Vi måste begränsa tillgängligheten i den offentligt finansierade vården i Stockholm. (Kanske i andra regioner också, men jag är inte tillräckligt insatt i dem för att säga vilka.) Vissa som vill ha en läkarbedömning behöver nekas det. Det är egentligen konstigt att det behöver påpekas, men allt som kallas sjukvård är inte per automatik en rättighet.

Egentligen har man redan börjat med det i akutsjukvården, eftersom man har ett ”hänvisningsstöd” för vårdgivare där vissa patienter ska uppmanas att ”avvakta”, det vill säga inte söka vård alls. Det kan vara saker som att man sett lite blod på pappret en gång när man torkat sig, eller att man har ont i halsen utan andra oroväckande symtom. Det har inte fått fullt genomslag och används inte på alla vårdinrättningar som det är tänkt. Konstigt nog har det inte heller fått så stor uppmärksamhet. Det skulle nog vara bra att berätta för stockholmarna vad som gäller.

Det talas hela tiden om ökad tillgänglighet i vården, men det är inte för ofarliga, självläkande tillstånd man vill göra det lättare att komma till läkare. Riksrevisionen konstaterade redan i en skrivelse från 2004 att ”satsningar på ökad tillgänglighet är svåra att förena med riktlinjer för prioriteringar.” Ökad tillgänglighet risker att generera ökade vårdbehov.

Trots region Stockholms hänvisningsstöd som ska följas av alla vårdgivare skickas jourläkare ut till barn med vattkoppor för en bedömning i hemmet, även om det står en bil på uppfarten och föräldrarna lätt hade kunnat åka till närakuten och egentligen bara ringde 1177 för att få goda råd. Ambulanser uppmanas att skjutsa in i övrigt friska unga människor som borde ha kunnat ta sig till en vårdinrättning med taxi. Vi kallar det lyxvård.

Lyxvård är fantastisk vård. Det är den där extra servicen som man inte förväntar sig, eller som i alla fall inte är medicinskt motiverad. Som när man på sjukhuset bestämde att utredning av blodpropp i benet skulle ske på vår kortvårdsavdelning på akuten. Jag minns en synnerligen nöjd patient som sökte för lite värk i vaden. Han gick förbi hela kön, fick lägga sig i en bäddad säng i ett eget rum och bjöds på mat, innan jag strax därefter kom in och gjorde ett ultraljud på hans ben och kunde skicka hem honom. Samtidigt var akuten full av andra patienter. Lyxvård är när vården som ges inte står i proportion till tillståndets allvarlighetsgrad, något som uppskattas av patienter, men leder till frustration bland vårdpersonalen.

Många vill träffa en läkare och göra en utredning när de inte känner sig bra. Frågan är hur de kan få det behovet tillgodosett om det inte är medicinskt prioriterat. Personer som nekas besök på vårdcentralen eller ombeds vänta några veckor för att se om det går över, drar stora resurser när de valsar runt i systemet. Efter en sväng förbi närakuten och ett videosamtal med en nätläkare upplever patienten med diffusa symtom ofta att de inte fått någon hjälp alls. Det här är resultatet av en otydlighet om vilken vård som ska ges inom ramen för det offentliga sjukvårdssystemet och en brist på alternativ där den som inte vill vänta kan köpa sig den tjänsten, på samma sätt som man köper en timmes massage eller en konsultation hos naprapat.

När sjukvården inte prioriterar blir väntetiden för nödvändig, avancerad vård oacceptabelt lång och en sjukförsäkring blir en billig lösning. Det skapar parallella sjukvårdssystem som är dyrare, dränerar sjukvården på personal och riskerar att leda till sämre betalningsvilja i befolkningen. Vi måste hålla ihop det allmänna sjukvårdssystemet. Det är dags att i stället diskutera hur vi kan skapa en separat marknad för vård som patienten önskar, men som inte ryms inom det offentliga åtagandet. Att patienter köper vård som inte är medicinskt prioriterad kommer inte att öka skillnader i ohälsa mellan olika socioekonomiska grupper. 

Bara genom att minska tillgängligheten för vissa tillstånd kan vi garantera att det finns resurser för att utreda besvären som inte går över. Bara genom att erbjuda självfinansierade alternativ, kan vi få acceptans för den begränsade tillgängligheten. Du får visst gå till läkare varje gång du har ont i halsen. Men du får betala själv.

Det här är en kolumn. De åsikter och analyser som framförs är skribentens egna.