Visserligen har jag rest till Mars förut, i en rymdfarkost under veckor av tristess, men aldrig på det här sättet. En man i vit rock stiger fram till mig och förklarar proceduren: Scannern läser av min kropp genom att sönderdela den i atomer. Informationen färdas genom rymden i ljusets hastighet. Några minuter senare skapas en identisk kopia av mig på Mars.

Teleportering är framtiden, tillägger han. Det går snabbare, är billigare och är dessutom mer bekvämt. Tryck på knappen när du är redo.

Jag avvaktar. Imorse blev jag retad av min fru när jag berättade att jag var orolig. Hon har använt tjänsten flera gånger, och har bara positiva upplevelser. Men tänk om det inte är jag som stiger ut på Mars? Vad du är fånig! Skulle inte jag vara mig själv kanske? Hon har rätt. Hon verkar faktiskt inte ha förändrats.

Jag trycker på knappen. Ljuset från scannern löper över mig.

Scenen är hämtad ur Oxfordfilosofen Derek Parfits (1942–2017) bok Reasons and Persons från 1984.

Genom sitt berömda tankeexperiment dramatiserar han den filosofiska frågan om personlig identitet, alltså vad det är som gör oss till oss.

För egen del kom jag i kontakt med experimentet på Södra teatern i Stockholm. Jag var tio år gammal. Varje tisdag gick jag dit efter skolan för att delta i filosofiundervisning för barn. Det finns ett fotografi bevarat, uppsatt på mammas kylskåp med en magnet från British Museum:

En ung man – han kan inte vara mer än 25 – sitter på en pinnstol i ett rum med panoramafönster. Vi sitter på kuddar i en halvcirkel framför honom.

Det var där han berättade om maskinen. Jag lyssnade med uppspärrad blick när han beskrev hur den skulle sönderdela mig, och om hur en kopia av mig därefter skulle ta form i en annan del av solsystemet. Efteråt kunde jag inte sluta tänka på det. Jag låg vaken om nätterna. Jag var skräckslagen.

Det värsta, tror jag, var att jag kände mig lurad. Om torsdagarna sjöng jag i kören i Adolf Fredriks kyrka. Vår präst hade lärt mig att vi hade något odödligt inom oss, som lämnade kroppen efter döden. Härlig är jorden var min favoritpsalm och jag litade på budskapet; själens pilgrimssång skulle aldrig förstummas. Döden var bara början, trodde jag. Men filosofiläraren höll inte med.

Det finns bara atomer, sa han. Atomer och tomrum.

Först ett decennium senare skulle jag läsa Parfits text på egen hand. Det var under en introduktionskurs till filosofi vid Lunds universitet. Bland mycket annat, insåg jag, var den epokgörande boken en redogörelse för Parfits syn på den personliga identiteten som en chimär. Också han menade att den vanliga förklaringen – att vi har en själ – är felaktig. Länge delade jag Parfits uppfattning. Men sent omsider har jag kommit att omvärdera den. Idag tror jag att prästen hade rätt, när han sa att vi har en själ. För att förklara varför krävs några klargöranden.

Ordet ”identisk” kan användas i två bemärkelser. Man kan tala om ”kvalitativ” och ”numerär” identitet. Den kvalitativa identiteten är det förhållande som består i att ha gemensamma egenskaper. Ofta handlar det om kvalitativ identitet i ”ett visst hänseende”. Till exempel kan två jackor vara kvalitativt identiska om de är av samma storlek och modell, även om den ena har en fläck på innerfickan. Kanske finns det också saker som är kvalitativt identiska i varje hänseende, utan att vara samma föremål. Man har föreslagit att elektroner i samma elektronmoln stämmer in på den beskrivningen. Numerär identitet är enklare; det är den relation som varje objekt står i till sig självt och till ingenting annat. Två olika saker kan aldrig vara numerärt identiska.

I diskussionen om personlig identitet är det enbart numerär identitet som avses. Faktumet att den person som stiger ut på Mars delar samtliga av mina egenskaper är ointressant. Jag vill veta om han är jag.

I sin bok går Parfit igenom några av de vanligaste förklaringarna på hur den personliga identiteten är beskaffad. De rör till exempel psykologisk kontinuitet, spatiotemporal kontinuitet, kroppslighet, kognition, et cetera, et cetera. Samtliga lider emellertid av logiska motsägelser, visar han, varför de inte kan anses vara korrekta.

Inga av de populära förklaringsmodellerna verkar vara hållbara, konstaterar Parfit. Därför är den personliga identiteten en form av illusion, eller åtminstone en social konvention. Det är inte den som spelar roll, helt enkelt. Men den mest spridda uppfattningen, att vi har en odödlig själ som är bärare av vår identitet, bryr han sig knappt om att bemöta.

