Northvoltäventyret kan ha kostat svenska skattebetalare och våra pensionsfonder bortåt tio miljarder kronor.

Ironiskt nog vill vissa pensionsfonder inte investera i till exempel kärnkraft, då det strider mot deras politiskt styrda hållbarhetsmål. Däremot kastar de gärna in pengar i så kallad förnybar energi, som till sin natur snedvrider hela elmarknaden.

Elnätets konstruktion gör att vi alltid måste producera lika mycket el som vi förbrukar. Därför behöver vi ha en stabil basproduktion av elektricitet även när det inte blåser. Denna basproduktion blir olönsam när vindkraften dumpar priserna vid sina produktionstoppar, men måste ändå alltid finnas tillgänglig för att täcka upp. Resultatet är högre elpriser.

Men nu spricker de gröna bubblorna en efter en. Konsekvensen av dessa projekt är inte bara en enorm kapitalöverföring från vanliga människor till de gröna bidragskapitalister som levererat det politiker utan förmåga till konsekvensanalys önskat sig. Den politiskt styrda klimatomställningen leder även till såväl förutsägbara som oförutsedda negativa konsekvenser.

En ryckig elproduktion och kärnkraftnedstängningen i södra Sverige har lett till att företag inte kan etablera sig, expandera eller utveckla sin verksamhet. Detta borde inte komma som överraskning för någon. Resultatet blir minskad ekonomisk tillväxt, tillbakahållen teknisk utveckling och förlorade jobb. Vilket snabbt kan ackumuleras till högst påtagliga negativa konsekvenser för vårt samhälle.

Att genom politiska beslut försöka styra den tekniska utvecklingen är i princip omöjligt. Det leder till en snedvriden marknad som tränger undan de bättre lösningar som annars hade vuxit fram spontant. På så sätt berövas vi de långsiktigt hållbara och fungerande lösningar som kunde vuxit fram i samklang med samhällets verkliga förutsättningar och behov.

För varje politiskt påbud om hur något skall göras trängs sådant bort som bygger på spontan utveckling, frivilligt samarbete, erfarenhet och best practice. Det bästa politikerna kan göra är att hålla fingrarna borta. Men det kommer knappast att ske. Istället kastar de in mer av samhällets resurser i vad som ofta visar sig vara ett svart hål.

Det finns i sammanhanget alltid folk som ser en affärsmöjlighet i politiska beslut, även om dessa är orimliga. Med statliga investeringar, stödpengar och kreditgarantier överförs astronomiska belopp från hårt arbetande vanliga människor till bidragskapitalister.

I klimatomställningens namn överförde den förra rödgröna regeringen tiotusentals kronor per svensk till riskkapitalister, offshorebolag i skatteparadis och företag som ägs av den kinesiska staten. Detta är ironiskt, då de rödgröna ständigt ondgör sig över växande ekonomiska klyftor.

Den som påpekar det orimliga i situationen avfärdas som regel som klimatförnekare eller något slags högerextremist. Med sin serie böcker om gröna bubblor har till exempel forskaren Christian Sandströms akademiska karriär fått ett plötsligt slut. Dock har jag aldrig sett någon bemöta honom i sak.

Samhällsdebattören och Youtubern Henrik Jönsson har hamnat på kant med delar av det svenska näringslivet när han avslöjat dess gröna bidragssnurror. När näringslivet hellre lever på skatte- och pensionspengar än på att skapa värde blir det dålig stämning om någon påpekar saken.

Vi som tror på kapitalismen och på den fria marknadsekonomin som det överlägset bästa systemet för att bygga välstånd och utveckling, måste alltid försvara den mot dess fiender. Det gäller även när fienden i fråga visar sig vara företagare. Speciellt när dessa surfar på politiskt önsketänkande, finansierat med skattepengar och svenska folkets pensionskapital.