Innan man börjar resonera runt vad som ligger framför oss, så är det nödvändigt att konstatera det uppenbara: Detta är en kamp mellan Ryssland och Nato. Det började möjligen som ett krig mellan Ryssland och Ukraina, men är nu ett kraftmätning mellan Ryssland och deras allierade å ena sidan och Nato och dess allierade å andra sidan. Lägger ingen som helst värdering i detta påstående. Detta är blott ett konstaterande av fakta. Medan Ukraina står för manskapet, så står Natoländerna för finansiering, materiel, information och ledning. Utan det ekonomiska och materiella stödet från Väst, såväl som det man får från USA i form av satellitdata, signalspaning, stabsplanering och analyser, såväl som rådgivare till ukrainska befäl, så hade Ukraina dukat under redan efter några månader.

Detta är ett krig som båda sidor säger sig inte ha råd att förlora. Från ryskt perspektiv så står hela Putins regim, för att inte tala som landets ställning som stormakt, på spel. Ur Västs perspektiv, står hela den rådande säkerhetsordningen på spel. Lyckas Ryssland med sitt vågspel att kuva Ukraina, så kan Västeuropa få se fram emot några väldigt nervösa år, innan man hinner rusta upp sina förfallna krigsmakter. Knappt någon krigsmakt i Västeuropa är idag redo för ett storkrig. Därför skickar man, eller kommer snart skicka, i desperation nästan, stora delar av sitt tillgängliga materiel och sina förråd. Först artilleri, nu stridsvagnar och snart stridsflyg. Man resonerar som så, att om man inte vinner i Ukraina, med ukrainare som villiga stridande, så ser utsikterna mörka ut under några år framöver.

Ur ett lite större perspektiv, så ser man också att en rysk framgång i Ukraina kan få efterverkningar även på andra sidan planeten. Närmare bestämt när det gäller Taiwan. Kina observerar noggrant hur det går för Ryssland och anammar lärdomarna. Frågan om Taiwan är av avgörande betydelse för Kinas långsiktiga strategiska position, men ett för dem och Ryssland, negativt utfall i Ukraina kommer så klart påverka de alternativ som de ser som möjliga framöver.

Konstaterandet av vilka parter som de facto befinner sig i konflikt, leder också fram till några rimliga antaganden om konfliktens upplösning:

• Kort sikt: Från dagens datum till någon punkt under senvåren/sommaren, när de moderna stridsfordon som utlovats fån Väst, börjar komma in i stridsförband. Denna period är den sista chansen för Ryssland att avsevärt förbättra sin situation och den för Ukraina, mest prekära. Ryssland är tidspressat och vet att man måste göra ett försök under denna period, för sedan blir allt avsevärt svårare.
• Medellång sikt: Detta är perioden från senvåren/sommaren 2023 fram till 2024 års slut. Här har Ukraina börjat få materiel från Väst i allt större kvantiteter, och steg tas från en paritet i styrka till ett övertag. Ryssland å sida kommer fortsätta att växa till sig ännu en period, i absoluta termer, och kan initialt hålla jämna steg resursmässigt i och med man har tillgång till större ammunitionslager och tusentals stridsfordon som man med relativ lätthet kan färdigställa för strid. Manskapsmässigt behåller man under perioden ett övertag. Under denna period har Ryssland fortfarande chansen att uppnå i alla fall ett gott förhandlingsläge, om viljan till en sådan lösning finns på båda sidor.
• Lång sikt: Med lång sikt menar jag från 2025 och framåt, givet att kriget då ännu pågår. Efter denna punkt så har mobiliseringen av den överlägsna ekonomiska och industriella kapaciteten inom Natoländerna och deras allierade börjat ge ordentlig effekt. Nya produktionslinjer av ammunition och missiler spottar ut varor på löpande band. Ukrainsk personal är erforderligt tränad att ta emot, och på ett bra sätt tillämpa, även den mest moderna materiel. Det ekonomiskt överlägsna Väst kommer från denna punkt kunna vräka ut materiel på ett sätt som Ryssland inte kan matcha. Om kriget då ännu pågår, blir det för Ryssland, mer en fråga om att stoppa desintegration av landet, än om att behålla Krim och Donetsk-Luhansk.

