Det skriks i en högtalare under en protest med hundratals människor att svenska myndigheter kidnappar muslimers avkommor. Det är ett rungande tecken på en avgrundsdjup brist på förtroende för svenska myndigheter. Regeringen måste göra mer än att dementera anklagelserna på presskonferenser. Det krävs mer omfattande arbete på fältet, skriver Luai Ahmed.
Partiet Nyans största valfråga, ”socialtjänsten stjäl muslimska barn”, kan ibland tyckas vara en mindre fråga inte minst när det varje dag skjuts hej vilt, men det är ett djupt sår som avslöjar ett brutet förtroende och ett integrationssår som tyvärr är för plågsamt för att läka.
När ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin medverkade på SVT i veckan för att kommentera de pro-palestinska protesterna pressade journalisten honom om LVU-kampanjen om kidnappade muslimska barn. Bohlin ville helst fokusera på judehatet som manifesteras och firas på svenska gator, och även rådde folk att avstå från sådana demonstrationer. Det fick han beröm för på sociala medier, men journalisten som ville prata om påverkationskampanjerna mot Sverige hade också rätt.
Att judehatet manifesteras i Sverige som resultat av en stor invandring från länder där judehat är praxis, är egentligen en naturlig utveckling. Att människor däremot tror att staten kidnappar deras barn är allt utom en naturlig utveckling. Det är sinnessjukt problematiskt.
Föreställ dig att du verkligen tror att staten vill ta ifrån dig dina barn. Det går inte ens att föreställa sig – det är en mardröm som bara kan skildras med Stephen Kings skräckinjagande penna.
”Integrationen” – ett ord som jag egentligen ogillar – kan inte fungera när det råder en sådan enorm misstänksamhet gentemot staten. Tankar om att staten som är tänkt att skydda dig vill skada dig genom att kidnappa dina barn, kan aldrig vara grund för en lyckad integrationssaga.
Vad kan staten göra för att kapa narrativet ”staten kidnappar svenska barn”?
Svaret lär finnas hos muslimer i Sverige.
I tider där det råder brist på förtroende för staten av minoriteter som känner sig oroliga, måste staten komma närmare förorterna. Det räcker inte med att statsministern står på presskonferens och dementerar LVU-kampanjen. Det måste ske aktiva försök att föra muslimer och myndigheter närmare.
För det första måste staten skaffa kunskap om problemet. Hur många muslimer tror att det faktiskt pågår kidnappning av muslimska barn? Varför tror de att detta sker? Hur många ”kidnappade barn” finns det i Sverige? Hur mycket kan föräldrar om svenska lagar vad gäller barnaga? Vad kan staten göra för att informera muslimska föräldrar för att förstå att det är svenska lagar som gäller?
Det måste även ske en rannsakan där staten erkänner att socialtjänsten kan begå misstag, att den som alla andra myndigheter inte är ofelbar. Det är så ett friskt förhållande fungerar. Som människa kan man inte tro att man aldrig begår misstag – utan att det är partnern som hela tiden gör fel.
Man kan inte lyssna och lösa problem om man envist påstår att man är perfekt. Därför måste man erkänna att misstag kan begås, att misstag är oundvikligt. Att dessa misstag sker även med svenska icke-muslimska föräldrar. Att socialtjänsten gör sitt bästa för att göra välgrundade bedömningar för att skydda barn från våld.
Att förmedla om den pacifistiska kulturen är också viktigt. En stor del av människorna som kommer till Sverige lär sig inte om svenska lagar och egendomligheter på några år. Högerregeringen menar att det kommer att ta tid att lösa problemen i Sverige, och då gäller det att bygga broar av samförstånd och enighet.
För att ta itu med de förfärliga konspirationsteorierna måste staten komma närmare muslimer. Den handlingsförlamade kulturen hos regeringen, där man tror att budskap på presskonferenser räcker, är minst sagt naiv.
