Krisen i Afghanistan kan komma att generera en ny flyktingvåg. Men om Sverige någonsin haft en skyldighet att ta emot stora mängder flyktingar, så är den skulden avbetalad sedan länge, skriver Luai Ahmed.
Just nu kan en invandringsvåg från Afghanistan skönjas vid horisonten. Det kommer oundvikligen att komma fler invandringsvågor i framtiden, och Sverige är fortfarande kluvet kring var det riktigt står.
Moderaterna som inte för länge sedan propagerade för en generös invandringspolitik tycks i dag närmast vilja stänga gränsen. Reinfeldts och de rödgrönas förvrängning av politiken och ordens betydelser har skadat Sveriges självbild under en lång tid, och mediernas vänstersympatier har hjälpt deras naivitet att breda ut sig i samhället.
Genom att positionera sig som positiva till invandring och med ett överdrivet bruk av antirasistisk retorik har de rödgrönas härskarteknik och Moderaternas öppna hjärtan satt hela Sverige i ett besvärligt läge.
”Jag kommer nu att vädja till det svenska folket i dag att ha tålamod med det som nu följer, att öppna sina hjärtan för de mycket utsatta människor som vi nu ser runt om i världen”, som Fredrik Reinfeldt uttryckte saken 2014.
Så Reinfeldt och M vädjade alltså till svenskarna om att ”öppna sina hjärtan”. För att sedan andra politiker skulle vädja till svenskarna att ”stänga sina hjärtan” bara ett par år senare? En sådan 180-graders kovändning kan vara önskvärd för knarkmissbrukare och alkoholister, men knappast för politiker med ansvar för ett land.
Då var ”de mycket utsatta människorna” enligt Reinfeldt syrierna. Idag är det afghanerna. Nästa gång kan det bli sudaneserna eller jemeniterna. De mängder av människor som behöver skydd och hjälp har aldrig och kommer aldrig att ta slut. Att förvänta sig att svenskar kommer att vilja fortsätt hjälpa människor när det finns över 300 000 fattigpensionärer borde vara som att försöka krama vatten ur en sten. Men den svenskt byråkratiska invandringspolitiken verkar ha trasiga bromsar och vi vet inte om vi kommer att lyckas få stopp på den – eller om den kommer att krascha.
Läs även: Löfvens migrationsfacit: 800 000 uppehållstillstånd
Om Sverige har något slags skyldighet gentemot världen att ta emot flyktingar så har Sverige betalt skulden sedan länge – den är avbetalad. Landet öppnade sina gränser för över två miljoner invandrare de senaste trettio åren. Detta motsvarar exempelvis hela Bahrains befolkning. I princip har Sverige tagit emot motsvarigheten till ett helt litet arabland på lite mer än en generation.
Konsekvenserna av den politiken är förfärliga, inte minst för de flyktingar som Sverige har hjälpt. En av flyktingarna som Sverige hjälpt står i svensk tv och konstaterar att läget är ”som ett inbördeskrig”. Lyssnar politikerna?
Den här skulden som Sverige har gentemot världen – är den oändlig? När börjar den och när tar den slut?
Det räcker inte med att Sverige till exempel skickat 14 miljarder kronor under två decennier till Afghanistan som sedan spolades ner i avloppet på en vecka. (31/8)
Det räcker inte med de 46 miljarderna som Sverige skänker bort årligen till olika länder via Sida. Pengar som kan komma att användas till att finansiera skolor som förespråkar våld och terror i Palestina eller går till spillo på något annat sätt.
Läs även: En halv miljon människor kan fly Afghanistan
Det räcker inte. Trots att Sverige tog emot ett Bahrain, måste Sverige tydligen göra mer.
Mer, i denna kontext, betyder dock alltid mer skada.
Och på tal om Bahrain, som är ett superrikt arabiskt och muslimskt land, vart har deras skyldighet tagit vägen? Vad sägs om Saudiarabien och Qatar? Integrationen av majoriteten av människorna som kommer från Mellanöstern och Nordafrika skulle gå mycket smidigare med samma religion, samma språk och en mer likartad kultur, det begriper ju alla. Men diskussionen brukar stanna av när det kommer till de muslimska ländernas stängda hjärtan.
När diskussionen börjar handla om utomeuropeiska länders flyktingmottagning, internationella ansvar, människosyn eller klimatförstörande utsläpp, då tiger de rödgröna.
Fastän man förespråkar antirasism så ställer man enastående låga krav på utomeuropeiska länder jämfört med de europeiska. Europeiska hjärtan förväntas vara utvecklade, jämställda och stora. Utomeuropeiska hjärtan däremot? Dem kan man inte ställa krav på. Där finns ju bara cricket, utsatta bruna kroppar och Saudiarabiska pengar.
De ”öppna hjärtana” har aldrig riktigt varit öppna. Öppna hjärtan borde egentligen inte leda till ökande otrygghet, kriminalitet och minskande socialt kapital. Öppna hjärtan borde leda till trygghet, harmoni och tillit.
Läs även: M måste be om ursäkt för Reinfeldt-åren
Att öppna sitt hjärta handlar om empati och medmänsklighet. Man kan lida med och känna empati för sina medmänniskor utan att nödvändigtvis erbjuda dem att flytta in hos en.
Den oupplysta tron att man tvättar bort sin eventuella rasism med en Welcome refugees-banner på Facebook gör att det är nästan omöjligt att kunna ha vuxna samtal om rasism och invandring.
Inte minst när porten till vårt hus fortfarande står vidöppen.
Luai Ahmed
Skribent, debattör och författare till boken Asylum: A refugee’s paradoxical journey from Sharia Yemen to Rainbow Sweden.