En revolution inom krigskonsten

Det borde vara uppenbart att detta krig markerar en revolution inom krigskonsten. Mycket som länge har tagits för givet är nu förändrat. Man talar inom krigsvetenskapen om den eviga kampen mellan offensiva och defensiva vapensystem. Ofta dominerar de krigsföringen i perioder, beroende av såväl tekniska innovationer som förändringar i taktiskt tänkande. Offensiv krigsföring är, naturligt nog, beroende av att rörliga pjäser kan röra sig relativt fritt på slagfältet, medan defensiv krigsföring är beroende av att de defensiva installationerna trumfar dessa rörliga dito. Detta spel mellan offensivt och defensivt kan sägas ha pågått i alla fall sedan Medeltiden, där ett medel, hela tiden har framkallat jakten på ett motmedel och så vidare.

Bara för att ta ett par exempel, så har vi skiftet då det tunga kavalleriet (den tidens primära offensiva vapen) besegrades av infanterihärar utrustade med antingen pikar eller långbågar (utpräglade defensiva vapen). Det Första världskriget präglades med all tydlighet av att de defensiva systemen då hade nått en period av dominans, även om dess slutfas innehåller fröna till ännu ett viktigt skifte, nu till offensiv krigsföring, i och med infiltrationstaktiken, blixtkriget och stridsvagnarna, som kom att dominera nästa världskrig. Även under efterkrigstiden pågick denna kamp fram och tillbaka mellan defensivt och offensivt, rent av snabbare än någonsin tidigare. Under 60-talet var de flesta övertygade om att stridsvagnen, och därmed också den offensiva krigsföringen, var död.

De Israel-arabiska krigen motbevisade detta och resultaten stod sig, genom USA:s blixtkrig mot Irak 1991 och 2003, även om detta var shower som inte bevisade något egentligen, på grund av för svagt motstånd. Man ska alltid vara försiktig med att rusa till slutsatser, men jag måste ändå hävda att vi nu upplever ett riktigt genomgripande skifte i krigskonsten, till förmån för defensivens redskap. Detta trots att många av Rysslands stridsvagnsförluster faktiskt kan tillskrivas inkompetens, dålig design och felaktig doktrin. Anledningen till att vi inte ser förrän nu, det som fanns i embryoform redan under 80-talet, är att inte förrän nu har fått se en stor konventionell styrka utmana en annan, som besitter relevanta redskap. Även om flertalet av dessa vapensystem även kan användas för att stödja en offensiv, så kvarstår det faktum att om båda sidor i en konflikt är korrekt utrustade, så gynnas den försvarande sidan avsevärt mer av deras användning på slagfältet.

Det vi ser appliceras nu, som gör offensiva operationer ytterst svåra är:

Slutfasstyrda artillerigranater: Laserstyrda/GPS/IR som träffar rakt i taket på ett stridsfordon (har egentligen funnits sedan 80-talet.) Dessa har dagens stridsvagnsdesigners inget motmedel mot. Både Väst och Ryssland har effektiva varianter. De gör stridsvagnsdueller till en mer sällsynt företeelse, då dessa inte behöver användas lika mycket defensivt längre. Istället fångas pansarattacker upp av infanteri uppbackade av sådana vapensystem.

Drönare: Stridsflygplan är idag nästan för dyra för att riskera i insatser över ett slagfält packat med missilluftvärn. De reserveras istället till defensiva insatser, till skydd för egna resurser eller på sin höjd för väl planerade insatser där övertaget och därmed skyddet för dessa resurser är betydande. Kryssningsmissilerna står för den djupa slagförmågan. Även helikoptrarna har fått maka på sig. Även de är nästan för dyra för att brukas på ett aggressivt sätt och används nu i Väst mer på trygga avstånd. De som får hantera pansarbekämpning från luften, direkt över målet, är nu drönarna, som kan göras så pass billiga att det är en bra trade-off om de så bara skjuter ut en eller några stridsvagnar. Men den viktigaste rollen för drönaren är dock slagfältsobservation och rekognosering. Idag kan även de mindre teknologiskt kvalificerade parterna ha bra koll på vart fiendens tillgångar finns på slagfältet. Så var det inte när bara flygplan skötte dessa roller. De som inte hade luftöverlägsenhet var mer eller mindre blinda. Nu kan ofta båda sidor i ett krig se nästan allt och därmed försvåras offensiva operationer avsevärt.

