KRÖNIKA. Med Den stora älgvandringen på SVT blir det tydligt. Det svenska älgintresset är intakt, och har så varit i över sju tusen år. Så snart inlandsisen var borta och människan började berätta om sin vardag var det så klart älgen man ville berätta om, bland annat. En obruten kedja, från hällristningar till slow-tv. Älgen lämnar oss inte, och vi lämnar inte älgen. Men varför talas det så sällan om ”älg på myr” nuförtiden undrar jag. Ja, alla de tusentals tavlor med just en älg ståendes på en myr, och som prytt svenska hem i generationer. 

Varför så tyst om denna konst? Själv minns jag mitt första möte med motivet. Det var på lågstadietiden, hemma hos en kompis. Familjen hade en hamiltonstövare som bodde i farstun, i köket luktade det kryddpeppar, lagerblad och mustigt från något långkok på vilt. Ja, det är så jag vill minnas dofterna. Det är ju de kryddiga dofterna vi minns; makaroner och ketchup lagras inte i doftminnet på samma sätt. Men det var i finrummet den hängde, oljan med en älg på en myr. En tjur med skovelhorn och stort skägg. I tavlan var det höst och älgjaktstider. 

Precis som med älgarna på våra hällristningar var det jakten som var det centrala. Under majoriteten av de senaste sjutusen åren har nog älgen många gånger varit skillnaden mellan liv och död för våra förfäder. Sådant sätter sig i folksjälen skulle jag tro. 

Det var alltså under tidigt 1980-tal jag först mötte motivet och jag tror som sagt att trenden för just älg på myr var på nedåtgående redan då. Annat var det under första hälften av 1900-talet; då målades det minsann älg ska ni veta. 

Och den störste djurmålaren av dem alla målade självklart älg. Visst, Bruno Liljefors verkar hellre ha hållit sig till småvilt – fåglar, harar, rävar. Som om han var mer intresserad av att fånga djur i flykt eller rörelse. Brunos söner, Lindorm och Staffan, målade mer än gärna älgar, och fortsatte så att säga familjetraditionen. Inte så sällan blev det en ”Älg på myr”. 

Men det slutar inte där, utan även Staffans dotter, Charlotta Liljefors, född 1943, har ett antal älgar på myrar på sin meritlista. Men Larsson och Zorn verkar inte ha haft något större intresse för älgen. Att Grünewald, Hjertén, af Klint, X:et och Derkert inte målade några älgar kan jag acceptera, men Larsson och Zorn. 

John Bauer målade så klart älg, och är väl i sammanhanget mest känd för illustrationerna till ”Sagan om älgtjuren Skutt och lilla prinsessan Tuvstarr”. Lite i skymundan av de mer namnkunniga Liljeforsarna hittar vi Sveriges kanske meste älgmålare. Hans namn är Axel Borg (1847–1916), det är få som känner till namnet och just därför förtjänar han ett omnämnande. Zoolog i grunden bytte han bana, studerade konst i Paris, men kom med tiden att nästan helt ägna sig åt att avporträttera djur. 

Följande går att läsa i Svenskt biografiskt lexikon: B:s egentliga område blev dock djurmåleriet och särskilt målade han med förkärlek älgar. Hans tavlor med detta ståtliga högvilt visa mycket skarp blick för det individuella hos de olika djuren, och med sin franska friluftsskolning har han skickligt förstått att inpassa dem i det mellansvenska landskapets natur. Bland hans älgtavlor må nämnas: Älgoxe, Älgar anande fara, Älgar på flykt för drevet samt Älgfamilj, den sistnämnda i nationalmuseum. Särskilt de studier, han utförde i det fria till dessa arbeten, äro ovanligt friskt uppfattade och tillkomna med verklig målarglädje, som ställa B. på en nivå, som kommer mycket nära vår störste djurmålares, Bruno Liljefors.

Just precis, i nivå med den störste djurmålaren. Åtminstone mycket nära. Antar att artikelförfattaren, med respekt för den störste, inte vågade dra till med att de var likvärdiga. Men på senare tid verkar det ha blivit hötorgskonst och bondauktioner av alltihopa. Jag gör en högst ovetenskaplig liten studie av motivet ”älg på myr” och kan på de svenska auktionshusen räkna till ett tusental avslutade auktioner under senare år. Budgivningen är ofta fattig, med två, tre bud på sin höjd, och sällan slutpriser över tusen kronor. En älg från Axel Borgs hand får man idag till samma pris som en poster från Ikea. Kanske billigare. 

De oidentifierade konstnärerna dominerar utbudet, och utan att vara skolad på området kan jag ändå konstatera att vissa av dem misslyckats ganska grovt med proportionerna. Men det finns undantag. Harald Wiberg (1908–1986) är ett sådant, verksam fram till 1980-talet, och vars tavlor åtminstone kan röra sig upp mot tjugo tusen på en samtida auktion.

