Det är en syn som inte har setts på snart tre decennier. Tusentals människor demonstrerar sedan i söndags runt om i hela Kuba. De protesterar mot regeringen och för frihet. Händelsen är historisk eftersom det inte har förekommit så omfattande protester sedan sommaren 1994, då demonstrationer som kallas för ”Maleconazo”, namngivna efter Havannas skyddsmur mot havet, ägde rum i huvudstaden.

1994 handlade protesterna om den ekonomiska krisen som uppstod efter Sovjetunionens fall. I dag har de triggats i gång av hungersnöden och de ökande dödstalen i samband med coronapandemin. Enligt nyhetsbyrån Reuters rapporterades det på söndagen in 6 923 nya covidfall på Kuba, och 47 döda, vilket är dubbelt så många som i förra veckan.

Kubaner i landet vittnar om överfulla sjukhus med människor som sover på golven, brist på mediciner och mat samt förseningar med de inhemskt producerade vaccinen Soberana och Abdala. Pandemin har nästan nollställt turismen, vilken var en av landets främsta intäktskällor, och inflationen har skjutit i höjden.

Öppna protester

Mina första år i livet, fram till just 1994, levde jag i Kuba. Flera av de gator som demonstranterna befinner sig på nu är välkända för mig. Klagomålen från demonstranterna och historierna om deras mödor har jag hört många gånger förut, men alltid bakom stängda dörrar, i viskningar eller förklädda i skämt och metaforer. Aldrig så här öppet, på gator och torg, aldrig som nu.

Till skillnad från 1994 sker årets protester inte bara i Havanna. Det är en stor och viktig skillnad, för det visar att missnöjet gror ute i hela landet. Faktum är att protesterna först startade i staden San Antonio de los Baños, strax söder om Havanna, följt av Palma Soriano, en stad i provinsen Santiago de Cuba. Sedan har protesterna spridits över hela ön och pågår fortfarande.

Män, kvinnor, tonåringar och äldre personer som knappt kan gå, i olika städer och stadsdelar – alla finns de med bland demonstranterna. Eftersom de inte längre har något att förlora vågar de ropa slagord som ”Ner med diktaturen” och förolämpningar mot landets president Miguel Díaz-Canel. I vissa fall konfronterar befolkningen polisen, i andra fall ber de polisen att delta i protesterna.

Demonstrationerna har varit relativt fredliga med tanke på magnituden av protesterna även om det har förekommit att personer brutit sig in i statliga butiker och stulit varor samt vält polisbilar.

Förklädda till civila

Den kubanska regeringens reaktion har varit att dels uppmana regeringstrogna att starta motdemonstrationer, dels skicka ut polis och säkerhetsstyrkor för att slå ner upploppen. Filmsnuttar visar hur polisen attackerar demonstranterna med tårgas, slag, stryptag, stenkastning och, i vissa fall, skjutningar. Våldet riktas mot alla: kvinnor, män och minderåriga. I filmer som sprids på sociala medier kan man se lastbilar anlända med poliser förklädda till civila, med syftet att ta sig in bland demonstranterna och vilseleda dem.

Landets internetuppkoppling har stängts ner i omgångar för att demonstranterna inte ska kunna kommunicera med omvärlden. Strömmen har stängts av vid flera tillfällen. Det är oklart hur många personer som har tillfångatagits av polisen. De rapporter som kommer från Kuba är till stora delar korta filmsnuttar från privatpersoner, eller meddelanden som kubaner skickar till sina nära och kära. Alla är de pusselbitar som utomstående själva måste sätta ihop för att bilda sig en uppfattning om det som händer.

Enligt kommunistpartiets tidning Granma anklagar landets utrikesminister Bruno Rodríguez Parrilla den ”antikubanska maffian” i USA för att hetsa det kubanska folket och för att visa upp en överdriven bild av protesterna på sociala medier. Samma sak har presidenten Díaz-Canel sagt.

