Ytterligare en medborgare har fallit offer för statens haveri till samhällskontrakt. Den här gången har folket reagerat starkare än vanligt; allt ifrån den kända kändisen Anders Bagges uttalande om att han av rädsla vill flytta utomlands, till Chang Fricks (halvt?) satiriska kampanj “Börja skjuta”, där han i videoformat snabbutbildar svenskar i hur man hanterar vapen i närheten av Gucci-kepsar. Sistnämnda blir med sin kampanj symbolen för en ny tid.

Läs även: von Seth: Skärholmen och en ungdomsgeneration i fritt fall

Den tiden är nu, där proppen till diskhon dragits ut med kraft och gemene man vågar yttra sig tydligt. Lite tydligare än innan åtminstone och det bara väller ut vatten i samhällskroppens rör. Jimmie Åkesson har i sin tur öppnat upp för att kasta internationella konventioner i papperskorgen om så krävs för att städa upp det som samtliga riksdagspartier utom hans eget har varit med och orsakat. För att vill man så kan man.

Vi befinner oss emellertid i ett allvarligt läge just för att vi har en statsminister som verkligen verkligen jättesuperdupergärna vill.

Han vill så mycket att han kör över sitt eget parti. Men det han vill är att underlätta för fler och mer lättillgängliga könsbyten. Tänk om han istället hade lagt viljestyrkan på att förespråka och genomföra den enda lösningen på ett Sverige i spillror av det hon en gång var. Den där lösningen som dunsar omkring i rören nu. Ja, ni vet precis vilken lösning jag menar. Hårda tag. På riktigt.

På Moderaternas Sverigemöte sade Ulf Kristersson att ingenting är viktigare för den regering han leder än att få ett slut på det här vansinnet. Det stämmer inte. Om det varit viktigt hade man gjort det, för att vill man så kan man. Borgerlighetens politiker vill inte ta i den enda fungerande lösningen då den kolliderar med självbilden som lite finare, lite bättre, juridiskt fastlåsta och framför allt mer världsvana än de “svärjevänner” som man länge gjort sig lustiga över.

Läs även: Sandström: Varför dödar barn varandra?

Dessutom vill man hellre få lov att mingla vidare som del av etablissemanget i all oändlighet än att behöva göra något obekvämt för att rädda landet. Därför utlovar man nu större plåster på symptomen istället för att kavla upp ärmarna och göra sig av med grundorsaken: det misslyckade mångkulturella samhället och den kriminalitet det genererar.

Vill man så kan man. Det är bara att titta på El Salvador som tidigare var ett av de allra farligaste länderna i Sydamerika. År 2015 var mordfrekvensen fler än 106 mord per 100 000 invånare, enligt regeringens siffror. Samma siffra var 2023 nere på 2,4. Det beror på att El Salvadors ledare både ville och gjorde. De införde stränga lagar, byggde ett fängelse i Tecoluca lika stort som sju fotbollsarenor och började fängsla även ynglingar som deltar i gängkriminalitet.

Jag hävdar inte att Sveriges problem är identiska med El Salvadors, eftersom problemen bottnar i helt olika förlopp, eller att vår långsiktiga lösning är likadan. Men våra politiker måste ha en vilja identisk med El Salvadors för att vi ska få se förändring.

Det håller inte att de kommande tio åren debattera plåster och fritidsgårdar med politiker som fortfarande är naiva. Dessa kommer att vakna för sent och då måste det finnas en plan redo. Siffror och tillvägagångssätt. För att vi en dag ska kunna bli Sverige igen.

Läs även: Brinkemo: Skärholmen och en perverterad liberalism