 Och vänder man blicken mot USA, sålde Sotheby’s i närtid en Carl Rungius (1869–1959) för nästan hundra tusen dollar. En olja på canvas. Motivet: ”Moose in the Woods”. Även om Lisa Larsons älgskulpturer är fortsatt populära här hemma i Sverige, är trenden ändå tydlig. Trenden för ”Älg på myr”, målad i olja, pekar otvivelaktigt nedåt. 

”Köpläge?” säger den klippsugne, och gnuggar girigt händerna. Fråga inte mig; jag gör inga klipp. Senaste köpet var en alltför dyr Olle Skogman (1878–1968), Karl Wilhelmsson-lärling, samt utbildad i Paris, men som helst målade bohuslänsk granit i lågt stående sol. Vi var två som bjöd, och fortsatte alltför länge. Sedermera visade det sig att det var min farbror jag budat mot. 

Tror det är farfar som spökar; han sa redan på 1950-talet att priserna på Skogman snart skulle sticka iväg. Nu har det gått sjuttio år sedan dess och fortfarande verkar intresset ganska svalt. Och helt i ofas med rådande normer köper jag Carl Oscar Borg (1879–1947), han som på sin tid kallades för ”indianmålaren”. Nej, det blir inga tips från mig. 

Men det finns ändå hopp för älgen i samtida svensk konst. Och visst är det lite lustigt att det krävs en syrier för att få upp ögonen på oss. Jag tänker då på den fem meter höga älgtjuren i stål av skulptören Mohannad Solaiman. Länge har den stått i ett industriområde strax norr om Göteborg och blickat ut över europaväg 45. 

Lite sorgligt kan jag tycka. Tror inte älgen trivts där heller. Det är något med motortrafikleder och älg som rimmar illa, och jag tänker på Axel Borgs tavla ”Älgar anande fara”. Men nu är den såld och ska få ett nytt hem i Svenljunga kommun. Bra; konsten behöver komma ut i hela landet. Så småningom är det tänkt att den ska hamna i naturområdet Gräne Gruva i Holsljunga. 

Jag tittar på den häradsekonomiska kartan från 1890–97 över området, söker efter tunna öst-västliga parallella svarta linjer, begränsade av punktlinjer. Och jag blir inte besviken; har man inte dikat ut på senare tid verkar det finnas gott om myrmark i området. Ja, jag söker mig gärna till gamla kartor. 

Möjligen är det min vän, agrarhistorikern, som påverkat mig. Här är till exempel en liten iakttagelse. I en nutida GSD-karta från Lantmäteriet beskrivs skogen enligt något av följande: lövskog, barrskog, hygge. Det är allt. Utöver att en lantmätare år 1688 skulle vara ärlig och förståndig i sin ombetrodda lantmäteritjänst, gällde även följande: Skogarne skola också på samma sätt afmätas med alla andra ut- och omägor, som till hemmanet höra; och skall specificeras och beskrifvas på kartan hvart slag för sig, såsom timmerskog, löfskog, masteskog, ek- och bokskog, hassel-ollonskog, näfver- och bastskog, kolskog, samt tarf- och småskog till gärdsel och vedhuggning. Den senare indelningen blir ju nästan poetisk i jämförelse med dagens torftiga triad. Fast å andra sidan, var hittar man ett bastrepslageri idag?

Hällristningar, Liljeforsare och stålskulpturer i all ära, men nog är det i det skrivna ordet den svenska älgens väsen ändå bäst har fångats tycker jag. Och då tänker jag på Kerstin Ekmans roman ”Dödsklockan” från 1963, och den mytiska Flymyratjuren: Flymuratjuren stod stilla därnere och tycktes meditera. Han var vackrare än när Måns sett honom i kärret. Dimman hade väl förtryckt proportionerna den gången. Men stor var han och lätt att känna igen på de månggreniga hornen vars grova spetsar var framåtriktade. Uppe emot puckeln som var knappt märkbar på den massiva kroppen var fällen nästan svart. Den ljusnade inte mycket efter sidorna, men benens vithet hade han besvarat. Han stod blickstilla men i alla hans harmoniska linjer fanns språnget.

Jägarna Gustaf och Måns skjuter inte den gången, utan låter tjuren gå fri, för att sedan tillsammans med hunden Sjunga, och i tystnad gå tillbaka hemåt över hällmarken: Han stod blickstilla men i alla hans harmoniska linjer fanns språnget.”

Hunden i farstun hos min kompis hette för övrigt Puskas efter den ungerske fotbollsstjärnan Ferenc Puskás. En champion på alla sätt.

Lars Kullman är bibliotekarie.

kultur@bulletin.nu