Ja, kanske inte allt, men väldigt mycket. De senaste åren är det inte världens klimat som förstörts, utan det svenska debattklimatet. Alla som inte följt med på det gröna tåget har hotats och hånats. Men en efter en faller nu de gröna statskapitalistiska megaprojekten, och det börjar bli allt klarare vad den gröna omställningen faktiskt skulle kosta. Detta skriver Henrik Alexandersson.
”Jag vill att ni skall drabbas av panik!” krävde Greta Thunberg. Våra makthavare gjorde som hon ville, påhejade av media. Men nu spricker de gröna bubblorna en efter en.
Miljarder av våra skatte- och pensionspengar har pumpats över till tveksamma gröna projekt som drivs av bidragskapitalister, bolag i skatteparadis och den kinesiska staten.
Världens renaste och CO2-friaste elproduktion har ödelagts till förmån för väderberoende kraftkällor som omöjliggör en sund och stabil elmarknad.
Klimatomställningen har drabbat de företag som ska betala för vårt välstånd och vår välfärdsstat. Jobben hotas och priserna drivs upp.
Att drabbas av panik är som regel en dålig plan. Problem hanteras bäst under ordnade former med logik, verklighetskontakt, konsekvensanalys och ett rimligt förhållningssätt.
När Klimat-Greta höll sitt första anförande på en stor klimatkonferens råkade jag lyfta att detta skedde efter det ordinarie programmet, med bara en handfull deltagare på plats i en annars tom konferenssal.
Detta avslöjades av klipp i SVT:s eget bildmaterial om man var uppmärksam. När kameran inte filmade Greta i talarstolen kunde man se ett par korta klipp som avslöjade bluffen. Gretakulten började med att den statliga televisionens klimatkorrespondent iscensatte ett knäck.
Sedan dess har jag fått något av en stämpel som ”Greta-hatare”. I själva verket har jag försökt avhålla mig från att rikta allt för hård kritik mot vad som trots allt var ett barn.
Men nu är Greta vuxen. Nu blir plötsligt det fåniga leende som hon använder för att avfärda kritik ett större problem. Nu måste hon kunna avkrävas en hållbar analys och svar på svåra frågor. Nu räcker det inte att fnittra för att ducka kritik.
Vi lät ett barn leda oss mot stupet. Vi lät en sekt hetsa oss in i en klimatomställning med religiösa förtecken – som fortfarande kan komma att bli systemhotande.
Den känslodrivna debatten har ödelagt vårt samtalsklimat. Att över huvud taget problematisera klimatomställningens former och konsekvenser har lett till stigmatisering. Inget har kunnat ifrågasättas. Alla förväntas följa lämmeltåget. Vilket väcker historiska associationer.
Långsamt börjar det nu gå upp för folk att klimatomställningen är problematisk. Den har ett ekonomiskt, socialt och politiskt pris som ingen är beredd att betala.
Men mycket av skadan är redan skedd. Och de tvingande klimatmålen är fortfarande orealistiska.
Om det nu är klimatutsläppen som ska minskas, då hade vi kunnat få betydligt större utväxling för våra pengar om insatserna gått dit där de verkligen kunnat göra skillnad. Snarare än till symbolpolitik.
Men i klimatalarmisternas värld är det kanske inte resultat som räknas.