Loitering munitions (patrullrobot på sv.): Dessa ytterst billiga engångsammunitioner (som ibland felaktigt kallas för drönare) utgör ytterligare en börda för rörliga mekaniserade styrkor. Även om de inte kan skada stridsvagnar så kan de slå ut ammunitionslastbilen eller bränsletankbilen, som denna är beroende av.

Takslående pansarvärnsmissiler: Väst har Javelin och NLAW, Kina har kopior av dessa och Ryssland utvecklar, eller har redan, takslående varianter av Kornetmissilen. Detta är i och för sig den teknologi som vi snabbast kommer att få se ett motmedel mot, genom tjockare pansar i taken på stridsvagnarna (vilket dock kommer göra dem ännu tyngre och långsammare) såväl som applicering av de aktiva skyddssystem som man har laborerat med i decennier nu.

Träffsäkert artilleri: Vid sidan av de slutfasstyrda ammunitionstyperna, så har även artilleriets ”dumma” granater och raketer blivit mer träffsäkra, genom bruket av de nämnda drönarna, men även satelliter. Hur Ukraina med Himars har gjort det svårare för Ryssland att bygga upp ammunitions- och bränsledepåer på ett nödvändigt avstånd från en offensivs utgångspunkt, för att den ska kunna få något momentum, är talande. Även Ryssland kommer lära sig detta.

Framtidens slagfält kommer fyllas med sådana här relativt billiga vapensystem, nu när alla har förstått hur effektiva de är, vilket kommer göra varje försök till offensiv aktion till ett veritabelt helvete. Just nu kommer inte Ryssland någonstans med sina attacker, som fortskrider med metoder från första världskriget och således också med resultat från den tiden. Det är möjligt att Ukraina kan göra en blixtoffensiv i vår, med hjälp av sina nya fina fordon från Väst, i stil med Irakkriget 1991, men jag tvivlar. Ryssland har nu egna drönare, loitering munitions och takslående missiler och slutfasstyrda artillerigranater som gör Leopards och Abrahams nästan lika sårbara som nu Rysslands stridsvagnar har visat sig vara. Jag tror att tiden för svepande offensiver nu är över, för en tid i alla fall. Hur länge denna period kommer vara, återstår att se, men att vi har gått igenom ett skifte håller jag fast vid. Detta betyder inte att den ryska armén inte kan kollapsa ändå, givet långvarigt tryck, men i så fall beror det mer på sönderfallande system och moral, såväl som dålig tillämpning, än på de offensiva redskapens dominans av slagfältet.

Offensiverna under 2022

Rysslands bristande insikt, och ja deras oförmåga att göra allt de kunde för att mildra effekterna av det ovan nämnda skiftet, dömde deras initiala blixtkrig till undergång. Deras utspridda kolonner kunde inte värja sig från angrepp från alla riktningar och rusade iväg från det skydd mot vissa lufthot som deras luftvärn ändå hade kunnat ge dem. Deras anpassning till svårigheterna att bedriva offensiv krigsföring resulterade i artillerislaget vid Sievierodonetsk i maj och juni. Något som de nu upprepar, dock med modifikation, vid Bachmut, som kan ses som en rysk Verdunoffensiv, vilket jag har framfört till dem som har menat att det inte funnits något syfte med offensiven.

Syftet är inte orten i sig, utan utnötningen, enligt modell från Sievierodonetsk-slaget i somras. Genom att strida med tyngdpunkt på artilleri och Wagnersoldater, så har man dessutom kunnat dra tillbaka egna trupper för vila och re-konstituering. Samtidigt har man bundit upp mängder med ukrainska förband som inte har kunnat gå till offensiv annorstädes, och än mindre vila, under denna känsliga period när mobiliseringen har genomförts.

De ukrainska landvinningarna har till allra största delen bestått av att man har intagit territorium som ryssarna redan har lämnat, eller som de besatt med ytterst svaga styrkor. Mot Kherson riktade man ett tiotal misslyckade offensiver, tills att ryssarna insåg att de behövde trupperna bättre annorstädes. Jag har ännu inte sett en lyckad offensiv från dem, mot samlade ryska styrkor. Det finns all anledning att misstänka att detta kommer att bli svårt för dem, även efter att Leoparderna har äntrat Ukrainas slätter.