Ett av Parfits mycket få argument mot själens existens är som följer: Om det fanns en själ, skulle det vara möjligt att världshistorien hade utspelat sig på exakt samma sätt, utom att Derek Parfit vore kejsar Napoleon (1769–1821) och Napoleon vore filosofen Derek Parfit. Parfit betraktar förslaget som absurt. Följaktligen finner han också tron på en själ absurd. Övertygelsen tillhör ett tidigare stadium i det mänskliga tänkandets utveckling, slår han fast. Därför bör det förpassas till historiens skräphög.

Jag delar inte Parfits uppfattning. Världshistorien hade kunnat utspela sig likadant, tror jag, även om jag hade bytt plats med Napoleon.

Man kan illustrera det med ett tankeexperiment. I min föreställning ser jag mig själv som den förste kejsaren av det franska imperiet, eller rättare sagt: Jag erfar hans värld såsom han själv måste ha erfarit den. Jag läser filosofen Johan Wolfgang Goethe (1749–1832), jag drömmer om Moskva, jag är slagen i bojor på en ö i Atlanten, jag saknar min hustru Joséphine (1763–1814) och hennes uppnäsa och hennes rosiga kinder.

Sedan försöker jag föreställa mig en kvadratisk cirkel. Det är omöjligt. En geometrisk form av det slaget kan omöjligen existera, eftersom det ligger i cirkelns natur att sakna hörn. Kanske – skulle man kunna invända – är det också omöjligt för mig att bli Napoleon. Det medger jag. Men omöjligheterna är av olika slag. Den kvadratiska cirkeln är metafysiskt omöjlig, medan min transformation till Napoleon endast innebär en teknisk omöjlighet.

Faktumet att det är tekniskt omöjligt för mig att bli kejsare, är inget bevis för att vi saknar en själ. Om Parfit hade visat att platsbytet var metafysiskt omöjligt, hade argumentet vägt tyngre.

Som jag ser det tar problemet denna form: De enda förklaringarna som inte innebär logiska motsägelser är (1) vi har en själ och (2) den personliga identiteten är en chimär. Vi bör, tror jag, välja det alternativ som får de intuitivt mest acceptabla konsekvenserna. Personligen tycker jag att (1) vi har en själ, är bättre i detta hänseende. Om (2) är fallet, och den personliga identiteten är en illusion, vore till exempel frågor om moraliskt ansvar meningslösa. Var och en vore lika ansvarig för varje brott som begicks. Det vore nämligen lika sant att jag var Vincent Flink Amble-Naess som att jag var Anders Breivik eller Adolf Hitler. Därför hade jag förtjänat att straffas för skjutningarna på Utøya i samma utsträckning som den verklige gärningsmannen hade förtjänat det. Detta påstående är uppenbarligen falskt.

Breivik förtjänade att straffas, alltså har vi en själ.

I alla tider har människor haft en intuitiv förståelse av den personliga identiteten som ett påtagligt faktum om världen. När de har sett sin spegelbild har de inte bara förstått att personen framför dem delar deras egenskaper. De har också insett att det är de själva. Den teoretiska förklaringen som erbjudits har nästan alltid varit att vi har en själ. Man kan fråga sig vad det är som har gjort att just vårt samhälle avviker i detta hänseende. Själv tror jag att det beror på scientismen.

Scientismen är inte enbart en övertro på naturvetenskap, som den ibland har beskrivits. Snarare har den ganska lite att göra med vetenskap över huvud taget. Framför allt ser jag det som en irrationell preferens för förklaringar som påminner om naturvetenskapliga förklaringar. Påståendet att den personliga identiteten är en illusion, har nämligen inget med naturvetenskap att göra. Det är en helt och hållet filosofisk ståndpunkt. Den kan emellertid framställas genom att använda ord som ”atomer”, ”hjärnor” eller ”ljushastighet”, vilket ger den en naturvetenskaplig estetik som jag tror tilltalar många. Även om seriösa forskare som Derek Parfit förmodligen inte själva har påverkats i någon större utsträckning av just detta tankefel, tror jag att det har bidragit till att hans idéer har spridits och populariserats. Det gör dem emellertid inte mer sanna.

Efter många år har jag befriats från mina scientistiska villfarelser och insett att jag som barn hade rätt. Jag har en själ.

Om jag hade känt till dessa tankegångar redan då, hade jag säkerligen besparats många sömnlösa nätter. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

Vincent Flink Amble-Naess är skribent och essayist

Läs även: Kan porrskadade män fås att läsa?