”Så ni är från Sverige? Trevligt land. En gång var jag i Karlskrona. Så vackert. Men vilken tragedi. Förr kunde svenskarna lämna cykeln och dörren olåst. Men sedan kom ju utlänningarna. Ingen mer Bullerbü.”

Som konfliktduckande svensk blir man lite ställd av den tyska direktheten, som når en egen nivå här i Berlin. Även om tysken ofta har en poäng. När man hör ett utdraget ”Hallåå!” vet man att någon gjort något galet.

Häromdagen drog en barfotad man i udda drapering genom U-bahnvagnen. Han mumlade något och tiggde uppenbarligen pengar. Då hördes en barsk röst från lite längre bak i vagnen.

”I Berlin är det inga problem att få ett jobb.”

Mannen invände att han är papperslös.

”I Berlin är det inga problem att få ett svartjobb”, kom det omedelbara svaret.

No bullshit. Folk säger vad de tycker. Tänk er det på tunnelbanan i Stockholm. Och då är Berlin ändå väldigt vänster, fyllt av folk som ser sig själva som progressiva och goda.

Tysken är ofta butter på rimliga grunder. Folk beter sig ju så bakvänt hela tiden. Men där svensken knyter sin hand i byxfickan är tysken mer pang på.”Hallåå!”

I den mån någon bryr sig. Affärsbiträden ger ofta ett intryck av att kunder är ett störningsmoment, även om man står och fingrar på det dyraste de har att sälja. På restaurang råder alltför ofta något slags DDR-mentalitet, trots att det är 35 år sedan muren föll.

Det finns olika sätt att hantera allt detta. Grundregeln är att inta en stoisk attityd. ”Jaha, någon är osmidig. Men de har kanske en poäng. Eller inte. Så intressant.” Och så rycker man på axlarna och går vidare i livet.

Det blir knivigare när man förväntas interagera. Att bita tillbaka kräver både mod, en snabb tanke och språket i blodet. Tyskar har dessutom en tendens att stirra, på det där sättet som kan göra vem som helst nervös.

Själv brukar jag förvirra lokalbefolkningen genom att vara översvallande positiv och vänlig. Vilket bringar dem ur fattningen.

Nu låter det som att Tyskland och Berlin är otrevliga platser. Så är inte alls fallet. Folk är rätt rimliga och griper in om något håller på att gå över styr. Och deras direkthet sparar tid om inte annat.

I närmsta Späti (kiosk) kan du köpa en öl att smutta på under kvällspromenaden – eller dricka den med dina vänner på bänken utanför. Om någon skulle röka en joint var det inte ens någon större sak innan det blev legaliserat. Om folk vill byta pengar mot sex är det deras sak. Jag har två dygnet-runt-öppna barer i närmaste grannskapet. Och klubblivet pågår hela tiden. Allt känns väldigt kontinentalt.

Inte för att jag syndar speciellt mycket. Men jag vet att jag kan, om jag skulle vilja.

Visst, den tyska byråkratin är massiv. Inrikespolitiken är närmast suicidal. Infrastrukturen vittrar sönder. Uppkopplingen kan vara undermålig eller icke existerande. Men i den lilla världen betraktas man ändå som en vuxen människa som kan fatta egna beslut och ta eget ansvar.

Här får du göra lite som du vill, så länge du inte stör någon annan. Vilket passar mig utmärkt.