Att inte vilja välja mellan Ryssland och USA var länge Socialdemokraternas idé. Då var det okontroversiellt.
I raden av partiledarintervjuer i SVT:s 30 minuter var utfrågningen av Jimmie Åkesson den hittills mest intressanta. Eller kanske mest gåtfulla.
Åkesson har haft åratal att förbereda sig. Han har fått frågan flera gånger förut. Tidigare har han en gång tvingats välja mellan Orbán och Merkel, en annan mellan Macron och Putin. Och trots att Åkesson rimligen visste det politiska priset vägrade han att svara rakt när programledaren Anders Holmberg nu ville få honom att välja mellan Biden och Putin.
Jimmie Åkesson underkände frågeställningen, vred sig som en mask på kroken, men hasplade till sist ur sig att ”USA är en västerländsk demokrati och Ryssland är inte det. Ryssland är ett auktoritärt samhälle i dag och utvecklas ännu mer i den riktningen. Självklart väljer jag USA:s samhällssystem före det ryska.”
Den som lyssnade noga och ansträngde sig kunde ana ett konsekvent resonemang bakom svaret. Men många väljare ser bara kvällstidningsrubrikerna – och där var kritiken svidande redan innan programmet sänts. För moderater och kristdemokrater som försöker locka tvekande mittenväljare utgör Åkessons attityd en onödig tröskel.
Så varför detta politiska självskadebeteende?
En ledtråd gavs kanske i intervjuns avslutande del, där Åkesson skulle konkretisera sin önskeregering. Han ville som väntat helst se ett blågult block med SD, M och KD. Men han vidgick också att det förs en intern diskussion i partiet om det kan ge bättre genomslag att stå utanför regeringen, som stödparti till en M/KD-regering. Åkesson såg också fördelar med en position i mitten, tungan på vågen mellan höger och vänster.
För framtiden uteslöt han inte heller samarbete med Socialdemokraterna. ”På kort sikt är det nog osannolikt. Långsiktigt så utesluter jag ingenting”, sade Åkesson. ”Socialdemokraterna gör ju allt nu, allt de kan, för att efterlikna oss så mycket som möjligt i väldigt många frågor.”
Sverigedemokraterna har en spännande relation till Socialdemokraterna. Där övriga högern ser S som arvfiende, ser SD sig som dess arvtagare. Det har lett till att SD många gånger har kopierat socialdemokratiska paroller rakt av, till upphovsrättsinnehavarnas förskräckelse. Omtalade blev exempelvis politikstölderna i Almedalen 2017, då SD tog över LO:s gamla lokaler och Jimmie Åkesson både citerade Per Albin Hansson och förklarade att han ville återupprätta folkhemmet.
Och där S har övergett gamla hållningar har SD snarast stått kvar. Somliga av SD:s ståndpunkter var socialdemokratisk politik för bara några decennier sedan.
Läs även: Lögnerna, överdrifterna och missarna i TV4-debatten
Många har glömt det, men S var fram till 1990 motståndare till svenskt medlemskap i den europeiska unionen. Inom SD lever skepsisen mot EU kvar. Och något förenklat var S fram tills nyligen motståndare till det som i dag kallas den liberala demokratin – partiet ville ha majoritetsvälde för att säkra inflytandet. Den maktdelning som S i dag vill se i Ungern och Polen ville partiet inte ha i Sverige. Inom SD tjusas somliga av ledarskapet i dessa länder.
Och kanske är det här säcken knyts ihop. S framställde sig förr i tiden som ett alternativ till både kommunism och kapitalism. Under hela det kalla kriget vägrade det officiella Sverige med S i spetsen att välja sida. Sverige skulle vara neutralt.
I hemlighet pågick militära förberedelser med Västblocket, men de var politiskt sprängstoff ända in på 1990-talet och något man talade mycket tyst om. Socialdemokraterna ville inte rubba balansen mellan stormakterna. Om Anders Holmberg frågat ut Tage Erlander eller Olof Palme hade han fått jobba lika hårt för ett svar.
Då framställdes Socialdemokraternas politik som det enda rätta. Men när den nu kommer ur Åkessons mun fördöms den, precis som det har tagit hus i helvete varje annan gång SD gjort varumärkesintrång mot S.
Åkesson håller fast vid sin linje, trots att den kostar i förtroendekapital både för de egna och för de tänkta samarbetspartierna. Särskilt taktiskt är det inte. Men SD agerar knappast planlöst.
Yngre väljare saknar troligen referensramarna, och kommer att förfasas i enlighet med vad rubrikerna påbjuder. Men det är inte självklart att äldre väljare känner igen sitt gamla S. De hoppas kanske, som Åkesson, att den gamla socialdemokratin kommer tillbaka, och utesluter inte samarbete på lång sikt.
Men måste de välja mellan Andersson och Kristersson, så sparkar de bakut. Då erbjuder Jimmie Åkesson den tredje ståndpunkten.
