Ingen kan väl ha missat hur klimat- och miljöminister Per Bolunds upprymdhet över sitt öppningstal på Bidens klimatmöte snabbt sjönk till en fråga om politikers fräcka bluffar och journalisters villighet att svälja spinn. 

Några dagar senare var Bolund igång på nytt och ”angav tonen” och ”satte scenen” i klimatfrågan. Men inte inför några ”världsledare”, utan på Twitter. 

Ministern delade en artikel från The Guardian där en studie refererades som inspirerade honom att spinna lika halt listigt som kring USA-mötet, med en apokalyptisk touch: 

Klimatkrisen har gått så långt att jordaxeln förskjutits. Det visar hur stor påverkan vi människor har på vår planet, och varför vårt fotavtryck snabbt måste minska.

De halvkvädna undermeningarna väckte denna gång ingen medieuppmärksamhet, dock min nyfikenhet. 

Trots att Bolund förstås vet att jorden alltid rört sig i förhållande till rotationsaxeln och att den ändrat riktning för årtionden sedan, antydde han att våra fotavtryck just nu passerat gränsen och fått planeten att snurra på ett helt nytt vis. Beviset för att mänskligheten antagligen bara kan räddas om Miljöpartiet får fortsätta beskatta plastpåsar och stänga kärnkraftverk. 

Klimatförändringar är ett så komplicerat ämne att det är lätt att lämna över frågan till politiker, experter, forskare och aktivister, och svårt att sedan skilja dem åt. Så för att inte hamna i händerna på Per Bolund så tog jag själv itu med rapporten. 

Sammanfattningsvis drar forskarna, genom modellering, slutsatsen att avsmältningen i Arktis och andra förändringar i TWS, Terrestrial Water System, utanför polarområdet, förklarar varför jordens vandringsmönster i förhållande till rotationsaxeln ändrades i mitten av 90-talet.  

Men de lyfter också fram ytterligare en faktor som verkligen borde intressera politiker som Bolund; även människans ohållbara utnyttjande av grundvattnet i Mellanöstern, Indien och Kina bidrar till fenomenet.  

Forskarna tar dock inte upp vad som driver issmältningen. Och jag undrar varför klimatet politiseras så till den milda grad att frågan endast har ett enda slutgiltigt svar. 

För det måste ju vara ett policybeslut att efter 4,6 miljarder år så upphörde, kring 1850, plötsligt jordens naturliga klimatvariationer att påverka alla de lokala 
klimat-, väderleks- och temperaturväxlingar som modellerar fram den ökande medeltemperaturen till cirka 0,2 grader per årtionde.  

Till och med jag känner ju till att exempelvis Arktis tidigare varit varmare. Andréexpeditionen hittades först 1930 eftersom havet runt Vitön då blivit isfritt och framkomligt för fartyg. 

Och sedan följde väl en nedkylning, eftersom jag och andra barn på 70-talet blev klimaträdda av forskarnas förutsägelse att ny istid var på gång.  Uppmuntrad av Per Bolunds tweet hittade jag en nyligen upplagd text på nätet av Allan Longhurst – enligt Wikipedia en ytterst välmeriterad pensionerad oceanolog – om hur och varför Arktis klimat varierar cykliskt. 

Föreställningen har oss i sitt grepp som politiskt korrekt, trots att FN:s klimatpanel redan 2007 felaktigt utnämnde 2015 till ödesåret.

Resonemangen om havsströmmar, med olika djup, densitet, salthalt och temperatur, som möts bland isberg och packis, var förstås långt över min horisont. Men läsningen var sällsamt intressant, också med tanke på att jag också försökte begripa en heretisk skrift bortom klimatförändringens politiska kanon och Greta-apokalypsens säkra farleder. 

För den människodrivna klimatförändringen via koldioxidutsläpp är inte bara den enda förklaringen vi hör om i medierna. Fenomenet har också hårdragits till ett enda scenario: Den nära förstående katastrofen. 

Föreställningen har oss i sitt grepp som politiskt korrekt trots att FN:s klimatpanel redan 2007 felaktigt utnämnde 2015 till ödesåret. Där gick gränsen; om inte koldioxidutsläppen upphörde att öka till dess så skulle temperaturen börja skena i den oundvikliga kedjereaktionen mot mänsklighetens undergång i brinnande metan.

Två forskare på Carnegie Mellon University har samlat 79 stycken apokalyptiska förutsägelser och 61 procent av dem har sedan 1970 redan passerat utgångsdatum. De varnar för att förutsägelser om klimatkatastrofen är kontraproduktiva då vi kan tappa förtroendet för den bakomliggande forskningen. 

Men problemet, enligt mig, är väl också att föreställningen på samhällsnivå sätter ramarna för politiska beslut och till och med legitimerar angrepp på själva demokratin. På DN debatt 2018 förespråkar Torbjörn Tännsjö, professor i praktisk filosofi, en kupp för att införa global despoti då havsnivåhöjningen är meterhög och politikerna bara har tio år på sig att rädda mänskligheten. 

