Andelen muslimer i Sverige steg till omkring 8 procent mellan 2010 och 2020. Men siffrorna bevisar inte i sig att det finns en ideologisk plan bakom, och Europa behöver en debatt som bygger på belägg, skriver Mohamed Saad Khiralla.

I den första artikeln tog jag upp tre personliga erfarenheter från Sverige som väckte frågor om sambandet mellan vissa religiösa föreställningar, migration och barnafödande. Men individuella erfarenheter, hur betydelsefulla de än kan vara, räcker inte i sig för att förstå demografiska förändringar eller för att bevisa att det finns ett organiserat politiskt projekt. Därför måste vi gå vidare till statistiken och de demografiska studierna. Vad visar då de senaste tillgängliga uppgifterna om de religiösa och demografiska förändringarna i Europa? Enligt en studie som publicerades av Pew Research Center den 9 juni 2025 ökade antalet muslimer i Europa från omkring 39,8 miljoner år 2010 till omkring 46 miljoner år 2020, en ökning med cirka 16 procent. Under samma period steg deras andel av kontinentens totala befolkning från omkring 5 till omkring 6 procent.

Mohamed Saad Khiralla granskar vad statistiken säger om Europas demografiska framtid. Foto: Fred Romero/Wikimedia Commons (CC BY 2.0) / Privat

Svaret kan inte utläsas ur siffrorna ensamma, men de kan inte heller ignoreras

Saad Khiralla: Vad säger siffrorna om Europas framtid?

Sverige har aldrig fött så få barn, och ekonomiska incitament gör inte längre någon skillnad. Nu behövs en nationell dejtingplattform med BankID under Försäkringskassans överinseende, skriver Olle Björklund.

Staten lärde sig hålla människor vid liv på egen hand. Apparna lärde sig hålla dem ensamma. Den svenska modellen skapade goda förutsättningar för individens överlevnad, men har monterat ned mekanismerna för mänsklig reproduktion. Enligt SCB har den totala fruktsamheten sjunkit till 1,42–1,43 barn per kvinna – den lägsta nivån sedan mätningarna började 1751. Fruktsamheten är idag lägre än under 1700-talets hungersnöd och krig. SKR varnar för att var tionde förskola kan tvingas stänga. Demografen Gunnar Andersson vid Stockholms universitet påpekar att unga i stor skala skjuter upp eller helt avstår från barn. Det är en tektonisk förskjutning som inte löses med mer välfärdsstöd. Vad gick fel i ett kungarike med 480 dagars föräldraledighet? Roten till problemet ligger i ideologin. På 1970-talet lanserade Socialdemokraterna manifestet Familjen i framtiden. Kärnan var den svenska teorin om oberoende: kvinnan skulle vara ekonomiskt oberoende av mannen, de äldre av sina barn och de vuxna barnen av sina föräldrar. Staten blev den universella partnern för varje medborgare.

Var fjärde man i åldern 31–40 har aldrig vågat ta romantisk kontakt, enligt RFSU. Foto: Akshar Dave/Unsplash.

Varför det sociala paradiset glömde hur man skaffar barn – och hur det kan räddas

Gästkrönika: Den svenska ensamhetens anatomi

Migration och barnafödande kan i vissa miljöer bli verktyg i ett ideologiskt projekt för att förändra maktbalansen i samhället. Tre möten i Sverige väcker frågan om när tro övergår i politisk ambition, skriver Mohamed Saad Khiralla.

De europeiska samhällena genomgår omfattande demografiska förändringar, där migration, fertilitet och en åldrande befolkning samverkar och omformar kontinentens sociala, kulturella och politiska struktur. Men en fråga framstår för mig som ännu mer angelägen: Vad händer när dessa förändringar sammanfaller med religiösa föreställningar där migration och fortplantning betraktas som en del av religionens förpliktelser och historiska uppdrag? Här används begreppet ”demografisk jihad” för att beskriva hur migration och barnafödande kan utnyttjas inom ett ideologiskt projekt som syftar till att förändra maktbalansen i samhällen, utan att nödvändigtvis tillgripa militära konfrontationer. För att förstå frågan måste vi återvända till de föreställningar om migration och fortplantning som har etablerats i det muslimska kollektiva medvetandet. Samtidigt måste vi skilja mellan religiösa texter och deras olika tolkningar, mellan individer som utövar sin tro privat och organisationer som omvandlar religion till ett politiskt projekt.

