De har bjudit över Otto och Agnes på parmiddag. Agnes är doktorand i konstvetenskap och väninna till huvudpersonens flickvän, Maria. Otto, hennes pojkvän, är idéhistoriker. Till en början har de trevligt, och samtalet flyter på bra. Allt förändras emellertid när huvudpersonen för den kanadensiske psykologen Jordan Peterson på tal. Peterson är ett skämt, utbrister Otto. Han förstår inte hur någon kan ta den mannen på allvar. Kring bordet inser man att kvällen är förstörd. Det dröjer månader till nästa middag.

Scenen är hämtad ur Andrés Stoopendaals nya bok Dunning-Kruger-effekten (Norstedts). Stoopendaal är författare och litteraturkritiker. Bokens huvudperson namnges aldrig, men har många likheter med författaren: Han har givit ut två diktsamlingar, bor i Göteborg, och vill skriva en roman. Kanske, tänker man som läsare, är det den bok man har framför sig som blev produkten av berättarens vedermödor. Å andra sidan har Stoopendaal redan skrivit en roman, Maskerad (2011).

Läs även: Betydligt mer än den tid som flytt

Handlingen i Dunning-Kruger-effekten utspelar sig under fyra sommarmånader år 2018 som är tiden mellan två parmiddagar med Otto och Agnes. Under denna tidsrymd är det ganska lite som händer. Huvudpersonen slår dank i sommarvärmen, dricker för mycket öl och förfasar sig över småborgerligheten.

En stor del av utrymmet ägnas åt berättarens oro. Ofta rör det sig om rent bisarra funderingar: Betyder faktumet att hans flickvän har små bröst, att han i själva verket är homosexuell? Mår han för bra för att kunna skriva? Är han egentligen en robot?

En annan oro är att han inte ska uppfattas som tillräckligt vuxen eller seriös. Berättaren arbetar halvtid som administratör på en myndighet och är rädd att förlora jobbet. När han i stället erbjuds att gå upp till heltid blir han emellertid orolig att det ska leda till att han blir för normal eller en ”normie”. Om han accepterar erbjudandet kan ju den oskrivna romanen säkert ta tio år att skriva.

Just skrivandets umbäranden kan sägas vara bokens huvudämne. De utkast till roman som huvudpersonen lyckas åstadkomma blir han inte nöjd med. Men i stället för att arbeta vidare funderar han över vilka tider han ska skriva på, vilken genre han ska välja och vilket mottagande han ska få av kritikerna. Ibland blir det ganska långtråkigt att läsa om. Här hade Stoopendaal haft nytta av att korta ner. Faktum är att författaren garderar sig mot denna kritik med att låta huvudpersonens gode vän varna för att ”skriva om att skriva”. Sådana böcker, hävdar han, tenderar att bli slaktade av kritikerkåren. Kanske har det också sina skäl.

I det kapitel som givit boken sin titel upptäcker berättaren det socialpsykologiska fenomenet Dunning-Kruger-effekten som är det faktumet att inkompetenta individer tenderar att överskatta sin förmåga och vice versa. Själv, tycker sig berättaren inse, tillhör han den samling högkompetenta individer som tenderar att underskatta sin förmåga. Detta ser han som ett löfte om att han en dag, trots allt, ska lyckas i sin föresats att skriva en roman.

Läs även: Författaren som råkade bli engagerad

Scenen illustrerar ett utmärkande drag i Dunning-Kruger-effekten: Huvudpersonen är extremt osympatisk. Självupptagenheten framstår emellanåt som sjuklig. Till Stoopendaals fördel kan sägas att det vittnar om en viss självdistans att skriva om en så enerverande person, och samtidigt inbjuda till biografiska läsningar. I litteraturvärlden är trenden snarast den motsatta, att framställa sina alter egon som under av ödmjukhet.

En annan sak som får boken att stå ut från mängden är dess stil. Dunning-Kruger-effekten är skriven på ett idiom som är starkt färgat av det språk som används på internet. Några exempel på ord som förekommer är: ”plausibel”, ”retarderad” och ”mindfuckad”. Men ordvalen känns inte påklistrade, utan framstår i sina sammanhang som naturliga. De bidrar till att läsaren får en tydlig bild av romanens huvudperson. Många talar ju på det sättet också när de inte sitter vid datorn.

De referenser som görs följer samma mönster. Utöver Jordan Peterson nämns bland annat den i nuläget aktuelle amerikanske komikern Joe Rogan, vars podcast huvudpersonen lyssnar på. Emellanåt framstår boken som ett kraftigt utvidgat och ovanligt välskrivet Flashback-inlägg. Det får den att kännas djupt originell, och – på något sätt – manlig. Om fler kunde skriva som Stoopendaal, skulle det säkerligen vara mindre skillnad mellan mäns och kvinnors läsvanor. Siffror från statistiska centralbyrån ger vid handen att 45 procent av alla kvinnor läser någon bok varje vecka. För män är motsvarande siffra 30 procent.

Läs även: En gentlemans intresse enligt Borgess

Kanske har Andrés Stoopendaal lyckats med det alla trodde var omöjligt. Kanske har han skrivit en roman för den moderna världens alla porrskadade och datorspelsmissbrukande män. Bara det gör honom värd en eloge.

Andrés Stoopendaal
Dunning-Kruger-effekten
Norstedts
221 sidor

Vincent Flink Amble-Naess är kulturskribent och essäist