Sveriges eliter har upphöjt individualismen till avgud och förnekat kulturers betydelse för samhällsutvecklingen, samtidigt som väckarklocka efter väckaklocka ringt för döva öron i ett land där politikerna inte förmår skilja mellan samhälle och stat, skriver Per Brinkemo.
Som alla andra berörs jag av det nihilistiska mordet på Mikael framför ögonen på hans 12-åriga son. Jag ser politikers kommentarer.
Magdalena Andersson: ”Så här kan vi inte ha det i Sverige. Alla goda krafter måste kraftsamla mot gängen.”
Ulf Kristersson: ”Helt fasansfullt, obeskrivligt. Det är nästan obeskrivbart att sådant kan hända överhuvudtaget.”
Muharrem Demirok: ”Uppgifterna om mordet i Skärholmen är förkrossande, vilket mörker.”
Daniel Helldén: ”Det går knappt att ta in. Mina varmaste tankar går till familjen och sonen som tvingats bevittna det otänkbara.
Nooshi Dadgostar: ”Vilken ofattbar tragedi. Vi måste stoppa det dödliga våldet nu.”
I kölvattnet av en sådan här tragedi måste det vara en mardröm för politiker att ”tvingas” kommentera. Orden blir platta, räcker inte till, vare sig för dem eller oss andra.
Det är meningslöst att döma politikerna för vad som sägs direkt efter en så chockerande händelse. Det är vad som har sagts tidigare och vad som har gjorts eller inte gjorts som är det viktiga.
I symbios med andra sektorer i samhället, både forskarvärlden och media, spelades länge varje tillstymmelse av oro ned med hänvisning till – statistik. Det dödliga våldet som på 1970–1980- och 1990-talen typiskt sett bestod av mord med kniv på fyllan var högre då.
Men är det sakligt korrekt som kriminologer, politiker och media i åratal hävdat att ”Sverige har aldrig varit tryggare”? Reduceringen av mord till siffror förbiser våldets dynamik och effekter, att dagens kriminalitet på ett helt nytt sätt påverkar det omkringliggande samhället genom att det inte bara ingjuter rädsla och otrygghet bland medborgare, utan dessutom tömmer polisen på resurser och befolkningen på civilkurage.
Vare sig människan eller samhället består av ettor och nollor. Ingenting oroar mig mer än att en så stor andel av landets ”elit” har en så autistisk syn på levande materia, att man inte tycks förstå vare sig vad en människa eller ett samhälle är, lika lite som, otroligt nog, politiker verkar fatta vad konstruktionen – den svenska välfärdsstaten – vilar på för grunder.
Begreppen samhälle och stat blandas gång på gång ihop. När statens mest basala uppgift och grunden till att vi ens har en stat – skydda medborgarna – gång på gång fallerar, skjuter politiker ifrån sig ansvaret med: ”Samhället måste mobilisera mot våldet”.
Det är som att uppmana till medborgargarden. Ändå passerar och förmedlas detta budskap genom media utan att det ifrågasätts eller motsägs. Samhället? Vilka åsyftas? PRO-pensionärerna? Familjen Lundström? Eslövs pingisklubb? Vad innebär det konkret??
Läs även: von Seth: En social ingenjörskonst för assimilation
Bara i ett land där människan reducerats till en homo economicus kan hänsynslösa gäng som avrättar på torg och tunnelbanestationer, infiltrerar myndigheter, ideella organisationer och näringsliv förklaras med – fattigdom. Bara i ett sådant kan en sittande statsminister komma undan med att fördubblingen av förnedringsrån av unga beror på den tidigare regeringens –skattesänkningar.
Bara en “elit” som perverterat liberalismen så till den milda grad att inga generella kulturella särdrag ska studeras eftersom alla är individer och unika i sitt slag, kan bli så förblindad att man till och med är omedveten om den egna kulturen och att det finns andra som är radikalt annorlunda.
Bara en ”elit” som inbillar sig att socioekonomi är det enda som spelar roll för hur ett samhälle tar form och som upphöjer okunskap om andra faktorer till norm och ideal kan stå förvånad inför utvecklingen i Sverige.
Bara den demografiska utvecklingen i Sverige de senaste 20 åren med fler än två miljoner migranter på en såpass liten befolkning som den svenska borde fått politiker, såvida de vetat någonting om samhällsbygge, att reagera och agera. Vi talar inte om flyktingläger finansierade av UNHCR som finns i Turkiet, Libanon och Jordanien.
Vi talar om en välfärdsstat, byggd på tillit och lojalitet till både varandra och institutionerna och en befolkning som är sekulär, med ett litet, udda språk, och som sticker ut i alla tänkbara internationella mätningar.
Efter det brutala mordet i Skärholmen uttrycks som så många gånger förr: Ännu en gräns har passerats. Men gränsen är nådd och passerad sedan länge.
Den första av en gränslös ”elit” som aldrig förstod värdet av gränser.
