Ledarsidan välkomnar åklagaren Paulina Brandberg som fast kolumnist. Hennes första kolumn publiceras i dag och därefter återkommer hon var tredje vecka. Här berättar hon om varför hon valde att engagera sig politiskt och vilka verktyg som saknas i dagens lagstiftning.
Välkommen som kolumnist, Paulina Brandberg! Hur skulle du beskriva dig själv?
– Jag är en 37-årig småbarnsmamma från Lund som arbetar som åklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet. Samtidigt är jag en aktiv samhällsdebattör.
Som person är jag ganska optimistiskt lagd. Jag är övertygad om att det med hårt arbete går att förändra saker till det bättre.
Vilka frågor intresserar dig?
– Jag har ett stort intresse för rättspolitiska frågor, vilket kanske inte är så förvånande med tanke på mitt yrkesval. I rättspolitiska frågor inkluderar jag även brottsförebyggande åtgärder. Om vi menar allvar med att vilja öka tryggheten i samhället måste vi både jobba aktivt med orsakerna till varför människor hamnar i kriminalitet och samtidigt bli bättre på att utreda och lagföra dem som begår brott.
Inom rättspolitiken känner jag ett särskilt engagemang för frågor som rör brott mot barn och våld i nära relationer. I mitt arbete som åklagare ser jag på nära håll hur dessa brott dagligen förstör livet för så oerhört många människor. Här måste samhället göra allt som står i dess makt för att förhindra denna brottslighet. I dag känner jag inte att vi gör det, vilket är djupt frustrerande.
Vid sidan av ditt arbete som åklagare har du ett politiskt engagemang i Liberalerna. Varför valde du att engagera dig politiskt – och i just L?
– Jag har alltid haft ett stort samhällsengagemang och starka uppfattningar i politiska frågor. Redan som sjuåring skrev jag brev till dåvarande statsministern. Partipolitiskt engagerade jag mig dock inte förrän 2014 när jag tröttnade på att knyta näven i fickan och i stället bestämde mig för att själv försöka påverka samhällsriktningen. I dagens polariserade samhälle kändes Liberalerna som ett självklart val då jag känner att det är ett parti som klarar av att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi måste kunna ha en humanistisk syn på individen, värna dennes frihet att styra sitt eget liv och samtidigt våga agera kraftfullt mot dem som begränsar andra människors frihet.
Vilka verktyg saknar du som åklagare i dagens lagstiftning?
– Det som framför allt gör mig frustrerad är att lagstiftningen varken hänger med brottsutvecklingen eller den tekniska utvecklingen. Vi har mycket lagstiftning där bäst före-datumet gick ut förra seklet. Till exempel har vi inte ens lagstiftning som tydligt reglerar vilken information vi får ta del av i en beslagtagen mobiltelefon eftersom beslagslagstiftningen är från tiden innan mobiltelefoner fanns. Det gör att vi som arbetar med att utreda brott alltid känner att vi ligger steget efter de kriminella. Vi behöver även se över den så kallade omedelbarhetsprincipen, som vi har haft sedan 1940-talet, så att vi får bättre förutsättningar att i rättegångar kunna lägga fram bevisning som bättre återspeglar vad som faktiskt har hänt när ett brott har begåtts.