Kommande offensiver och strategi

För Ukraina. Även jag skriver under på att Ukrainas stora målsättning med den offensiv som måste komma från deras sida, senast i sommar, måste vara att slå mot Azovska sjön och därmed skära av landförbindelsen mellan Krim och det ryska moderlandet. Detta är det enda rimliga för dem att göra och det som skulle kunna framtvinga ett snabbt slut på kriget. Kanske redan detta år, som de själva säger. En annan möjlighet för dem, som är trolig om de når framgång med sin första offensiv, är att slå mot Luhansk norrifrån, och på så sätt flankera ryssarna i Donetsk. Jag är dock, som jag redan sagt, tveksam till snabba framgångar. Inte bara baserat på hur krigsföringen förändrats, utan också på det faktum att ryssarna nu har en paritet i manskap och har grävt ner sig ordentligt.

Dessutom har man en stor truppkoncentration i själva anfallsriktningen. Hur det än blir med detta så har man nu bara att bita ihop och först mottaga Rysslands slag, då hon kommer ut från sin ringhörna svingandes. Tiden är knapp för Ryssland, medan Ukraina kan vänta. Samtidigt är man pressad av att Ryssland nu dikterar striderna i Bachmut. Ukraina låses fast vid en position som man inte lätt kan överge och tvingas därmed lida under Rysslands artilleri. Detta eftersom kriget inte bara utspelar sig på slagfältet, utan även i västerlänningarnas sinnen. Även en mindre reträtt kan medföra skada, som inte ska vägas i kilometer och mil, utan i hur den påverkar uppfattningen om Ukraina som den segrande sidan.

För Ryssland. Putin hade nog gärna väntat längre, men nyheten om nya leveranser av stridsfordon har sett eld där bak på honom. De måste slå till under frosten och innan leran försvårar all rörelse. För att dra ännu en historisk parallell så vill jag kalla detta för en rysk Ardenneroffensiv. Med detta menar jag att den har i grund och botten mer ett politiskt syfte än ett militärt. Detta är att påvisa för opinionen i Väst att man inte är besegrad och genom att uppnå en begränsad framgång kanske kunna rubba den känsliga balansen i opinionen i Väst och på så sätt kanske få till en gynnsam fred innan maktbalansen har förändrats för mycket till Ukrainas fördel.

Rent konkret så skulle jag tro att ryssarna går efter den ena eller båda två av följande målsättningar: 1) Besätta hela Donetsk 2) Flytta fronten upp mot Zaporizhzhia, och därmed förlänga det flankskydd som floden Dnepr utgör och samtidigt utöka bufferten för förbindelsen mellan Krim och fastlandet. Samtidigt möta och om möjligt nöta ner/binda de reserver som Ukraina har samlat runt Dniepro och Poltava, för sin egen våroffensiv (8 brigader på två kårer) och därmed kanske omintetgöra denna.

Det är oerhört svårt att förutse hur dessa kommande strider kan arta sig, men med risk för att låta som en papegoja så får jag envist framföra att vi inte kommer att få se en stor rysk pansararmé rusa fram över Ukrainas slätter i februari-mars. De kan helt enkelt inte ta risken. Inte såvida de inte vet något som jag inte vet, om hur mycket eller lite av den styrda ammunitionen eller pansarvärnsmissilerna som Ukraina har kvar i sina depåer. Givet att de har nog så är varje storoffensiv dömd att ända med en massa utbrända vrak. Istället så kommer vi nog få se mer av Bachmut-typen av strider. Troligen av större omfattning men ändå av samma typ, med en del pansarstötar inklämda här och var vid lämpliga tillfällen, till exempel för att utnyttja en eventuell framgång.

Till skillnad från vad man uppfattar i gemen i Väst, så är det nämligen så att Ryssland lär sig och anpassar sig. Som historiskt bevandrad är jag inte direkt förvånad. Ryssland brukar rutinmässigt inleda sina krig på ett katastrofalt sätt. Sedan brukar de också lära sig och skärpa till sig. Ibland är det för sent, såsom under Krimkriget, Rysk-Japanska kriget och Första världskriget. Ibland hinner de vända på steken, såsom under Vinterkriget och den tysk-ryska kraftmätningen under Andra världskriget. Till denna kolumn kan man egentligen också räkna de två Tjetjenienkrigen. Vid punkterna nedan har jag haft stor nytta av RUSI (Royal United Services Institute for defence and Security studies).

