Myndigheten för ungdom och civilsamhällsfrågor, som efter sammanslagningen med Myndigheten för stöd till trossamfund i januari, nu hanterar stora delar av trossamfundsfrågorna, har publicerat 2026 års beviljade bidrag till religiösa organisationer. Ett överslag visar att traditionella frikyrkor tillsammans får omkring 11 miljoner kronor, medan muslimska samfund landar på cirka 17 miljoner. Jehovas vittnen beviljas mer än exempelvis Evangeliska frikyrkan, en ordning som väcker frågor om vad staten egentligen mäter och belönar. Bidragspengarna baserar sig på inrapporterade siffror från samfunden.

Beloppen är inte direkt enorma med statsbudgetens mått mätt, men för mindre religiösa sammanslutningar kan de vara avgörande för organisationsförmågan och för lokalhyra, ungdomsarbete och predikanters arvoden. Svenska kyrkan med sin historia, storlek och särskilda lagstiftning befinner sig i en helt annan division, här handlar det om frikyrkor och nya aktörer i en pluralistisk verklighet.

Demokrativillkorens tveksamma gränsdragning

De nyligen implementerade demokrativillkoren, med krav på registrering och värdegrundsdeklarationer, borde ha fått exempelvis frikyrkorna att resa sig. Det är villkor formulerade för att stänga ute extremism, men vaga nog att bli ett verktyg för ideologisk sortering. Gränsen mellan legitim religiös övertygelse och ”odemokratiska värderingar” dras aldrig neutralt, den speglar dagens politiska klimat.

När snabbväxande muslimska organisationer får mer och mer trots kortare historia i Sverige, undrar man hur samhället ska kunna hålla ihop eller om vi kommer att se hur religionerna bidrar till ytterligare polarisering? Religionsfriheten är grundlagsskyddad och tillhör med självklarhet en demokrati, men ska den friheten finansieras med skattepengar, eller kan den stödjas på annat sätt? Och finns det en risk att samfund kommer att frestas att mörka uppfattningar och värderingar som inte lever upp till demokrativillkoren? Hur genomför Myndigheten för ungdom och civilsamhällesfrågor granskningar av trossamfundens efterlevnad?

Frikyrkornas självvalda tystnad

Situationen nu är ljusår från när det gamla Myndigheten för stöd till trossamfund formades på 70-talet, mycket tack vare frikyrkorörelsens påbrå. Då krävde man autonomi mot staten, och ändå fungerade samverkan. Idag är det flathet som verkar vara strategin. Och visst, ibland lönar sig laissez-faire men någon gång måste man slåss.

Frikyrkorna anpassar sig lydigt: skriver om policydokument, fyller i formulär och hoppas på smulor. Kyrkoavgiften får man inte behålla om man skulle förlora bidragen, det är en stark drivkraft för samfunden att vara lojala med staten. De protesterar inte mot villkoren, trots att islams expansion och ökad mångfald utmanar hela modellen. Men den som inte försvarar sin frihet förlorar den stegvis.

Tidö 2.0 och bidragens framtid

Här öppnar sig flera vägar. I Tidö 2.0, utmejslat av Timbro och Oikos, stipuleras nedläggning av Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor och Allmänna arvsfonden, som pumpar in stora belopp till ideella organisationer. Frågan är om det blir verklighet vid en högerseger i höst. Redan nu lär penningkranarna dras åt rejält, med skepsisen mot ”svårkontrollerade” aktörer på topp.

Högt skattetryck och transfereringar till civilsamhället, inklusive moskéer och kyrkor, samtidigt som kontrollen ska öka, kan verka ohållbart i ett diversifierat samhälle. Fler organisationer slåss om kakan, medan skattebetalarnas tålamod för religiös pluralism verkar sina. Kommer Tidö 2.0 att avveckla Myndigheten för ungdoms och civilsamhällesfrågor helt, och tvinga trossamfund att stå på egna ben? Men vad händer om staten säger nej till religionerna? Vilka blir effekterna i samhället?

Läs även: Egyptson: Demokratikrav inget problem för moskéer

Ett uppvaknande behövs

Situationen är inte enkel för trossamfunden. Inte för politiken heller, som ska kontrollera religiös utövning i landet. Oavsett valutgång i höst kvarstår spänningen mellan stat och religion, en spänning som frikyrkorna inte längre kan ignorera om man vill behålla sin självständighet. Det kan vara dags att lämna bordet, eller åtminstone försöka välta det och slåss för sin frihet och därmed den fria kristna trons ställning i Sverige. Inte smyga runt ett bidragsbord som kräver mer än det ger och som just nu verkar spela i händerna på krafter som kan visa sig vara odemokratiska och ändå bidragsbeviljade.

Vad det verkar fungerar tillvaron i detta läge bäst för hårt styrda samfund som biskopskyrkor, och kanske oväntat nog, för mindre och helt fristående gemenskaper, miljöer som en gång byggde frikyrkorörelsen. Någon form av uppvaknande behövs. Kanske kan fria kristna röster hjälpa statsmakterna till rimliga framtida vägval?

Statsmakterna borde stötta de religiösa rörelser som ställer sig på egna ben, om inte med bidrag, så med goda förutsättningar som exempelvis avdragsrätt för gåvor, för att så kunna utveckla sina verksamheter. Detta utan att staten ska utvärdera trossamfunden. Trossamfunden slipper då också att frestas till att mörka sina värderingar.