EU tänker göra hat och hot till ”EU-brott.” Det vill säga brott med en gemensam definition och ett gemensamt minimistraff. Som terrorism och vapensmuggling.

Hat är en subjektiv känsla. Hot är en objektivt observerbar handling. Den senare är redan i allt väsentligt reglerad i lag, så låt oss fokusera på det hat som EU nu vill lagstifta mot.

Vad är det som skall bli förbjudet att säga? Det tycks vara en öppen fråga.

I sitt arbetsdokument är EU-kommissionen påfallande vag. Man räknar upp allehanda grupper som man menar är extra skyddsvärda. Men på frågan om vad det är som inte får sägas blir man svaret skyldig.

EU:s ministerråd har länge haft frågan på sitt bord utan att komma till skott. Detta har irriterat Europaparlamentet, som i våras antog en resolution om att rådet bör snabba på processen.

Parlamentets resolution är om möjligt ännu pladdrigare än kommissionens vitpapper.

Europaparlamentet menar att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat ”must not be limited only to certain grounds or motivations.” Detta låter som ett väldigt brett mandat.

Parlamentet efterlyser även en ”holistisk respons” och en ”multidimensionell approach,” samt att kommissionen rekommenderas ha en ”open ended approach” till vad som skall listas som hat och hot.

Vilket knappast gör någon klokare. Inte desto mindre har samtliga svenska partier i Europaparlamentet utom SD ställt sig bakom resolutionen.

Dock ville inget av dem förklara exakt vad det är de vill förbjuda innan EU-valet.

Detta kan bli hur tokigt som helst. Vi har redan en gråzon som etablerats med EU:s Digital Services Act (DSA). I den uppmanas stora sociala medieföretag att hålla efter innehåll som kan anses vara skadligt även om det inte är olagligt.

Detta är absurt. Antingen är något förbjudet att säga eller så är det inte förbjudet. Men med DSA har yttrandefriheten förvandlats till ett slags Schrödingers katt där yttranden kan vara tillåtna och förbjudna på samma gång.

Ovanpå allt detta har vi politiker på nationell nivå som gärna vill tysta obekväma röster. Låt mig påminna om den tyska inrikesministern Nancy Fazers (SPD) ord: ”Den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.”

Vilket känns obehagligt nära den gamla östtyska lagstiftning som förbjöd avvikande yttranden som kunde anses hetsa mot den kommunistiska regimen.

Yttrandefriheten är det fundament på vilket den demokratiska staten vilar. Utan den blir demokratin tom och meningslös. Utan en generös yttrandefrihet öppnas det för åsiktsförtryck och en totalitär framtid där alla förväntas sitta tysta i båten.