När riksdagens justitieutskott gav grönt ljus till EU:s senaste förslag om massövervakning – Chat Control 2 – försvarade ledamot Mattias Vepsä (S) sitt ställningstagande med orden ”Jag är inte så insatt…”. Men då så.

Justitieminister Gunnar Strömmer (M) avfärdar all teknisk och juridisk expertis, Europaparlamentet, EU-kommissionens och ministerrådets egna rättstjänster, EU:s dataskyddsmyndighet och FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter som alla varnar för Chat Control 2, med att han inte håller med dem.

Några argument i sak syns inte till. Det faktum att Moderaterna och Liberalerna lovade säga nej till förslaget i EU-valrörelsen men röstar ja till det i EU:s ministerråd förbigås med tystnad. Det man saknar i substans kompenserar man för med arrogant nonchalans.

Så är det hela tiden. Man kan inte utgå från att våra politiska makthavare begriper vad de sysslar med eller är intresserade av en öppen debatt. Ett normalt elevråd har som regel bättre demokratisk förankring.

Att vem som helst kan nå även de högsta politiska ämbeten i en demokrati är samtidigt en vacker och förfärande tanke. Det blir inte alltid helt lyckat när vi utser människor utan uppenbara meriter till ministrar och EU-kommissionärer.

Därmed inte annat sagt än att en helt vanlig människa kan bli en både lyckad och kompetent politiker. Men långt ifrån alltid.

Viss insikt om problemet finns. Många politiker är medvetna om sin egen otillräcklighet. Men de inser också att de kan komma undan med den utan att avslöjas som de bluffmakare de är. Så länge de inte tar debatten i sak eller går bortom sina talepunkter.

De gömmer sig bakom en jargong och en liturgi vars främsta funktion är att skapa distans till vanligt folk. De hänger upp sina ställningstaganden på dogmer som samtidigt blockerar deras varseblivningsförmåga.

Den som vill ha en osminkad bild av den politiska processen rekommenderas att läsa samtalsprotokollen från riksdagens utskott. Någon borde skapa en AI-tjänst för att göra innehållet i dessa mer allmänt tillgängliga.

Ju högre upp i systemet man kommer, desto värre blir det. De fem år som jag arbetade i Europaparlamentet bekräftade min bild av att fakta, verkliga förhållanden, logik och konsekvensanalys är av underordnad betydelse i beslutsprocessen.

Ett problem är att politik drar till sig de människor som är minst lämpade att ägna sig åt den. Besserwissrar som vill bestämma över andra. Folk som sätter fixa idéer och utopiska visioner framför hur saker och ting faktiskt fungerar. Kindpussande gratisätare. Människor som strävar efter makt.

Inte sällan säkrar man denna makt genom orimliga kompromisser och eftergifter där allmänintresset offras. Som när Socialdemokraterna lät Miljöpartiet ödelägga det svenska energisystemet i utbyte mot regeringsmakten.

Ett allt mer påträngande störningsmoment för våra politiker är internet, sociala medier och alternativmedier. Plötsligt kan fakta kollas med ett par knapptryckningar. Opinioner för eller emot något kan skapas över en natt. Folk ifrågasätter och lägger sig i.

Vilket kan förklara varför vi ser politiker stifta allt fler lagar som inskränker internets frihet och efterlysa begränsningar av det fria ordet online. Att folket engagerar sig i den demokratiska processen och sätter sig upp mot makten uppskattas inte.