Mohamed Saad Khiralla granskar hur religiösa texter om migration och barnafödande används politiskt. Foto: Privat / Turkish and Islamic Arts Museum, CC BY-SA 4.0, via Wikimedia Commons

Religiösa ideal om barnafödande kan i vissa miljöer bli politiska maktverktyg

Saad Khiralla: När religionen blir ett projekt för expansion

Svensk politik har fastnat i en vänsterliberal drömvärld där den som kritiserar invandring, brottslighet och utanförskap framställs som samhällets fiende. Medierna bär stor del av skulden, och samma mönster syns i Paris, skriver Torsten Sandström.

Vad är det som händer i Sverige och Europa? Jag upphör inte att förvånas. Okej, jag är till åren kommen och antagligen fast i äldre värderingsmönster. Men jag följer svenska och utländska medier noga. Anser mig därför – rätt eller fel – som hyfsat välunderrättad. Min slutsats blir att den politiska utvecklingen i vår världsdel haltar sig fram – eller snarare bakåt. Politiska partier har sedan länge funnits i många nationer med de mest skiftande åsikter – hur man än mäter från vänster till höger eller enligt GAL-TAN. Så de dogmer som presenteras känns inte särskilt mycket nyare idag jämfört med min ungdom. Det måste vara något annat. Det politiska samtalet var i min ungdom mer öppet i den meningen att rader av olika pregnanta stridsfrågor stod under debatt. På så vis blev politiken mer konfrontativ i en kedja av sakfrågor. Umgänget var mer artigt, men samtidigt mer tydligt i kritiken. Till bilden hörde att mediernas hederskodex var en annan. Journalister skulle rapportera kritiskt sakligt, men förväntades att i stor utsträckning avstå från egna politiska värderingar av partiernas lösningar. Ytterligare en mycket viktig förutsättning var socialdemokratins omfattande maktposition genom rader av val inom stat och kommun. Det var okej att kritisera dem, men de bestämde lika fullt.

Enligt Torsten Sandström tar journalister parti för protesterna och upploppen i Frankrike, och samma vänsterliberala mönster syns i Sverige. Foto: Jorge Jaramillo/Wikimedia Commons (CC BY-SA 4.0, beskuren) / Privat

Med neutrala medier som förr hade Sverige varit ett bättre land

Sandström: Huliganer i Paris – rödgrön röra i Sverige

Frankrikes upplopp handlar om mer än underfinansierade skolor. Ändå väljer svenska medier en förenklad förklaring och missar frågan om vilka som använder protesterna för att angripa staten, skriver Paul Holmgren.

Frankrike har just visat Europa något betydligt större än en studentprotest. Stadshus angrips, butiker plundras, bilar brinner och polis attackeras. Omkring 550 000 deltog den 17 oktober enligt inrikesminister Laurent Nuñez. Merparten demonstrerade fredligt. Samtidigt greps omkring 2 400 och hundratals poliser, gendarmer och brandmän skadades. President Emmanuel Macron talade dagen efter om ”insurrectionist elements from the radical far left, joined by numerous criminals” och människor som försökt ”bring down the Republic”. Svenska mediekonsumenter möts ändå av en märkligt begränsad förklaringsmodell. SVT beskriver protesternas bakgrund genom resursbrist i skolorna, bristande finansiering och dåliga utbildningsförhållanden. Det är relevant eftersom protesterna började där. BBC kallar lördagens jättedemonstrationer ”largely peaceful”, samtidigt som den egna rapporteringen visar plundring, sönderslagna byggnader och ett stadshus i Limoges i brand. En majoritet kan demonstrera fredligt medan en minoritet skapar ett nationellt säkerhetsproblem. Journalistiken börjar på allvar först med den avgörande frågan: Vilka använder demonstrationen för att plundra, bränna och angripa staten – och vad vill de?

