I en krönika inför valet 2018 antog jag att ”putintroll!” skulle bli det nya ”du är rasist, javisst!” Nu verkar 2022 bli året då de blåröda politikerna i före detta Jöken med hejaklack kommer att städsla Vladimir Putin i valrörelsen. Sanna mina ord – vi kan få se Kosackvalet 1928 gå i repris fast med rollerna ombytta. I dag är det vänstern och de liberala som skrämmer väljare för ryssen och med Putin som proxy sprider smuts över en backande borgerlighet.

De allra flesta är ju överens om att Ryssland knappast är någon demokratisk förebild, men det verkar omöjligt för partierna att enas kring att inte göra valrörelsen skitigt amerikansk.

Läs även: Gudmundson: Varje gång SD kopierar S tar det hus i helvete

I programmet Trettio minuter ville inte Åkesson välja mellan Biden och Putin, samtidigt som han så klart föredrog USA som västerländsk demokrati framför Rysslands despoti.

Det var ungefär tusen gånger bättre och smartare formulerat än det trojkan Lövfen, Lööf och Lövin hukande stammade ur sig när reportrar ställt dem inför liknande val.

Åkessons svar piskade dock upp en storm som med full kraft och under något dygn tjutande ven över medieterrängen. Profiler med olika motiv och från alla politiska läger blåste på för fullt med fördömanden, avsiktliga missförstånd och medvetna vantolkningar.

De återkommande beskyllningarna och dreven mot Åkesson för hans påstådda putinkrameri verkar vara, som det heter i sammanhanget, orkestrerat samordnade. Så allt talar väl för att vi bevittnat en påverkanskampanj från den listige och mångförslagna Putin, i akt och mening att smutskasta Åkesson för att så split och tvedräkt i vårt land? Ja, hur kan man försvara sig mot sådana anklagelser? Det går liksom inte. Allt kan vara en psyops från Kreml – även den här krönikan.

Men finns det någon som på allvar tror att Åkesson är en putinkramare, som vill göra ett enda undantag från partiets migrationskritiska linje, och öppna gränserna på vid gavel för de ryska horderna?

I Expressen menar Lööf att SD är misstänkt proryska samt att de utgör ett hot mot den liberala demokratin, och hon erkänner också att C och S kommer att driva frågan i valrörelsen. Men borde inte alla vänsterlutande ändå fatta att det inte är SD:s människo- och demokratisyn som är det riktigt skrämmande och samhällshotande, utan Centerns ekonomiska liberalism?

Det är lätt att förstå att de borgerliga är rasande över att Lööf svikit Alliansen. Men varför är inte LO och alla till vänster störtförbannade över att Magdalena Andersson återigen kommer att köpslå med Sveriges mest extrema högerparti? Och det är inget annat än fördelningspolitik, arbetsrätt samt en hårdare reglerad migration och välfärdsmarknad som står på spel i valet.

Genom åren har sossarnas samverkan med Centern motiverats med föga lockande pragmatism – ett stabilt regeringsunderlag, med extra bonus att borgerligheten splittras. Så dagens strategi att utmåla oppositionen som blåbruna, högerextremister eller rent av nazister är egentligen helt genialiskt för att surra fast ovilliga vänsterväljare i den rödblåa båten.

Och plötsligt får dessutom politiker frikort att bete sig som riktiga svin. Så när exempelvis Annika Strandhäll nyligen på twitter gillade en bild på en heilande Breivik med påståendet att han utförde en liberalkonservativ hälsning, var det inte ett oerhört övertramp utan en utryckning för demokratins överlevnad.

Läs även: SD går starkt framåt och S backar – superjämnt mellan blocken

Den snart sekelgamla periodvis återkommande alliansen mellan sossar och centern ska alltså bestå i ytterligare fyra år genom att lura i väljarna att det bara sker av dagsaktuellt nödtvång, som antifascistisk skyddsvall inför det akuta SD-hotet. (Googla termen ”antifascistisk skyddsvall” om ni inte känner till den storyn...)

Och jag betvivlar inte budskapets slagkraft. Åkesson kanske hejdas men på köpet får vi Lööf. Så grattis alla vänsterväljare för att ni åter röstar på att få era hjärtefrågor bortkompromissat krossade till förmån för centern av sossar i maktställning.

Vänsterpartiet i sin tur tror att de kan kontrollera socialdemokratin genom ökat väljarmandat, något som ska ske genom att avblåsa kulturkriget och röstmaximera via frågor om ekonomi och välfärd kontra marknad.

Men det är just de här ämnena som åter riskerar att förpassa partiet ut i kylan, där nu SD för tillfället befinner sig. Om vänstern blir för mycket så att säga vänster kommer förr eller senare en borgerlig medieoffentlighet, påhejade av ledande sossar, att på nytt väcka liv i det gamla kommunistspöket och bussa det på partiet.

Jag väljer Åkesson framför Lööf varje dag i veckan. Och det var ynkligt att ingen vågade ta honom i försvar mot de sanslösa anklagelserna. Jag står, som det heter, upp för Åkesson, och jag kommer göra detsamma för Vänsterpartiet när de återigen förklaras som antidemokratisk paria.

Så blir brunsmetning eller Putinkletning temat för de rödblåas anti-SD-linje i den kommande valrörelsen? Hitler- eller Kosackval? Den förstnämnda strategin kan kännas mer bekvämt inarbetad, den sistnämnda möjligen skyddat tryggare i en situation där Socialdemokraterna retoriskt pysslat med att närma sig SD:s positioner.

Läs även: Altstadt: Partiet Nyans – ett alternativ för vit wokevänster?

Jag misstänker dock att det är nu kulturkriget börjar på allvar. Vänstern har provocerat fram partiet Nyans. Så på tal om förnedringsfrågor för att finta fram fel svar kan jag inte låta blir att framföra en egen: Vad skulle Annie Lööf välja – Jimmie Åkesson eller Mikail Yüksel?