Den västerländska kulturkretsen har ägnat tusentals år åt att skapa en formel för civiliserad mänsklig samexistens. Individen tillerkänns grundläggande fri- och rättigheter, vi har institutioner för att lösa konflikter utan våld och vi är fria att välja våra ledare.

Så är det inte på andra håll. Men dessa seder är vad figurer som Putin, Xi och Khamenei vill krossa. Och inte bara i sina egna länder.

Oavsett om man är socialdemokrat och säger sig värna om allas lika värde, en liberal som fokuserar på lika rättigheter, eller konservativ som slår vakt om vårt västerländska kulturarv, finns det något här som förenar de flesta svenskar som har ett politiskt engagemang.

Då uppstår ett problem när en del av samhället börjar präglas av helt andra idéer angående exempelvis individens frihet och rättigheter, kvinnors rättigheter och själva rättsstaten. Idéer från en religiös krigarkultur, nästan oförändrad sedan tidig medeltid på 600-talet.

Men hur talar man om sådant? Man vill ju inte stämplas som rasist, speciellt om man inte är det. Och att utmana en del av samhället i allvarliga frågor känns obekvämt för de flesta konsensussökande svenskar.

Det är som regel en dålig plan att förtränga problem. Förr eller senare måste de hanteras. Ju längre tid man väntar, desto värre blir problemen och medicinen beskare.

Vi måste börja tala om islam. Här vill jag påpeka att de flesta muslimer är bra och hederligt folk som respekterar den demokratiska rättsstaten. Men tyvärr misskrediteras de av en klick som ägnar sig åt antisocialt dominansbeteende och religiös fanatism.

Nu kommer någon att hänvisa till undersökningar som visar att de flesta muslimer ändå har vissa kulturellt betingade underliggande värderingar som är problematiska. Det kan så vara. Men för min del får folk tro vad de vill, så länge de inte skadar eller hotar andra.

Det är inte vem du är, varifrån du kommer eller vad du tror på – utan vad du gör. Där går den röda linjen.

Här tror jag att mycket kommer att lösa sig med tiden, i takt med att invandrare absorberas i det svenska samhället. Detta förutsätter dock att vi konsekvent står upp för den demokratiska rättsstaten och dess grundläggande värderingar. Det gäller för staten. För civilsamhället. Och för individen.

Det verkliga problemet är den fundamentalistiska, radikala och politiska islamismen. Den är expansiv till sin natur. Den hotar avfällingar med döden. Den motverkar integration. Den skapar motsättningar. Och den bygger på värderingar som ingen demokratiskt sinnad människa kan acceptera.

Då infinner sig frågan: Är det islamofobiskt att ta strid för det öppna, fria, demokratiska samhället mot radikal islamism? Är det islamofobiskt att ta strid för kvinnors och bögars lika rättigheter? Eller för rättsstatens principer? De grundläggande mänskliga rättigheterna? Yttrandefriheten?

Islamofobi tycks i vart fall vara patentsvaret så fort någon problematiserar frågan. Detta är intellektuellt slappt och ohederligt.

Problemet tycks ha sjunkit in hos i vart fall den politiska högern. Men vänstern är försatt i svår kognitiv dissonans. Detta är i sin tur kopplat till att vänstern mutat in stora grupper invandrare som ”sina” väljare utan att tänka igenom konsekvenserna.

Snart är vänsterns sista försvarslinje vad gäller kulturellt och religiöst betingat könsförtryck att det inte finns några kön. Vilket inte nödvändigtvis kommer att gå väl hem hos de grupper vi diskuterar.

Det är i sammanhanget inte konstruktivt att förtränga frågan. Första steget mot en tillnyktring är att erkänna att det finns ett problem. Först då kan man förhålla sig till det.

I sammanhanget vill jag nämna internets roll. Nätet kan förvisso användas för religiös radikalisering och terrorpropaganda. Men sådant bleknar i jämförelse med hur samma nät är till nytta för att sprida frihetens idéer.

Internet och dess fria informationsflöden kommer att påskynda islams reformation. Nätet och fria debattörer som Richard Dawkins och Christopher Hitchens är för islam vad tryckpressen och Luther var för kristendomen.

Samtidigt som en överväldigande majoritet av världens muslimer inte kan Koranens liturgiska språk (klassisk arabiska) möts de av frågor och nya tankar online. Varför var till exempel Muhammed mot hundar och musik, men inte slaveri? Fri information och ett fritt samtal är en motkraft till dogmatism och förtryck.

I sammanhanget vill jag understryka att kritik som regel faller platt till marken om man uttrycker sig som en rövhatt. Tillmälen och förolämpningar kan lätt avfärdas som just sådana. Där lämnar dagens debatt en del övrigt att önska. Men en seriös, respektfull diskussion och en sokratisk dialog kan faktiskt få folk att börja tänka efter på riktigt. Att förändra attityder är en process.

Det övergripande målet måste vara fredlig mänsklig samexistens med respekt för individen, hennes frihet och livsval. En fredlig, demokratisk rättsstat. Ordning, i den mening att människor i stort interagerar utifrån något slags allmänt accepterade normer, och är rimligt förutsägbara och samarbetsvilliga.

Med risk för att vara tjatig vill jag upprepa det minimalistiska mantra som borde kunna utgöra en acceptabel värdegrund för största möjliga antal människor:

Individen ska ha så stor frihet som möjligt. Gränsen för en människas frihet går där hon kränker någon annans frihet, säkerhet eller egendom. Alla skall vara lika inför lagen och ha lika rättigheter inför det offentliga.

Svårare behöver det inte vara. Sedan är det underordnat om hotet mot dessa värden kommer från någon religion, ideologiska utopier eller totalitära regimer. Friheten måste alltid försvaras.