Plundrad och brandskadad butik i Paris dagen efter lördagens demonstrationer, som samlade omkring 550 000 människor i Frankrike. Foto: Privat/Guallendra, CC0.

550 000 demonstrerade – men vilka plundrade, brände och angrep staten?

Holmgren: När Frankrike brinner berättar public service om dåliga skolor

Trump häver sanktioner på rysk diesel för 100 miljoner dollar och anklagas för förräderi. Samtidigt har Europa köpt rysk energi för 238 miljarder euro sedan invasionen. Där finns de riktiga skurkarna, skriver Jakob Sjölander.

Vilket land har gjort mest för att stötta Ukraina? Svaret är USA. Detta kan komma som en överraskning för många, särskilt i dessa dagar då Trump återigen låter sin småttighet gå ut över Ukraina. Ändå är det sant. <a href="https://www.kielinstitut.de/research/topics/war-against-ukraine/ukraine-support-tracker/">USA har givit cirka 115 miljarder dollar till Ukraina sedan krigsstarten 2022</a>, nästan fyra gånger så mycket som tvåan, Tyskland. Visserligen sattes detta stöd på respirator när Trump återvände till Vita huset. Det är alltså USA som stöttat Ukraina, inte Donald Trump. Men än idag ger USA fortfarande extremt viktigt stöd till Ukraina i form av satellitdata, underrättelseinformation och Starlink. Man skickar till och med stora mängder krigsmateriel, även om detta nu betalas av de europeiska länderna. Europa har fortfarande inte, när det femte krigsåret närmar sig sitt slut, en fungerande vapenindustri som kan ersätta den amerikanska. Jag skriver detta för att försvara USA mot anklagelser om att förråda Ukraina. Låt oss vara mer specifika med dessa anklagelser, och rikta dem mot Donald Trump personligen. USA har givit mycket till Ukraina, fortsätter att göra det, och utanför extrema MAGA-kretsar är de flesta amerikaner väl medvetna om att det är Ryssland som är boven i detta drama.

Foto: Privat/The White House, Public domain, via Wikimedia Commons.

Europa köper mer rysk gas än det ger Ukraina i stöd – och klagar sedan på USA

Sjölander: Trumpmiljoner och Europamiljarder till Putin

Frankrike står inte inför akut konkurs, utan förfaller med stil i en utdragen skuldkris. Räntorna sväljer statsbudgeten, politiken saknar majoritet och centralbanken mandat. Märkligt nog har varken kravaller, belägrade rådhus eller förnedrade pensionärer lyckats sänka statslåneräntan.

Förändringen har gått i rasande fart. I början av februari låg den franska tioårsräntan på 3,4 procent – i oktober nådde den nära 5 procent, den högsta nivån sedan millennieskiftet. Skillnaden mot Tyskland drog iväg till nivåer som inte skådats sedan eurokrisens glansdagar. Samtidigt har Portugal, svenskpensionärernas och de dyra glasskulornas förlovade land, städat upp i sin statsskuld medan fransmännen har intagit rollen som kontinentens nya problembarn. Och när helgens brutala kravaller rullade igång på riktigt drog finansmarknaden efter direkt: på måndagen steg räntorna i höjden, Parisbörsen dök och storbankerna BNP Paribas och Société Générale fick se sina aktiekurser ta ännu en fransk sortie nedåt. Det är trots allt härliga tider i fransk finanspolitik. Ränteuppgången slår rakt mot statskassan, där räntekostnaderna väntas svälla från 79,2 till 91,2 miljarder euro. Det innebär att räntor officiellt har blivit Frankrikes viktigaste och mest påkostade prioritering – betydligt viktigare än att upprätthålla ett försvar.

Kravallerna i Frankrike. Foto: Fakismil X 

Landet är på väg mot en skuldkris av en betydligt mer raffinerad och långdragen modell.

Fornäs: Frankrike förtjänar ingen skuldsanering

Rådhus brinner och över 2 000 har gripits i Frankrike. Trumpadministrationens varning om Europas framtid väckte ilska, men analysen förtjänar att tas på största allvar, skriver Paul Holmgren.

