I en krönika tog jag, för några år sedan, upp det egendomliga fenomenet att efter 100 000 år av homo sapiens historia finns inga kvinnor längre. I hennes ställe har det uppstått ciskvinnor, icke-män, livmoder- och snippbärare. Det handlar inte om ett evolutionärt språng, utan om en politisk utveckling av det som kallas queer och transideologi.

Redan under förra seklet avskaffade verklighetsfrämmande teoribildningar, utan kontakt med materiella villkor, kvinnan och det biologiska könet. Idéerna spreds vidare från en subkulturell miljö av akademiker och aktivister till de politiska rum där beslut fattas och nya samhällsnormer produceras. Och nu är det självklart för en politisk majoritet och medie- och kulturprofiler att det biologiska könets existens diskriminerar och kränker den mikroskopiska andelen transpersoner och den pyttegrupp som dagstrendigt valt en eller flera av de oräkneliga queeridentiteterna. Kvinnan får dem att känna sig icke-inkluderade, otrygga till och med hotade till livet. 

Det pågår en historisk omvälvning, men utan offentlig genomlysning eller förutsättningslös debatt. Och vi behöver knappast vara radikalfeminister eller konservativ höger för att invända mot att likabehandling idag kräver de biologiska könens upplösning till inkluderande identiteter med tillträde enbart via självidentifiering.

Vi måste inte heller vara överens om allt i Ekis Ekmans bok Om könets existens. Men tack vare att hon på nytt lyft frågan vaknade åtminstone två före detta socialdemokratiska statsråd, Margot Wallström och Annika Strandhäll, ställda inför konsekvenserna av den nya könsordningen. 

På SvD-debatt 2018 kallade Strandhäll regeringens lagförslag om transpersoners rättigheter för en modernisering och beklagade Sveriges eftersläpning. Ett av dem gör juridiskt könsbyte lika lätt som att fylla i en blankett. Jag gissar att politiker halvsovande reflexmässigt förlitade sig på den solidariska, feministiska, och progressiva auran runt ord som diskriminering, transpersoner och rättigheter när de stödde en lag som kopplar loss kvinnan från sitt biologiska kön.

Utanför den queeraktivistiska bubblan skulle politikerföraktet växa vilt om väljarna fick kännedom om ens en bråkdel av den teoretiska bråten bakom den nya ideologin. Jag häpnar själv över att biologiskt kön sägs ha konstruerats socialt och undrar hur och med vad. Har verkligen organet livmoder uppstått som en följd av människans förändrade produktionsvillkor och ekonomiska maktförhållanden?

Varför kan vi inte öppet diskutera vad inkluderande identitet innebär rent konkret? En fråga som exempelvis avfärdats som fördomsfullt transfobisk och illvilligt irrelevant är intakta manskroppar i kvinnors omklädningsrum. Men det är ju meningen att företeelsen ska bli mainstream, så kan inte politiker redan nu offentligt reda ut vad kvinnor förväntas tänka och tycka om kvinnopenisens förekomst i duschen?

Jag är inte raljant, bara uppriktigt nyfiken på svaren och just kvinnopenisen ställer frågan om kön på sin spets. I USA och England rasar konflikterna kring dess existens och fenomenet lesbian erasure. För om kvinna som biologiskt kön upplöses, vad och vem är då en lesbisk kvinna?

Organisationer, magasin, sajter, barer och dejtingappar som förr vände sig till lesbiska är nu inkluderande. Och lesbiska transkvinnor har på sociala medier öppet hotfullt anklagat lesbiska kvinnor som inte vill dejta gruppen för att vara transfober, transmisogyna, vaginafetischister och förstås Terfs (Transexclusive radical feminist), ett invektiv som, likt en trollformel, effektivt brännmärker motståndaren, inför publiken på sociala medier.

Och att lesbiska transkvinnor brutalt kan undervisa lesbiska kvinnor om att attraktion inte avgörs av genitalier och att de som avvisar kvinnopenisen är indoktrinerade av patriarkatet, beror antagligen på att de backas av en politisk och medial konsensus.  

Så klart är inte alla transkvinnor förövare precis som inte alla män är våldsutövare. Men kvinnopenisen och lesbisk erasure exemplifierar identitetspolitikens logik. Till och med att få bli betraktad som sexuellt attraktiv är idag en mänsklig rättighet, då även våra begär sägs vara sociala konstruktioner skapade av kapitalismens och patriarkatets villkor och därför måste bli föremål för kamp och förändring. Och i ständigt underläge helgar ändamålen alltid medlen.

När politik även omfattar känslor och självförverkligande kan ständigt nya fronter öppnas och de offentliga bidragen behöver aldrig sina. Jaget och identiteten som politisk arena förvandlar också oundvikligen kritik av teorier och åsikter till hot mot individers och gruppers existens.

Känslomässig utpressning blir då ett effektivt politiskt vapen. Allt utom bekräftelse ökar ju lidandet och traumat hos de redan utsatta och debatten uteblir. Identitetspolitikens genomslag är en fälla vi aldrig kan undfly. Och tanken svindlar inför alla kommande nyord, omformuleringar – och definieringar av den intakta materiella verkligheten, då kulturrevolutionen är evig utan slut. 

Ann Charlott Altstadt