Det sägs att Eurovision ska vara fritt från politik. Vissa kanske tror att det försöker efterlevas med tanke på att arrangören förbjuder politiskt laddade flaggor och symboler – som visserligen letar sig in i tävlingen konsekvenslöst ändå – men det faller på sin egen orimlighet.

Läs även: ”Icke-binär” tävlande: Grät när Israel gick vidare

Dagens västerländska kulturella huvudströmning är nämligen starkt präglad av politik. Om inte enbart präglad av politik.

Politiken är i sin tur starkt präglad av sekteristiska drag. Och det är den marxistiska woke-ideologin som är religionen – omöjlig att undkomma om man inte isolerar sig fullständigt från samhället. Vilket i och för sig känns ganska lockande.

Under den påstådda musiktävlingens gång fick man se deltagare som var fullständigt höga på sin egen förträfflighet. Den schweiziske vinnaren Nemo Mettler sjöng om hur han “knäckte koden” som fick honom att må bra igen.

Koden var att kalla sig själv “hen” och iklä sig plagg som hittas i flickornas sektion på barnavdelningen. Starkt och modigt, eller något.

Utöver detta hördes slagord som “världen har inga landgränser” och scenen intogs av allt från män i stringkorsetter och nakna häxor till en satanistisk ritual utförd av en kvinnlig “hen” i underkläder färgade som transflaggan.

Inte ens Aftonbladets Tobbe Ek klarade av att se henne som annat än kvinna, vilket gjordes tydligt när han fick kortslutning kring orden hon och hen i en direktsändning inför tävlingen.

Läs även: Jamal El-Haj och Greta Thunberg tillsammans mot Israel

För att inte nämna Storbritanniens bidrag – folkets nollpoängare – som borde ha föregåtts av en varning för gayporr. Så består Eurovision av politik eller kultur? Givetvis båda delar.

Att från tv-soffan se detta utspela sig var en märklig upplevelse. Barndomens årliga tv-fest har år för år förvandlats till vad som nu verkar ha nått sin kulmen. Det kändes som att våldgästa en ceremoni där wokerörelsen skulle kröna sin kung, drottning eller hen-dito till könsneutral monark.

Jag vet faktiskt inte varför jag fortsatte titta. Kanske var jag intresserad av att se hur illa det kunde bli – eller bara fascinerad av att en tävling som brukade vara familjevänlig och handla om talang har övergått till att handla om raka motsatsen. Tanken på att detta sågs av barn gör mig illamående.

Alla som tittade på spektaklet fick rätt och slätt ta del av en direktsänd sekteristisk predikan i godhetsknarkarnas högborg. Humbug, humbug. Mig lyckades man varken frälsa eller förbanna.

Läs även: Hjort: Narcissistiska akademiker mot Israel