Vi har något unikt. Vår demokratiska rättsstat är något så ovanligt som ett samhälle som i princip är öppet för alla som är beredda att respektera sina medmänniskors frihet, säkerhet och egendom.

Det spelar ingen roll varifrån en person kommer, vad någon tror på, hur individen i fråga ser ut, vilket kön eller vilka sexuella preferenser den har – alla är välkomna i vårt ”open access”-samhälle, med lika grundläggande rättigheter, samma skyldigheter och på samma villkor som för alla andra.

Nu är det visserligen lite mer komplicerat än så. Man måste till exempel skilja på religion och stat. Man måste acceptera statens våldsmonopol och våra institutioner för konfliktlösning utan våld. Och man förväntas dra sitt strå till stacken efter bästa förmåga.

Man skulle förvisso kunna kalla detta för ett slags överideologi. Men i så fall en som ger individen unikt stor frihet att leva sitt liv efter eget huvud. Ingen tvingas underkasta sig någon religions eller utopisk ideologis ambition att detaljstyra och kontrollera samhället eller människors liv och sinnen.

Visst finns det helt uppenbart utrymme för ökad frihet och personligt ansvar i vårt samhälle. Men utgångsläget är ändå jämförelsevis gott.

Sverige borde vara ett land med utmärkta förutsättningar för inflyttade att integreras och assimileras in i. Ändå ser det ut som det gör.

Dels beror det på att vi släppt in människor som inte är beredda att ställa upp på principerna ovan. Dels på att integrationen förväntas skötas av det offentliga snarare än civilsamhället. Dels på att vi släppt in fler människor i landet än vad som rimligtvis kan absorberas under ordnade former. Dels på att det svenska samhället har liten plats för lågutbildade och låglönearbeten.

Här finns också ett problem med den generella välfärdsstaten. Den är en magnet för migranter och lycksökare som har en orealistisk bild av Sverige som en bankomat. Vilket skapar en ohållbar situation, där de som redan är inne i och betalar för systemet gör revolt. Vilket i sin tur – helt förutsägbart – förändrar den politiska spelplanen.

Tillspetsat kan man säga: Öppna gränser. Generell välfärdsstat. Demokrati. Du kan bara välja två.

Det är ironiskt att vänsterns missriktade välvilja vad gäller att urskillningslöst öppna våra gränser har blivit ett större hot än något annat mot samma vänsters så omhuldade generella välfärdsstat.

Här kan det vara på sin plats att jag förklarar min principiella inställning till invandring. Människor ska ha rätt att bo var de vill. Men inte på andras bekostnad. Med bekostnad avses i sammanhanget inte bara ekonomiska faktorer, utan även andras friheter och rättigheter enligt ovan.

Sedan tror jag att vi i långa loppet realistiskt sett måste acceptera en mer blandad befolkning vad gäller människors yttre attribut. Det som är viktigt, och som till varje pris måste upprätthållas och försvaras, är den demokratiska rättsstaten, individens frihet och hennes rätt.

Ett civiliserat samhälle med ordnad fredlig mänsklig samexistens, helt enkelt.