De 50 forskare som skrev en artikel om det demokratiskt hoppfulla i att studenter stör andras politiska möten har skrivit en ny artikel. Fulla av självgodhet försvarar de vad de menar är värnet för demokratin. Tar man bort självgodheten återstår bara ilskna vuxna tonåringar som skriker allt högre i ilska över att inte få omedelbar respons från regeringen.
För en tid sedan skrev 50 forskare från Lunds universitet en debattartikel om att störningar av andras möten inte är en störning av demokratin utan en fördjupning. Den något narcissistiska hållningen var att de egna åsikterna var viktigare än andras.
Läs även: Vänsteraktivismen förstör universiteten
Nyligen kom en ny artikel i ämnet. Den är också skriven av 50 forskare i Lund, i stort samma som sist. Den fördjupar, eller fördummar, kritiken ytterligare och gör det ännu tydligare att det i grund och botten handlar om att få skrika om just sin sak. De betonar verkligen att just deras åsikt är så fruktansvärt viktig:
”Om man är för eller emot folkmord är inget vanligt samtalsämne. Det är inte heller öppet för debatt huruvida man är för eller emot brott mot mänskligheten.”
För eller emot folkmord är ett ganska ovanligt ämne att diskutera även i skenet av konflikten mellan Israel och Hamas. Förmodligen beror det på i huvudsak två saker. Den första är att ytterst få har modet att erkänna att de stödjer Hamas utan döljer sina åsikter. Hamas är tydliga med att de vill se ett folkmord på judar. Deras fans är sällan lika ärliga.
Det andra skälet är att man döljer sina uppfattningar bakom slagord. Ingen står skriker att det ska bli ”judenrein” men alla förstår vad ”från floden till havet” betyder på riktigt. Skillnaden mellan Hamas och Israel är glasklar. Israeliska araber är förmodligen de friaste i hela Mellanöstern. Judar existerar inte i Gaza. Det området har blivit judenrein. Att tro att resten av Israel skulle bli harmoniskt samliv är rejält dumt.
Den grundläggande skillnaden i hur Israel förvarnar och pausar inför attacker och hur Hamas smög sig på civila och massmördade dem tas inte upp. Trots detta menar debattörerna att det är Israel som begår folkmord, inte Hamas. Alltså de som själva säger sig vilja begå folkmord gör det inte, medan de som försöker undvika det gör det.
Någon av de femtio borde vara bekant med att ett folkmord kräver en avsikt att förinta ett folk. Just avsaknaden av uppsåt har bland annat professor emeritus i folkrätt, Ove Bring, fler gånger lyft fram som exempel på att folkmord inte begås. Bring är inte direkt känd som israelvän, men medger utan omsvep att folkmord är absolut nej men att det kan finnas krigsbrott.
Hur löst man förhåller sig till akademiska förhållningssätt syns också till exempel när de skriver om att när en student skanderar att ”33 000 människor har mördats i Gaza” så är det en ”fruktansvärd anklagelse”. Man måste tydligen förstå studenternas desperation. Det finns en regering som inte agerar omedelbart bara för att studenterna vill. De har dessutom kämpat:
”Studenterna har prövat alla möjliga sätt att protestera mot detta oerhörda. De har varje vecka, vid samma tid, stillsamt lämnat föreläsningar. De har gått ut på gatorna och skanderat. De har spridit nyheter och fört debatt i sociala medier.”
Stackars studenter som stillsamt lämnat sina föreläsningar och som har skrivit på sociala medier. De ska tydligen vara väldigt pålästa också. Men tydligen mer inlästa på Hamas-propaganda än på vetenskaplig metod.
De 33 000 som har ”mördats” är Hamas siffror. Även om siffran vore korrekt, vilket är extremt osannolikt, så inkluderar den även stridande. En siffra som, om man tar Israels siffror, är fler än 12 000. Att två stridande försöker döda varandra är uppenbart, men mörda? Men framförallt finns en annan glidning. Forskarna vill framställa det som att Israel har velat döda de som har dött. Något som rimmar illa med alla varningar, uppmaningar till evakuering och annat som Israel har gjort.
Förmodligen är det bortkastad tid att diskutera metod och fakta med de 50. Det är människor som är frälsta, extremister på ett korståg. Det är inte människor som reagerar på bilder i tidningarna och chockas, som de vill antyda, utan människor med ett långt politiskt förflutet inte minst mot Israel.
Men kanske mest talande är deras självbild. På kritiken att de stör demokratin med sina aktioner svarar de lite märkligt inte med argument utan genom att beskriva sin självbild.
”Att högljutt protestera och göra makthavare obekväma när humanistiska värden är i fara, har genom historien stärkt demokratin. Detta är ett sådant ögonblick i historien.”
Välden står och väger inför sin undergång. Demokratin spricker. Mot det står de femtio. Ridå! Akt två är över, vi får vänta på den tredje.
Den cliff hangern gör det jobbigt att vänta på akt tre i farsen ”50 akademiska narcissister”.