Den kubanska regeringen skyller även medicin- och råvarubristen på USA:s embargo. Allt det samt coronavaccin hade Kuba dock kunnat köpa av Ryssland, men det har Kuba inte råd med, eftersom landet saknar resurser på grund av den låga inhemska produktiviteten.

Få alternativ

De senaste dagarnas protester har väckt hopp hos kubaner i och utanför ön. Men verkligheten är att demonstranterna är obeväpnade, oskyddade och slitna. En del har slagits av polisen, andra har sett sina vänner föras i väg. De har inte en realistisk chans att bekämpa beväpnad polis och säkerhetsstyrkor flera dagar i sträck. Förr eller senare måste man ta sig hem igen.

Därför finns det egentligen bara två realistiska alternativ kvar för den som önskar en politisk förändring på Kuba. Den ena är utländsk intervention, troligast genomförd av USA. Nackdelen med en sådan är att den skulle ge ammunition till argumenten om amerikansk dominans över ön. Fördelen är att det skulle förkorta en eventuellt utdragen konflikt. I dagsläget verkar den amerikanske presidenten Joe Biden dock inte vara intresserad av en intervention.

Alternativ två är att militären och polisen ställer sig på det protesterande folkets sida. Det finns än så länge inga tecken på att detta kommer att ske annat än i enstaka fall.

Utan något av de två ovan nämna alternativen kommer protesterna troligast att dö ut. Ett tredje, men högst osannolikt alternativ, är att förändringen kommer från själva regeringen. Men den har inte visat något intresse av att tala med oppositionen. Kommunismen och närliggande ideologier har den osvikliga förmågan att när de väl har implementerats i ett land så kan befolkningen sällan göra något för att ändra på den saken. Särskilt inte om delar av befolkningen faktiskt stöttar regimerna i fråga.

Exempelvis ledde inte folkets protester under Ungernrevolten 1956 eller på Himmelska fridens torg i Peking 1989 till några förändringar, varken demokratiska eller ekonomiska. Dessa kom långt senare, och då uppifrån, från de styrande själva. Inte heller i Venezuela 2019, eller, för att ta ett senare exempel, i Belarus, har folket hörsammats. Kubas ledare hade sin chans i samband med Sovjetunionens fall, men tog den inte.

Kämparglöden tillbaka

Men även om protesterna i slutändan inte leder till förändring har de ett symboliskt värde. Dels visar de för omvärlden att det är många i Kuba, inte bara exilkubanerna, som vill se en förändring. Dels visar de på en kraft som många med mig inte trodde fanns kvar hos landets befolkning.

Att ha haft samma styrande kommunistparti i 62 år formar ett samhälle och dess invånare. Under mina tidigare besök i Kuba såg jag en befolkning, inte minst bland mina egna släktingar, som hade gett upp. Den hade vant sig vid att köa, vid att få en lön som inte räcker till mat, vid att titta åt ett annat håll när någon vågar protestera, vid att nöja sig med smulor och vara tacksam när strömmen inte stängs av och när toalettpapper väl finns i butikerna. I många år har utvecklingen på Kuba gått i riktning mot en åldrande befolkning och en ungdom vars enda dröm är att emigrera.

Kämparglöden som vanligtvis finns hos den befolkning som måste investera i sitt samhälle hade försvunnit, men har nu återkommit till Kuba på grund av coronaviruset och tack vare sociala medier. Att se det kubanska folket stå upp för sig självt som det gör nu är något jag inte trodde att jag skulle få uppleva i närtid.

Sociala medier har också möjliggjort spridningen av en helt ny nationell identitet för unga människor i Kuba. I en låt som spreds i vintras, som en grupp kubanska artister har skapat tillsammans, har man använt Fidel Castros slagord ”Patria o muerte!” (Fosterland eller död!) och gjort om dem till ”Patria y vida” (Fosterland och liv). Låten har i samband med dagens protester blivit ett slags nationalsång och påmint kubaner i och utanför Kuba, om att det fortfarande finns ett land värt att kämpa för.