Saker som man har förändrat:

• Flygkriget: Man använder inte längre sitt stridsflyg långt in över ukrainskt territorium och förlusterna har gått ner. Istället skjuter man långräckviddiga radarstyrda missiler, som Ukrainas flyg har svårt att värja sig mot när det kommer för många åt gången. Resultaten har gett en viss frihet att nu agera över den direkta stridslinjen. Luftvärn: Sedan det inledande debaclet med pyspunka på dyra luftvärnssystem och radars som inte var påslagna, så har man nu skärpt sig och upprättat ett luftvärnsskydd som avskräcker Ukrainas flygvapen.
• Helikoptrar: Efter de omfattande förlusterna under de vågade luftlandsättningsoperationer som gammal sovjetisk militär doktrin föreskrev, så har man nu övergått till att låta sina attackhelikoptrar skjuta pansarvärnsmissiler på distans, mer efter det västerländska tänkandet. Förlusterna har därmed också fallit.
• Logistik: Det sved rejält när Ukraina med hjälp av satelliter och Himars, sköt sönder mängder av ammunition, men nu har man anpassat sig och har inga stora depåer inom 5–8 mil från fronten. Dränaget har således upphört, dock med konsekvensen att offensiva operationer blir svårare och mindre uthålliga. Man har också demolerat BTG-modellen (Battalion Tactical Group), som innebar att understödsenheter och artilleri blev för sårbart och gått tillbaka till den gamla modellen med mer centralt styrt underhåll.
• Infiltrationstaktik: Vid Bachmut har vi sett en hel del taktisk anpassning. Billiga Wagnertrupper har kastats in för att upptäcka ukrainska positioner, som sedan har bombarderats oupphörligt. Mer kvalificerade Wagnerenheter har sedan infiltrerat linjerna, för att vägleda laserstyrda artillerigranater mot ukrainska fordon och positioner. Vid Soledar kunde vi se dessa få sällskap av VDV-trupper (Fallskärmsjägare) som samtidigt omringade staden och på så sätt trasade sönder en hel brigad. Man har kunnat se tydliga spår av förbättrat taktiskt uppträdande under dessa strider. Detta gäller dock bara de kvarvarande elittrupperna. De mobiliserade dito, uppvisar fortsättningsvis en otillräcklig kompetensnivå.
• Drönare: Mest utrymme i media har de modifierade iranska Shaded-drönarna fått, som har slagit mot ukrainsk infrastruktur, men det som höjer ögonbrynen på mig är de inhemska Lancet-drönarna, som dels kan rekognoscera, men även slå ut fordon. Har sett videos där minst två tyska Panzerhaubitze slagits ut, såväl som M109:or, en Krab, haubits 777:or och andra mål som ledningscentraler och radar. Om de kan producera dessa i mängd, så blir det tyngre för Ukraina framöver. Förmodligen är det en medveten strategisk bieffekt av massanfallen med drönare mot städerna, att Ukraina har fått sprida ut sina luftvärnsresurser över hela landet, istället för att ha dem som skydd närmare fronten.

Parternas uthållighet

Ukraina och Väst. Som jag framfört så tror jag att Väst, på lång sikt, kommer att producera vad de behöver för att vinna, men det kvarstår att de närmaste ett till två åren kommer USA inte kunna tillverka mycket mer på ett år än vad som Ukraina förbrukar under ett par månader. Alltså blir det just nu en fråga om hur djupa hål USA är beredda att gräva i sina egna arsenaler. De har ju trots allt sin egen säkerhet att tänka på. Tänk om Kina passar på att angripa Taiwan? De uppskattningar som jag har sett, indikerar att USA måste börja skära i främst leveranserna av artilleriammunition redan under våren.

Uttalanden från högt uppsatta amerikanska militärer indikerar deras chock inför hur mycket ammunition som går åt. Man har i princip slutat planera för denna typ av krig i Väst. Att man inte förstår hur mycket som går åt i krig är dock inget nytt att döma av 1900-talets historia av oförberedelse. De enda som inte överraskats av detta är ryssen och det utnyttjar man nu. USA har skickat till Ukraina cirka 100 000 granater/månad av 155 mm kaliber. Detta samtidigt som man själva har tillverkat lika många på ett helt år. Alltså helt ohållbart i längden. I somras hade Ukraina i princip skjutit av all sin ammunition av gammal sovjetisk typ och blev då helt beroende av amerikanska leveranser för det fåtalet plattformar vi har skickat dem av typen 155 mm.

