Jag bara längtar efter makthavare som använder egna ord med ett vanligt mänskligt tonfall istället för att lajva förprogrammerad talespunktrobot. Därför hade jag stora förhoppningar om att få uppleva tecken på – om inte intelligent liv så åtminstone – liv.

Trots att den döda politiska retoriken uteblev så var SVT:s omtalade dokumentär Maktspelet som alla andra dokusåpor ett enda stort gäsp i form av det dötrista pratets triumf.

De som av olika skäl hatar SD såg förstås skadeglada pösmunkar som skrattade över all fascism de fått igenom. Och de som hyser liknande känslor för V klagade på sociala medier över för högt BMI, kassa matvanor och fjortisfasoner. Och det är inget konstigt.

Bakom SD:s kulisser hände tydligen inget mer spännande än att vi förstod att de fått igenom sin invandringspolitik i god tid före Tidöavtalets presskonferens. Surprise? Knappast! Sånt vill ju Magdalena Andersson få äran av att ha gjort mainstream för länge sedan. Men SD:s ändå historiska genombrott presenterades ungefär lika intressväckande som när Åkesson frågade:

– Kan någon stänga dörren eller har du mina vitaminer.

Inte undra på att man började lägga märke till i sammanhanget ovidkommande detaljer. Hur ful är exempelvis inte SD:s flottiga signaturfrisyr backslick med Jomshofs vuxensyntfrilla som lysande undantag. Och kostym-skjorta-slips-uniformen är ett sådant historiskt konstigt plagg dessutom missklädsamt på många män särskilt när dräkten klämmer åt överflödskilon.

Hade verkligen inte SD:s killgäng ett enda intressant meningsutbyte under hela valrörelsen? Förde de verkligen inte ett enda samtal med varandra om politik, ideologi, strategi eller vad som helst? Vi fick ju inte ens uppleva det programtiteln utlovade. Eller var återhållsamheten framför kameran i själva verket det verkliga maktspelet? Alltså ett imagebeslut av SD att partiledningens trista tillknäppthet skulle stråla statsmannamässig effektivitet och beslutsamhet inför tittarna.

Vänsterpartiet satsade i sådana fall på en helt motsatt strategi då de väl antog att Nooshi och tjejgängets avslappnade men tuffa gnabb skulle charma fler än bara partistyrelsens mest inbitna fans. Kolla vi är oss själva. Trots tevekamerorna så skämtar, tjurar och jiddrar vi, äter kött på krogen, röker, dricker en massa läsk och blir störtförbannade just precis som vanligt folk i för- och bruksort.

Vi fick vi inga klipp från Jimmies gäng runt ett bord på en krog och han själv hade en nedtonad roll som en i mängden kostymer. Jag antar att Vänsterpartiets ledning däremot ville, som det heter i dokusåpasammanhang, göra bra teve och bjuda på sig själva med förhoppningen att Dadgostars person skulle lyfta och stärka V:s varumärke. Partitoppen som varit kompisar sedan 90-talet tänkte nog att tittarna skulle dela synen på dem som bästa härligaste tjejgänget och alla falla för det naturliga truliga charmtrollet Nooshi och hennes slagfärdiga side-kicks. Resultatet blev dock platt fall pannkaka.

Från olika håll har man både drivit med och kritiserat Vänsterpartiets valanalys. Slutsatserna som gång på gång dras i dokumentet är att externa, interna och helt oväntade faktorer hela tiden sabbade för partiet. Själva följde den till synes överrumplade ledningen bara plikttroget kongressbesluten om valrörelsens innehåll utan att några större fel begicks. Men jag undrar om de förtroendevalda verkligen fick vara med och rösta fram Vänsterpartiets Nooshicentrerade presidentvalsliknande kampanj.

Fler än jag associerade Dadgostars nuna på valaffischerna med estetiken hos de realsocialistiska staternas idolporträtt. Den starka ledaren som allvarligt blickar mot den fjärran utopiska framtiden över en intetsägande paroll.

