De vidriga reaktionerna på Lars Vilks död var förväntade, men de kom inte bara från vanliga icke-sekulära muslimer. En radikaliseringsvåg verkar även ha dragit genom medelklasskvarteren och förvillat de vänsterlutande till en sorts religionsbejakande extremism.

I kommentarstrådar luftas på ett självklart vis övertygelsen att om islamister måste mörda för en tuschtecknings skull får de som retar upp dem skylla sig själva. Vilks kostsamma säkerhetsbevakning blev därmed ett onödigt slöseri med skattemedel.

Enligt denna ytterlighetstro måste vi alltid gå extremistiska muslimer till mötes. Och alltså hellre betala med våra demokratiska rättigheter än skattepengar för att hålla dem stångna.

I Sverige som i övriga västvärlden har, som bekant, de välorganiserade islamisternas framryckningar möjliggjorts och påhejats av ett nätverk av postkoloniala akademiker på höga poster. Och jag antar att deras missionerande ligger bakom radikaliseringen av de välbeställda breda vänstergrupper som förr bara bekände sig till vanlig enkel humanism.

Läs även: Ahmed: Lars Vilks slog uppåt, inte nedåt

Det kanske mest belysande exemplet på akademisk förvillelse är nog professor Mattias Gardells artikel i Aftonbladet 2011. Där ville han tuta i kultursidans läsare att Muslimska Brödraskapet egentligen är en typ av ofarliga och schyssta sossar: jämlikhetsivrande och reformvänliga representerar brödraskapet en sorts folkhemsislam. Och att Gardell senare skrivit rapport om det islamofobiska Sverige på uppdrag av en turkisk tankesmedja har inte fått hans anhängare att hoppa av från den postkoloniala och sektliknande tron.

I Sverige är främst medelklassungdomar särskilt sårbara för rekrytering till den extrema akademiska postkoloniala miljön. För att förhindra att fler radikaliseras på universitet och högskolor är det viktigt att skärskåda propagandan.

Kort efter Lars Vilks död lade exempelvis en av de ledande postkoloniala auktoriteterna, tillika docent, upp ett inlägg på sociala medier som kan visa hur sekten riktar sig till en målgrupp med hög socioekonomisk status, ordnade uppväxtförhållanden och föräldrar med längre eftergymnasial utbildning. Docentens ytliga och förvirrade världsbild, typisk för den akademiska extremmiljön, illustreras av bilden på en pyramid med olika nivåer angivna för White Supremacy – en av sektens heliga grundpelare.

Enligt docentens förklarande text har Vilks förföljt och demoniserat de redan förföljda. Han ägnade sig åt utplåningsretorik vars mål alltid är folkmord. Den postkoloniala propagandapyramiden bevisade alltså att Vilks hade ”tyckt ihjäl” folk. För en utomstående verkar kanske påståendet vara rena rama galenskapen, men i den extrema miljön avtrubbas anhängarna snabbt och de hatfulla budskapen normaliseras.

Läs även: Altstadt: Det blev inget ”Je suis Lars” – vänsterns svek mot Vilks

Ledande auktoriteter inom den postkoloniala sekten avhumaniserar alltså människor, vilket legitimerar hot, förföljelse till och med mord. Men för oroliga anhöriga till dem som växt upp i medelklassenklaverna och radikaliserats av skuld över alla sina livschanser finns tyvärr inga stödtelefoner.

För dem som lever, pluggar och jobbar i riskzonen finns få möjligheter till meningsfulla fritidsaktiviteter eller riktiga arbeten så att de kan integreras i det svenska samhället. Och tyvärr, även detta mitt lama ifrågasättande av att politisk aktivism och ideologiproduktion certifierats som vetenskap, kommer att fördömas av rättroende som högerextremism och ytterligare ett hot mot den akademiska friheten.

Läs även: Så hånas Vilks efter sin död

Lars Vilks öde borde ha uppmanat till försvar för det sekulära samhället. Men istället visade det sig att rätten till blasfemi och religionskritik, som varit del av vänsterns dna, tyvärr muterats bort i kontakt med politisk islam.

Vänstern har även i Sverige blivit kalifatets och teokraternas kolportörer. Jag trodde aldrig jag skulle konstatera att Per Ahlmarks epitet ”Det galna kvartsseklet” var ett rättvisande namn på en epok som dessvärre inte avslutades med murens fall.