För att dra klick och sälja lösnummer måste media vara bättre än sina konkurrenter. Goda nyheter säljer inte. Det gör däremot konflikter, skandaler och katastrofer.

På politikens område betyder detta att media gärna medverkar till att driva på polarisering, dispyter och osämja. Speciellt om man kan hitta eller skapa en spricka inom ett parti eller en politisk konstellation.

Ofta överskuggas sakfrågorna helt av det politiska spelet, i vilket media är en aktör istället för rapportör.

Medierna har vant sig vid att vara agendasättande. Detta fungerade möjligen bättre innan internet. Nu kämpar de etablerade mediehusen för att behålla makten över narrativet, för att fortsätta vara relevanta.

Se bara på SVT:s partiledardebatter. Stats-tv bestämmer ämnen, håller ett tempo som inte passar för seriös analys och avbryter alla hela tiden. Så att det blir… rätt.

Förr i världen fick politikerna debattera fritt. Ett par minuter inledning. En tidsram för inlägg och repliker. Och någon minut för avslutning. Debattörerna var huvudpersonerna, inte programledarna. Var och en fick tala till punkt. Det fungerade utmärkt och gav en bättre bild av vad de olika partierna ville.

Journalister är som regel vänster. Även de som ändå försöker vara neutrala har referensramar och premisser som snedvrider samtalet från början. Detta tvingas politikerna acceptera (om de alls reagerar över att frågan är riggad) i ett snuttifierat medielandskap där ett svar helst inte skall vara längre än tio sekunder.

I Sveriges Radios program Det politiska spelet diskuterades häromveckan den tydligen kontroversiella tanken att man skulle kunna ställa kritiska frågor från både höger och vänster till politiker. Kommentatorerna tyckte att det var en lite udda idé.

Samtidigt låter media som regel politiker komma undan med sina inövade talking points. Jag vill ha långa, sokratiska intervjuer som går på djupet för att utreda om det finns någon tanke och analys bakom de politiska förslagen. Jag vill att man kör frågorna ända in i kaklet.

Jag vill i vart fall se rimliga uppföljande frågor. Det är oerhört frustrerande att framförallt direktsänd media som SR Studio Ett missar helt öppna mål - eftersom programledarna är så fokuserade på sina i förväg formulerade skjutjärnsfrågor i en snäv tidsram.

Mitt problem är alltså inte bara att etablerad media är vänster. Även det journalistiska hantverket som sådant lämnar en del övrigt att önska.

Den vidare frågan handlar om vem som ska ha makten över den svenska politiska debatten. Växer den ur det politiska arbetet i riksdagen? Speglar den medborgarnas oro och åsikter? Eller styrs den av media?