Men även här lägger valanalysen misslyckandet utanför partiets kontroll. Magda Andersson eller rättare sagt hennes personliga lyskraft dök oväntat upp och ansvarar för Vänsterpartiets bleka insats. Plötsligt började sossarna helt oväntat köra samma race och Magda Andersson for president stal showen.

Jag skulle säga att Vänsterpartiets problem var att ledning misslyckades med själva maktspelet. Och det på flera plan. Felet var inte Magda Anderssons eventuella statsmannakarisma utan att Dadgostar i utfrågningar, debatter och intervjuer helt enkelt inte kunde leva upp till den planerade hajpen.

Jag brukade ogilla att journalister och expertkommentatorer slappt och förenklat bara beskriver politik som ett spel utan ideologiska eller värderingsmässiga drivkrafter. Men numera har jag hamnat där själv. De osäkra majoriteterna får stora och små partier att sälja ut vad som helst för att nå regeringsmakt eller få utgöra underlag.

Och en av Vänsterpartiets maktspelsmissar var ultimatumet att få sitta i en socialdemokratisk regering när väljarna helst uppskattar det bråkigt oppositionella. Minns Dadgostars höga förtroendesiffror efter striden om marknadshyror och fällandet av Löfvenregeringen.

Den usla maktstrategin som inte utreds i valanalysen surrade fast partiet med sossarna, som alltid är lika villiga att kompromissa fram politik fjärran från vänsterväljarnas samhällsekonomiska preferenser.

Både V och C hotade också från olika håll med sina djupt divergerande krav överhuvudtaget möjligheten för en rödgrön regeringsbildning. Valfiaskot var ett faktum.

När Vänsterpartiets stöddiga och sura fjortisgäng drev fram i korridorer och på gator så tänkte jag bara:

– Ni har ju själva maktspelat ner er i sossarnas ficka och där har ni väl suttit sedan partisplittringen 1917. Vänsterpartiet och dess föregångare har ju under hela sin existens varit satellit i omloppsbana runt två supermakter: Sovjetunionen och Sossarna. Och kring S cirklar de ännu ständigt.

I SVT-dokumentären får vi se en scen som övertydligt illustrerar Vänsterpartiets looserposition i värsta Mean girls-version.

Nooshi närmar sig klungan med riksdagens andra bästa tjejgäng: Magda, Annie och Märta och frågar halvt på skämt om hon får vara med. Då blir hon undanviftad av Annie med uppmaningen att vara tyst. Sedan viskar Annie något till den malligt smilande Magda medan Märta skrattar vad som ser ut som skadeglatt.

Sossarna och Magda vet att Centern och Miljöpartiet lika gärna kan göra upp med de borgerliga medan Vänsterpartiet är deras eviga knähund. Det är som hugget i plenisalens stengrund att Socialdemokraterna i praktiken kan göra vad som helst och samarbeta med vem de vill. För Vänsterpartiet skulle aldrig fälla en sosseregering om de inte var säkra på, som i fallet med Löfven och tidigare Carlsson, att den i nästa stund återbildas.

Vänsterpartiet har alltså försatt sig i en situation där de inte kan maktspela. Och det är ett historiskt dilemma som en valstrategi- och analys borde ha utrett istället för att hoppas på en Nooshieffekt och den starka förhandlingsposition som aldrig kan infinna sig.

Jag fattar faktiskt inte varför alla småpartier i riksdagen svär trohet till koalitioner och underlag istället för utpressa de stora med sin illojalitet. Vänsterpartiet med sina potentiella sossevänsterväljare borde exempelvis i alla frågor hota med att bilda tillfälliga hoppande riksdagsallianser och göra Socialdemokraterna rädda på allvar för att bli fällda. Det vore till skillnad från att ropa:

– Nu är det fan krig och jävla fxtta att maktspela på riktigt.