Nu börjar leveranserna av sovjetiska kalibrar igen från inhemskt håll och Östeuropa, men faktum kvarstår att det är Natos moderna 155 mm pjäser som håller Ukraina kvar i fighten. USA kan med ansträngning öka tillverkningen till ca 200 000/år. Större ökningar ligger, som jag var inne på tidigare, ett par år framåt i tiden. I Västeuropa beräknas man kunna tillverka runt 300 000 under 2023, givet att det finns politisk vilja. 100 000 har man också köpt från Sydkorea. Detta blir tillsammans halva årsförbrukningen för Ukraina. Således är Ukraina, just under detta år, beroende av hur stora lager USA har för tillfället. En bra uppskattning jag sett ger vid handen att USA satt på mellan 2 och 3 miljoner granater innan kriget. Givet att de nu redan har skickat ca 1 100 000 granater till Ukraina, så kan man lugnt säga att man nu närmar sig slutet på överflödet.

Jag tror inte att USA vill gå under halva sitt ursprungliga lagersaldo. När den punkten nås måste Ukraina begränsa sin ammunitionsförbrukning och konservera lite. Troligen kommer den brytpunkten ske någon gång i sommar, efter vad som troligen kommer att ha varit en period av väldigt intensiva strider, vilket då följs av en period av lite lägre tillgång, innan produktionen i Väst kommer igång på allvar. Hur är det då med pansarvärnsmissiler? Under 80-talets krigsplanering räknade Nato med att i princip ha slut på pansarskott och pansarvärnsmissiler redan efter 1–2 månader. Det som med säkerhet kan sägas är att USA nu har slutat skicka de väldigt effektiva Javelin-missilerna till Ukraina. 8500 har skickats så här långt, vilket ska jämföras med den förkrigstida årsproduktionen på 1000/år och nuvarande takt på ca 2000/år. USA har helt enkelt nått en nivå i sina krigsförråd som man inte vill gå under, då detta skulle riskera den egna förmågan för mycket.

Sedan har vi frågan om förluster av manskap. Detta har varit en svår fråga, eftersom varken Ukraina eller Ryssland släpper några uppgifter om förluster som känns trovärdiga. I slutet av 2022 nämnde såväl EU som amerikanska höga militärer 100.000 döda för båda sidor. Sedan reviderades detta ner till lika många döda och skadade. Inledningsvis talades det om oproportionellt stora ryska förluster, men efter hand har tonen förändrats. Särskilt som en konsekvens av striderna runt Bachmut. Man talar nu öppet om blodbadet på båda sidor. USA:s överbefälhavare i Europa (SHAEF) general Cavoli, sade nyligen i Sverige att de ukrainska förlusterna har varit oroväckande stora och långt större än vad Nato hade väntat sig.

Jag har sett tillräckligt många trovärdiga vittnesmål från utländska frivilliga i Ukrainas armé berätta om det stora manfallet, för att jag ska förstå att detta är fallet. Rysslands förluster borde dock vara större. Frågan som hänger i luften är dock hur stora förluster respektive samhälle kan ta. Kulturellt är Ryssland och Ukraina av samma skrot och korn och lika tåliga i grunden, så den skiljande faktorn här är nog de politiska systemens legitimitet. Detta är svårt att sia om, men Putin verkar sitta ganska tryggt ändå, trots alla förutsägelser om hans snara fall, samtidigt som det mullrar ibland i soldatleden så har jag dock sett samma typ av arga och frustrerade soldatröster även från den ukrainska sidan. De ukrainska förbanden runt Bachmut verkar slitna och får steg för steg dra sig tillbaka. Just nu har Bachmut bara ett försörjningsled kvar. Troligen måste ett tillbakadragande från staden snart ske. Detta blir sannolikt startskottet för den riktiga ryska offensiven.

