Ebba Buschs korrekt utförda husköp får mig att undra vad som hänt med mediedomstolen. Varför funkar den inte som förr? Varför drevas en borgerlig partiledare, men inte en socialdemokratisk statsminister?

På ytan ser mediemanuset ut som vanligt. Ebba Busch, omänsklig och grym, måste avgå, eftersom hon lurat en stackars senildement farbror på hem och släktgård. Det som avviker gör så på gängse vis. För var finns protesterna mot kvinnohatet?

Busch är förstås fel kvinna för att få feministiskt stöd. Men det förbluffande onormala med dagens drev är att hon också är alldeles fel byte. Buschs nyköpta ruckel till bostad står som symbol för det skifte som kastat om politikens positioner och följaktligen kraschat den gamla mediedramaturgin.

Idag låter det sällsamt suspekt att vara vänster och mediekritisk, men förr ingick det i själva den politiska arbetsbeskrivningen. Och mainstream media var faktiskt vårt begrepp när högerns mediedominans, ägarkoncentrationen och public service:s nyhets- omvärldsbevakning analyserades och kritiserades.

Mediestrukturerna kvarstår, men ändå har en alldeles unik borgfred kunnat uppstå mellan en socialdemokratisk statsminister och mainstream media. Jämför fridlysningen av Löfven med behandlingen av Palme, Carlsson, Persson, Sahlin och Juholt och häpna.

Juholt var endast partiledare, men drevet han utsattes för saknar motstycke. En besinningslös jakt från första stund, då en av SVT:s så kallade expertkommentatorer avfärdade honom på det mest politiskt partiska vis, till slutet när en SR-reporter underförstått undrade på sociala medier om det inte var dags att avgå. Och så den episka finalen med en medieelit som självbelåtet sammanfattade fiaskot helt utan reflektion över den egna problematiska dubbelrollen som både spelets kommentatorer och domare.

Och jämför mediebilderna av Persson och Löfven.

Journalisterna skrapade masochistiskt hovsamt med foten och backade hukande inför Carl Bildts skorrande tillrättavisningar då han inte bara var hallänning, utan europé och dessutom man av värld.

Göran Persson däremot kom från Katrineholm och var en lantis och oborstad buffel. En rå klumpeduns som aldrig kunde göra något rätt. Persson var en mobbare som bara han visade sig fick kvinnor att gråta och hans motståndare inom partiet lyftes automatiskt i medierna.

Margot Wallström var exempelvis en borgerlig favorit och hajpades då hon öppet och elitistiskt anklagade Persson för dåligt ledarskap, som förklaring till varför sosseväljarna inte röstat ja till EMU.

Persson hade upplevt en kort frist av mediefrid då opinionsbildarna hoppades, likt Wallström, att han var rätt man för jobbet. En av de mest rabiata ledarskribenterna hävdade till och med att Persson var en stor statsman. Men efter att Sverige röstat nej blev allt som vanligt igen.

Jag glömmer aldrig Aftonbladets löpsedel ett år före valet 2006, som berättade att Persson ville förbjuda oss att jobba. När Anna Sjödin var full på krogen var det, enligt en aktad medieprofil, egentligen Persson och hans socialdemokratiska maktarrogans som rumsterat om på Crazy Horse.

Perssons personlighet blev allt värre i takt med att valet närmade sig och han förlorade självklart varje duell mot Reinfeldt och rusade rasande ur tevestudion. Säkert misshandlade han också kvinnor och barn på väg ut ur tevehuset.

Persson var den socialdemokratiska korrumperade maktfullkomligheten personifierad, medan Löfven är helt blank och lika teflonlikt oåtkomlig som vilken borgerlig statsminister som helst.

Det behövs dock ingen konspiration som förklaring till hur mainstream uppkommer. Jökenpartiernas självbild och motiv för sin oheliga allians samlar brett stöd. Jöken är ju en folkfront av klassiskt historiskt snitt och dess nödvändighet, som försvar mot fascismen, bekräftas dagligen av en stor rödgrönblå medieopinion.

Det säger sig självt att drev mot Löfven bara gynnar mörkrets krafter och att Busch är en av mörkrets möjliggörare. Och vi kan alla känna in att hon nu tillhör de skyddslösa i offentligheten. Ett öppet villebråd som trängs tillbaka, skärskådas, ifrågasätts och kläs av, som vore hon en socialdemokratisk ledare från tiden innan SD:s uppdykande skrev om mediernas drevmanual.

Löfvens och Jökenpartiernas makt- och valstrategi är uppenbar och den breda, uppbackande medieopinionen hoppas på utdelning för sina helt motstridiga rödblågröna politiska intressen, och förstås på klickekonomisk avkastning. Det handlar om att få väljarna att 2022 rösta om andra världskriget, Förintelsen och tredje riket. Löfvens medallierade är demokratins enda värn mot barbariet.

Därför upplever vi ett välbekant absurt drev, men i ett helt nytt politiskt landskap, där en socialdemokratisk statsminister för första gången lämnas i fred, trots att han bär ansvaret för flockimmunitetens katastrofala coronastrategi och tusentals människors onödiga död, medan en borgerlig partiledare attackeras hårt och länge för ett korrekt utfört husköp.

Ann Charlott Altstadt