KRÖNIKA. Många väljare uttrycker att de inte längre litar på M efter Fredrik Reinfeldts berömda tal om öppna hjärtan 2014. Men bagaget är betydligt tyngre än så. Under Alliansens tid vid makten 2006-2014 gjordes en hel del knasigheter som fått negativa effekter för Sverige. 

Detta behöver Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Nyamko Sabuni (L) erkänna om de vill vinna valet 2022. De måste säga att det på allvar blir annorlunda nu. De behöver tumma på att det inte bara är snack att det ska bli mer ordning framöver ­– och mindre rajtan tajtan utifrån ideologi och fingret i luften. 

Annars kommer Jimmie Åkesson (SD) att stå där och väsa ”vad-var-det-vi-sa” och håva in röster från dem som insett att det trots allt låg något i det Sverigedemokraterna varnade för.  

Vad gäller migrationen var Reinfeldts regeringslinje klar från början. Han sa 2006 i sin regeringsförklaring att ”Sverige skall ha en human flyktingpolitik och vara en fristad för dem som flyr” (6/10 -06). 

En öppenhet för migration alltså, till synes utan begränsningar. Reinfeldt var medveten om redan befintliga integrationsproblem, men lösningen var ändå slagord om att integrationen ”måste” förbättras, hinder rivas, möjligheter öppnas. Boendesegregationen skulle lösas med hjälp av bostadsrättsombildningar. Integrationsverket lades ner. 

Ingen särpolitik för invandrare behövdes, sa han, trots att det till exempel länge varit känt att väldigt många i den svensksomaliska gruppen saknade jobb. Nio av tio var arbetslösa i mitten av 1990-talet. 2012 konstaterades i en rapport att 70 procent bara hade förgymnasial eller okänd utbildning. De hade behövt särpolitik. Än i dag är en mycket stor del arbetslösa.

När riksdagsledamoten Niklas Wykman var MUF-ordförande ville han lyfta integrationen som den viktigaste valfrågan 2010, men frågan var känslig. ”Ingen vågar prata om det, av rädsla för att spela Sverigedemokraterna i händerna” (Almedalsbloggen 9/7- 07).

I valet 2010 fick SD 5,7 procent och kom in i riksdagen. Alliansen ville stänga dörren till SD och minska dess inflytande, så 2011 slöt regeringen en uppgörelse med Miljöpartiet som gjorde invandringspolitiken mer human; bland annat fick gömda papperslösa rätt till sjukvård och skola. 

Rädslan för att SD skulle få något att säga till om kan tyvärr ha lett till en hel del politiskt slarv. 2017 larmade Riksrevisionen för att migrationspolitiska propositioner ofta saknade konsekvensanalys kring både sysselsättning och kriminalitet ­– det rörde även sådana som kom under Alliansens tid vid makten.

Om detta även ledde till flathet vad gäller lag och ordning är oklart. Där kan det snarare ha handlat om en vilja från Alliansen att värna om frihet – oavsett utfall. Redan Carl Bildts regering införde exempelvis EBO-lagen 1994, som gav asylsökande rätt att bosätta sig var som helst med bibehållna bidrag. 

Samma år varnade Brå för att Rinkeby och andra fattiga förortsområden drabbats av ökad brottslighet. Ingen verkade se sambanden.  

2007 kom en rapport som visade att polisen i samtliga storstäder ansåg att den växande segregationen hade lett till en allmänt hårdare miljö bland ungdomsgängen. Man spådde att situationen skulle förvärras, läste jag i Lasse Wierups bok Gangsterparadiset (Forum, 2020) – för övrigt en uppföljare till hans bok från samma år om kriminella gäng.

Men Alliansen skar ned på polisutbildningen 2007–2014, enligt Wierup. 2011 sa dåvarande justitieminister Beatrice Ask (M): ”Än så länge har jag inte de resurser som skulle krävas för att ytterligare öka dimensioneringen av svenskt polisväsen.”

Just nu talar många om att brottslingar har kunnat sättas dit efter att polisen i Frankrike lyckats knäcka encrochat. En statlig utredning varnade redan 2005 för att krypterad dataöverföring skulle göra telefonavlyssning verkningslös och efterlyste snabba tag, skrev Wierup i sin bok. Men Alliansen kom till makten och det blev ingenting. I stället får vi förlita oss på andra länder.

Friheten var även i centrum i arbetsmarknadspolitiken. 2008 införde Alliansen tillsammans med Miljöpartiet lagen om arbetskraftsinvandring. Syftet var gott, att hjälpa företag få tag i kompetens, men regelverket var löjligt slappt. Det fanns inte försörjningskrav för anhöriga och att ha låga lönekrav gav lågkvalificerade arbetstillstånd. 

Rut-avdraget var också en konstruktion från höger som slog snett. 2016 sa Annie Lööf (C): ”Vi tar ansvar för integrationen. RUT sänker trösklarna till första jobbet”. Men en SNS-rapport konstaterade häromåret att många rut-företag visserligen sysselsätter utrikes födda kvinnor, men bara tre procent hade flyktingbakgrund. En tredjedel kom i stället från andra EU-länder och de flesta kom hit enbart för att jobba.

Tro mig, jag vill verkligen få bort Socialdemokraterna och Miljöpartiet från Rosenbad och se Ulf Kristersson som statsminister. Men om han inte lyckas övertyga mig och andra väljare att det faktiskt kommer att bli ändring nu – att Moderaterna är sig själva igen efter åren som ”nya” – kommer minnet av tidigare svek att påverka. 

CAROLIN DAHLMAN
Krönikör i Bulletin
carolin@bulletin.nu
Facebook: Carolin Hanna Dahlman
Twitter: carolindahlman 

De åsikter som framförs är skribentens egna.  

Läs också: M är inte MP 

Läs också: Subventionerade jobb mest för invandrare