Om man vill uppnå lika utfall – till exempel att alla ska ha lika mycket – då måste man offra den demokratiska rättsstatens grundläggande princip om alla människors lika rättigheter. Detta öppnar i sin tur dörren för godtycke, maktövergrepp och förtryck.

Det är när man frångått allas lika rättigheter och likhet inför lagen som historiens folkmord, etniska rensningar, övergrepp och brott mot mänskligheten möjliggjorts. Så här:

Människor är olika. Människor gör olika livsval. Människor skiljer sig åt vad gäller till exempel företagsamhet, sparsamhet, ambitioner, drömmar, prioriteringar och preferenser. Vilket leder till olika utfall för olika individer.

Vill man – som den politiska vänstern – uppnå lika utfall, kan sådana skillnader inte accepteras. Därför måste staten sätta in åtgärder för att förändra människors beteende. I praktiken innebär det alltid tvång och att individens grundläggande fri- och rättigheter åsidosätts.

Låt mig ta ett mycket enkelt exempel. Om alla är i övrigt egendomslösa och tilldelas en skål ris per dag, så kommer människors olikheter ändå snabbt att leda till ojämlikhet. Någon sparar lite av sin risranson varje dag och skaffar sig därmed ett slags kapital som andra saknar. Detta måste förhindras om man menar allvar med att uppnå lika materiellt utfall.

Detta kräver att staten måste behandla person A annorlunda än person B. Den enskildes möjlighet att påverka sin situation måste förhindras. Vilket knappast kan ske utan tvång och förtryck.

Detta borde vara uppenbart. Men det är ett ämne som vänstern undviker. Deras enda argument är flertalets rätt att göra vad det vill mot fåtalet i kraft av sitt överlägsna våldskapital. Vilket i sin tur ligger närmare maffia- eller gängbrottslighet än ett civiliserat samhälle med fredlig mänsklig samexistens.

F.A Hayek formulerade saken mer elegant i verket Frihetens grundvalar:

”Av det faktum att människor är mycket olika varandra följer att om vi behandlar dem lika måste resultatet bli ojämlikhet i deras faktiska villkor och att det enda sättet att ge alla en jämlik position skulle vara att behandla dem olika. Likhet inför lagen och materiell jämlikhet är därför inte bara två olika företeelser utan de står också i motsatsförhållande till varandra, och vi kan uppnå antingen det ena eller det andra, men aldrig bägge samtidigt.”

Aleksandr Solzjenitsyn satte också ord på denna tanke: ”Människor föds med olika förmågor. Om de är fria, är de inte lika. Och om de är lika, är de inte fria.”

Det är därför vänsterpolitik alltid slutar i förtryck, elände och armod. Alltid. Proletariatets diktatur är ingen picknick.

Socialismens flammande paroller och utopiska visioner om ditt och datt är en sak. Men den intressanta frågan är: ”Hur?”

Jag har fortfarande inte hört någon vänstermänniska förklara på ett trovärdigt sätt hur man anser sig kunna uppnå lika utfall med mindre än våld och förtryck.

Det är inte en händelse att kommunismens första offer är de oliktänkande, de som ifrågasätter och de som hävdar mänskliga rättigheter. För att utopin ska ”fungera” kan vänstern helt enkelt inte erkänna att den har fel.

Det har aldrig funnits ett kommunistiskt land som varit demokratiskt. Vilket man tycker borde vara en varningssignal.

Historien är däremot fylld av exempel på hur vänsterns utopiska ideologiska experiment för att uppnå lika utfall slutat i katastrof. Och i uppseendeväckande stora klasskillnader mellan styrande och styrda, ironiskt nog.

Alternativet till vänsterns dystopiska utopi är frihet, demokrati och rättsstat. Med en fri ekonomi som möter medborgarnas behov, som skapar jobb och tillväxt. Mänskliga rättigheter för alla, tankens och ordets frihet. Respekt för den enskilda människan.