Rysslands uthållighet. Ryssland har tagit enorma förluster av stridsfordon, större än någon annan armé hade kunnat ta idag och ändå står de på benen. Men så är ju också ryssarna lite speciella. Just därför ska man inte vara så snabb att avskriva dem, som många är. Den holländska och ansedda siten Oryx har räknat dokumenterade förluster av stridsvagnar, som nu ligger på runt 1650. Dock kan de vara så höga som runt 2000, givet att inte alla har loggats. Detta från de cirka 3300 man hade i fält innan kriget började. Förluster av andra typer av vapensystem, såsom pansarskyttefordon (minst 3000) och artilleri har också varit omfattande, men har varit svårare att få verifierbara uppgifter om, varför jag lämnar dem därhän just nu. Man kan dock anta att de ligger på samma nivå. Stridsvagnarna är dock fortsatt viktigast, och detta kan tyckas vara paradoxalt givet vad jag skrivit ovan, men trots att de är de som lider mest av de nya defensiva vapensystemen, så är de fortfarande den essentiella ingrediensen för att kunna göra större framryckningar på slagfältet.

Hur väl man lyckas beror på hur väl man skyddar dem, inte bara med hjälp av infanteri, flyg och drönare som ofta påpekas, utan med hjälp av egna precisionsvapen som slår ut fiendens dito i förbekämpning och understöd.

Således är frågan om hur många Ryssland har essentiell för att kunna bedöma deras förmåga till en ny storoffensiv. Som det har varit under vintern så har de satt in dem ytterst försiktigt. Ofta enskilt eller i par, som direkt understöd av infanteriet. Nu har man dock börjat sätta in kompani- och bataljonsstyrkor, som vid Vuhledar, bara för att bli fullkomligt utslagna av slutfasstyrda artillerigranater.

Den stora frågan är hur många stridsvagnar Ryssland kan producera eller på annat sätt skaka fram. En del T-72B3:or har man hämtat från Vitryssland. Oklart hur många. Nyproduktionen vid den enda stora stridsvagnsfabriken Uralvagonzavod låg på ca 200 stridsvagnar/år, bland annan materiel, såsom 250 BMP-3:or. Uppgifter jag sett, som dock är svåra att verifiera, säger att man nu mer än dubblat takten till runt 400 tanks/år av bland annat den nya T-90M-modellen. Det bör dock tilläggas att man synes har anpassat sig till sanktionernas verklighet genom att använda lite sämre, inhemskt tillverkad, teknologi för till exempel sensorer och värmesikten. Samtidigt går man igenom de cirka 10–12 000 stridsvagnar som står i förvar av varierande kvalitet i Sibirien. Det synes som att uppemot hälften av dessa kan vara permanent obrukbara, men det är svårt att avgöra sådant med säkerhet baserat på satellitbilder. Mindre anläggningar sätter dessa i skick och ibland renoverar dem.

Återigen, en stor osäkerhet råder om hur många vi talar om här. Redan i somras mullrades det om gamla T-62:or. Nu vet vi att till exempel en fabrik i Sibirien har fått i uppdrag att rusta upp 800 av dessa till 2025. Kanske uppemot 200 av dessa redan har nått fronten. Vi vet i alla fall från Oryx att ett 60-tal redan har förlorats i Ukraina. Bland förlusterna finns också ca 400 äldre T-64:or och T-72 modeller, varav ett antal verkar vara tidigare förrådsställda vagnar. Om jag skulle tvingas göra en uppskattning, mellan tummen och pekfingret, så skulle jag säga att Ryssland har fört i fält runt 6–700 nya/nygamla vagnar sedan krigsutbrottet. Det ger i så fall vid handen att man i alla fall har ca 2000 i förbanden just nu. Inte tillräckligt för en storoffensiv, utan hänsyn till förlusterna, såsom för ett år sedan, men dock tillräckligt för försiktiga offensiver med ett avvägt nyttjande.

Sedan har vi frågan om artilleriammunition, vilket jag tog upp gällande Ukraina. Denna är än viktigare för Ryssland, eftersom deras krigsmodell till så stor grad bygger på dess användning. Ryssland uppskattas ha haft 17 miljoner granater i sina förråd innan kriget, varav 10 miljoner nu sägs har förbrukats. Som mest sköt man iväg 20–60 000 per dag, i relation till Ukrainas 5–6000 som mest i somras. Nu har Ryssland, trots striderna i Bachmut, ändå konserverat ammunition under vintern, vilket kan indikera att de bygger upp depåer inför sin offensiv, men att de också inser att de får minska lite på takten, eftersom kriget nog kommer dra ut på tiden.

