.”

Många tog svaret som en mildare variant av det så kallat transfobiska ”Transkvinnor är inte riktiga kvinnor”. Och med ett sådant uttalande ansågs hon ha svikit de sanna feminister som så länge hade hyllat henne.

Liksom J.K. Rowling blev Adichie lynchad i diverse sociala medier. Hur kan någon, som är så känd för sin feminism, ”hata kvinnor”?

Diskrepansen mellan västs och östs kvinnokamp blir allt tydligare.

I öst har de iranska och de arabiska kulturerna blivit kvinnoförgörande, och man kan argumentera för att så alltid har varit fallet.

I väst har de sekulära och icke-religiösa kulturerna förvirrat en hel generations sexuella och könsmässiga identitet.

Läs även: Ahmed: Talande tystnad då orten attackerar transpersoner