Ett 143 år gammalt rådhus i Limoges står i ruiner efter att ha satts i brand. I Paris brinner bilar, butiker plundras och kravallpolis möter maskerade grupper. I Marseille stormades stadshuset. Över 2 000 människor har gripits och fler än 600 poliser har skadats under Frankrikes värsta oroligheter på flera år. Det som började med studenters legitima krav på bättre skolor har vuxit till något betydligt större. Europa bör därför återvända till ett dokument som väckte ilska när det publicerades i december 2025. I Trumpadministrationens National Security Strategy ägnas ett helt avsnitt åt Europas framtid under rubriken ”Promoting European Greatness”. Washington beskriver ett Europa vars problem sträcker sig långt bortom försvarsutgifter och svag ekonomisk tillväxt. Den verkliga faran formuleras med två ord: ”civilizational erasure” – civilisatorisk utplåning.

Det 143 år gamla rådhuset i Limoges sattes i brand under oroligheterna i Frankrike. Infälld: Paul Holmgren. Foto: Privat/ Fakismil X

Frankrikes oroligheter borde få Europa att ta migrationsfrågan på allvar

Holmgren: USA varnade Europa – nu brinner rådhusen

Debattören och ledarskribenten Sakine Madons senaste bok, Sveket, om hederskultur fick mig att minnas något som hände i årskurs sju, läsåret 1971–72, på Valsätraskolan i Uppsala. En grekisk flicka, välutvecklad för sin ålder och klädd i vuxna kläder, nästan som en liten tant, började i vår klass på höstterminen. Hon talade knappt svenska och försvann efter jul. Ingen visste varför. Kanske hade hon flyttat hem, kanske hade hon gift sig, 13–14 år gammal, skriver Sjunnesson.

Sakine Madon kom till Uppsala omkring femton år senare och bodde periodvis i Gottsunda, intill Valsätra. Själv bodde jag, liksom Magdalena Andersson, i <a href="https://sjunne.com/2026/06/27/i-mina-och-magdalena-anderssons-villakvarter-i-uppsala/">villakvarteren</a> i Norby i närheten. I slutkapitlet, ”Det hade kunnat vara jag”, skriver Madon om den hedersmördade Fadime Şahindal (1975–2002): Min släkt kommer från samma kurdiska bergstrakter som Fadimes. Våra föräldrar har känt varandra. Fadime var några år äldre än mig. Hade jag haft andra föräldrar – föräldrar som mer brydde sig om rykte, skvaller och vad de mest konservativa hederförtryckarna ansåg – hade det lika gärna kunnat vara jag som dödades av min familj.

”Förnekarna framhöll att även svenska män mördar kvinnor”

Sjunnesson: Sveket mot Fadime

Sverige byggde sin demokrati kring en ganska djärv idé: individen. Bakom den slutna valsedeln står en människa ensam med sitt samvete, sina erfarenheter och sin uppfattning om vilket samhälle hon vill leva i. Där upphör familjens auktoritet, arbetsgivarens makt, prästens inflytande och grannarnas förväntningar. En medborgare, en röst. Det är själva atomkärnan i vår demokratiska modell, skriver Paul Holmgren.

Vad händer då när denna individualistiska demokrati möter kulturer där familjen, släkten, klanen, religionen och den etniska gemenskapen spelar en betydligt större politisk roll? Den frågan har plötsligt blivit konkret. Sveriges Radios reportage från Rinkeby efter valet är fascinerande läsning. Vänsterpartiet fick mellan 50 och 60 procent i flera valdistrikt, och reportrarna mötte människor som själva beskrev den somaliska sammanhållningen. En väljare sade att somalier ”håller ihop och röstar på det som vi tycker är bäst”. En annan väljare berättade att hon upplevt socialt tryck från lokala ledare att rösta på en somalisk vänsterpartist, samtidigt som hon själv framhöll rätten att välja själv.

Gränsen mellan gemensamma preferenser och kollektiv lydnad • Valfusk utreds i Gislaved