Samtidigt levererar estnisk militär underrättelsetjänst uppskattningen att Ryssland nu tillverkar ammunition i en omfattning av uppemot 3,4 miljoner granater årligen. Det ger vid handen att de kan, även efter att deras depåer tömts skjuta av uppemot 9 300 granater dagligen. Detta innebär ett troligt lagersaldo idag på något under 10 miljoner och att det ryska artilleriet kan anses vara väl försörjt i minst 1 år till och därefter åtminstone rimligen försörjt, såvida man inte vid den tidpunkten har lyckats vrida upp tillverkningstakten ännu mer, vilket inte skulle förvåna mig. Är det någonting som Ryssland kan i krigstid så är det massproduktion av relativt enkla produkter.

Slutligen så har vi Koreafaktorn: Samtidigt som USA har köpt 100 000 155 mm granater från Sydkorea till Ukraina, som sägs ha väldigt stora reserver, så har Nordkorea börjat köra sina fabriker på högvarv, vilket indikerar att de ska leverera till Ryssland. Båda två kan bli ess i rockärmen för respektive sida.

För att summera artilleriammunitionsdatan i styckena om Ukraina och Ryssland ovan, så kan man dra slutsatsen att under 2023 så kommer Ryssland troligen bibehålla ett visst övertag inom artilleri, men att redan under 2024 så kommer det börja svänga över, då den ryska elden kommer krokna något och Ukraina kommer att bli allt starkare. Från och med 2025 är det i princip game over för Ryssland.

Slutligen några ord om effekten av de nya stridsvagnarna från Väst:

Det görs mycket löje över det faktum att Ryssland för in moderniserade T-62:or i stridslinjen. Men samtidigt har Ukraina utrustat en mekaniserad brigad med moderniserade T-55:or från Slovakien. Och nu skickar man 150–200 Leopard-1, som såg dagens ljus på 60-talet. Det är en habil stridsvagn, men den har alldeles för dåligt skydd. Bara att konstatera att båda sidor har allt från högt till lågt. Så är detta krig.

Vad gäller specifikt de nya vagnarna då? Ja, en Leopard-2 är inte bara en Leopard-2 vilken som. Det är en stor skillnad mellan Leopard-2A6 eller A7, som är jämförbar med eller troligen rent av överlägsen den ryska T-90M, och Leopard-2A4 och A5, som designades på 80-talet och ärligt talat inte står pall för en träff framifrån från vare sig en T-90M, T-72B3 eller en Kornetmissil. Detta gör dock de senare modellerna, A6 och A7 Hur dåligt Leopard-2A4 klarade av Kornetmissilen såg vi i 2016 när IS sköt sönder 5 stycken sådana ur turkiska armén i Syrien. Det ser ut som att flertalet av de Leopard-2 som kommer sändas är de äldre modellerna, då länder som Norge och Polen gärna avyttrar dessa för att sedan köpa nya till sig själva.

Detta, med stridsvagn mot stridsvagn, är dock av mindre betydelse, eftersom jag inte ser framför mig några stora stridsvagnsslag. Det blir inget slaget om Kursk 2.0 denna vår heller. Det handlar istället om hur västpansaret klarar av de ryska motmedlen; såsom Kornetmissiler, helikoptrar, Lancetdrönare och laserstyrda artillerigranaten Krasnopol!

Med detta sagt är, en eller två brigader utrustade med Leoparder, Abrahams, Challenger, moderna infanteristridsfordon och uppbackade med modernt artilleri, alltsammans brukat med kompetens, en mycket mäktig faktor på slagfältet med avsevärd eldkraft och rörlighet! Detta kan jag vittna om personligen, som gammal pansarskytteslusk från Revingebrigaden.

Det är möjligt att det jag befarar om offensivens död, är överdrivet eller felaktigt, eller att ryssen inte förmår att koordinera nämnda vapensystem på ett effektivt sätt. I så fall driver de nya brigaderna, utan hejd, mot Azovska sjön. Vi får helt enkelt se.

Mons Krabbe
Säkerhetspolitisk bloggare som driver bloggen Samhällsdebatt, historia och säkerhetspolitiska analyser

Läs även: Altstadt: Putins heliga krig i Ukraina