I boken Folk & Vilja: Ett försvar av demokratin i vår tid (2020) argumenterar Tännsjö, tillsammans med kollegan Folke Tersman, för att avskaffa den nationella demokratin till förmån för folkvald världsregering som vår enda chans att undgå att ”kokas levande” om några år.  

Klimatkatastrofen gör extremism till mainstream, medan invändningar som att havsnivån för närvarande ökar drygt tre millimeter per år, kan kategoriseras som en politisk ytterlighetsposition.  

En alarmism som tycks drivas av cirkelbevis där många olika sorters negativa fenomen bevisar att den katastrof nalkas som vi bestämt skapar sådana tecken på sin ankomst. En självbekräftande apokalyps som förstärks av en egen genre inom mediernas klickekonomi. 

I artiklar och inlägg beskrivs rutinmässigt extremväder och vår upplevelse av avvikande väder som hotfullt självklara belägg för undergången. Och forskare 
med mer sansad hållning riskerar att bli misstänkliggjorda med krav på deplattforming.

Robert Pielke Jr, professor inom Environmental Studies på University of Colorado, hör till dem. Trots att han ställer sig bakom IPCC, FN:s klimatpanel, har han anklagats för att vara en ”förnekare”. 

I Forbes (2019) skriver Pielke Jr att när han började studera orkaner på US National Center for Atmospheric Research kunde han inte ana att området 25 år senare skulle bli så starkt politiserat till en klimatförändringens teater för aktivister, journalister och vissa forskare. 

Han har i papers, artiklar och inlägg visat, i enlighet med klimatpanelens slutsats, att globalt utifrån långa tidsserier så har inte stormar, orkaner och cykloner hittills ökat, varken i antal eller i styrka. 

Och vad gäller exempelvis amerikanska förhållanden så har den ekonomiska skadegörelsen inte heller ökat med hänsyn tagen till befolkning och välståndsökning. Pielke Jr med flera argumenterar för att politikernas klimatmiljarder används mer effektivt om de i högre grad satsas på samhällets anpassning till extremväder och ett varmare klimat.

Men undergången har inte bara pressat undan jordens naturliga klimatvariationer. Mångfalden av människodrivna miljö- och klimatlokala problem har också krympts och infogats i den enda stora berättelsen. 

Vi blir allt fler, brer ut oss alltmer, tränger tillbaka och exploaterar naturen, och det måste väl orsaka förändringar och förödelser som idag skrivs på koldioxidens katastrofkonto? 2,8 miljarder människor har exempelvis inte tillgång till elektricitet utan eldar ved och kol för att få värme och laga mat. 

Trädavverkningen leder till jorderosion, torka och översvämningar med mera också utanför utsläppens standardförklaring. Studien i Bolunds tweet visade ju att den ohållbara konsumtionen av grundvatten till och med bidragit till förändringar hos jorden och rotationsaxeln.

Katastrofens kolportörer gör dock antagligen mer cash än medelvägens mer måttliga klimatmissionärer. Pielke Jr har nyligen på sociala medier uppmärksammat att amerikanska myndigheter implementerat RCP 8.5, vilket är FN:s klimatpanels värsta men minst sannolika scenario. 

Han uppmanar journalister att undersöka svängdörrarna mellan klimatforskare, politikens policymakare och den privata sfärens konsulter. USA:s före detta speciella sändebud om klimatet är exempelvis medgrundare till en konsultfirma som säljer råd, upplägg och strategier utifrån RCP 8.5. 

Firmans främsta investerare är ett riskkapitalbolag inom energiomställningens sol, vind och gas. Policymakare, tjänstemän, forskare, riskkapital och energiföretag promotar och kapitaliserar alltså på en fiktiv dystopisk framtid som beskrivs som vetenskapligt faktum. 

Den kommande klimatkatastrofen skövlar det sociala och politiska landskapet till en monokultur med endast en förklaring plus lösning, som dessutom kostar astronomiska summor att upprätthålla. 

Den tvingar politiker att måla in sig i ett allt trängre hörn. I Sverige motiverar katastrofen de orealistiska klimatmålen med noll koldioxidutsläpp som samtidigt samsas med visioner om ett superelektrifierat högenergisamhälle fast utan kärnkraft. 

Något måste uppenbarligen, förr eller senare, bort ut ekvationen. 

Jag har svårt att greppa rapporter, fakta, modeller och scenarier inom klimatområdet. Jag antar att det inte är helt enkelt för Per Bolund heller med tanke på hans tweet. Men när Arktis ismassor alltid ska försvinna om tio år, väderlekarna alltid signalerar apokalyps och policybesluten skenar mot ytterligheternas dumrekord; höj skatten på plastpåsar och sänk kärnkraften, så uppmanar jag alla att ändå försöka skaffa en egen uppfattning utanför det politiskt upphettade hotfulla extremklimatet.