De kraftfulla demonstationerna som äger rum runt om i Iran är bland de största man sett på ett decenium. De som varit allra mest drivande i dessa protester är den nya generationen, det vill säga studenter och gymnasieelever.

Protesterna har inte varit riskfria och många människor har dödats i de tuffa sammandrabbningarna. På grund av den begränsade tillgången till information från Iran är det svårt att greppa hur stort dödstalet egentligen är. Enligt de senaste siffrorna från den internationella människorättsorganisationen Iran Human Rights har minst 201 personer dött till följd av protesterna.

Det är framför allt studenterna som drabbats hårt. Både manliga och kvinnliga studenter har varit drivande i protesterna och har gjort uppror på plats i sina universitet. De har mötts av hård repression från säkerhetsstyrkorna som skjutit skarpa skott och tårgas mot dem. Många studenter har tvingats betala med sina liv och andra har fängslats.

Bara i helgen besökte den iranske presidenten Ebrahim Raisi ett universitetscampus i Teheran och möttes av kvinnliga studenter som ropade ”Raisi försvinn” och ”Mullas försvinn”.

Även unga skolflickor har gått med i protesterna och visar öppet sitt motstånd i skolorna. Det har mötts med ett starkt missnöje och skolflickor har blivit det senaste målet för Irans säkerhetsorgan. Iranska säkerhetsstyrkor har setts storma flickskolor i flera städer under söndagen och undersökt elevernas telefoner för tecken på deltagande i protesterna.

Nytt tillskott

Allt fler människor ansluter sig till protesterna och det nyaste tillskottet är den iranska oljeindustrins medarbetare.

Abadan-raffinaderiet är det största och äldsta raffinaderiet i Mellanöstern och ligger i den oljerika provinsen Khuzestan, söder om Teheran. Under tisdagen gick arbetare vid Abadan-raffinaderiet i strejk.

På sociala medier cirkulerade bilder på hur arbetarna strejkar och går med i protesterna mot den iranska regimen. Just oljeindustrin är extremt viktig för Iran som livnär sig på den sektorn, den iranska ekonomin är helt beroende av sin olja.

Att protesterna nu även har nått ut till de viktiga medarbetarna i oljeraffinaderiet sätter stor press på den iranska regimen, då ekonomin, som sedan tidigare varit knackig, kan gå in i en allt djupare kris på grund av dessa strejker.

Det är även en viktig indikation på vart demonstrationerna kan vara på väg. Strejker vid raffinaderiet i slutet av 1970-talet spelade en nyckelroll i upproret som störtade den tidigare shahen av Iran och som sedan i sin tur efterträddes av den islamiska republiken.

Medarbetarna i de iranska oljeraffinaderierna har en avgörande roll för det momentum och förändring som demonstranterna hoppas skapa.

Regimen öppen för samtal

Anslutningen av medarbetarna från oljeindustrin är en oroande utvecklingen för regimen. Teheran fruktar med stor sannolikhet att situationen kan bli okontrollerbar och överväger därför för första gången att samtala med oppositionen.

Detta innebär att demonstrationerna i Iran går in i ett nytt skede efter fyra veckor av våldsamma upplopp och sammandrabbningar, när regimen är redo att lyssna på demonstranterna. Gholamhossein Mohseni Ejei, ordförande för Irans högsta domstol, är bland de första att öppna upp för dialog med demonstranterna:

– Jag är redo. Låt oss prata. Om vi har gjort misstag kan vi rätta till dem, sade Ejei i ett uttalande.

Att regimen försöker förhandla med demonstranterna är ett tydligt tecken på oro i den iranska regimen. Försöken att stoppa demonstrationerna genom tuffa krafttag från säkerhetsstyrkorna har inte visat sig vara effektivt då demonstrationerna fortgår och växer. Därför försöker man nå en lösning genom förhandling.

Det lockar dock inte de iranska demonstranterna, framför allt inte när uttalandet från Gholamhossein Mohseni Ejei kommer samtidigt som kurdiska staden Sanandaj i västra Iran utsätts för hårda attacker från de iranska säkerhetsstyrkorna. Där skjuter de och använder sig av tårgas urskillningslöst mot demonstranterna.

Den enda vägen framåt enligt de iranska demonstranterna är att fortsätta sina protester, att komma till förhandlingsbordet med regimen finns inte på kartan.

Läs även: DEBATT: EU måste bojkotta förtryckarregimen i Iran