Olyckskorpar talar till och från om att Ukrainas förluster på sikt innebär att motståndet är meningslöst, och Ukrainas före detta biträdande försvarsminister Hanna Maljar gick i juli ut med uppgifter som tycktes bekräfta stora förluster. Men allt tyder på att de ryska förlusterna är väsentligt högre, skriver Erik Liljengren i en analys av läget.
Ibland dyker det upp nya siffror som påstås beskriva Ukrainas totala förluster. De har en tendens att skapa rubriker, vara högre än vad som dittills angetts, och användas inrikespolitiskt i Sverige av diverse isolationister, i praktiken putinister, som hävdar tesen att motstånd mot den ryska invasionen av Ukraina är utsiktslös och att det bara leder till att fler ukrainare dör. Samma mörka krafter förtiger gärna att just uppgivande av motståndet öppnar helvetets portar för de ukrainare som då hamnar under rysk ockupation, och i linje med vad som skett i redan ockuperade områden, kommer att utsättas för allehanda övergrepp.
Men hur stora är egentligen de ryska respektive ukrainska förlusterna i kriget och vilka siffror kan man lita på? Och framför allt: Varför förlorar Ryssland enligt alla seriöst genomförda bedömningar fler soldater än Ukraina? Den sistnämnda frågan är berättigad speciellt de senaste månaderna då Ukrainas försvarsmakt övergått till motoffensiv på valda delar av den långa fronten – och det är denna motoffensiv som det varit fokus på under sommaren i rapporteringen från kriget.
Läs även: Regeringen: Jas Gripen till Ukraina ska utredas
I moderna krig där försvararen åtminstone haft en del tid på sig att förbereda sig så tar normalt den som anfaller klart större förluster än den angripna sidan. Det är i princip ett etablerat axiom. Under sommaren har Ukrainas numera före detta biträdande försvarsminister Hanna Maljar vid ett flertal gånger gått ut med uttalanden om att Rysslands förluster är flera gånger större än de ukrainska. Exempelvis sa Maljar på ukrainsk tv den 25 juli att det stupar åtta gånger färre ukrainska soldater än ryska på den beryktade Bahmutfronten, och att det på frontavsnitten i södra Ukraina, som tar riktning mot att befria Mariupol och Berdjansk, stupar 5,3 gånger färre ukrainare än ryssar.
Dessa uttalanden väckte viss förvåning och rent av upprördhet bland folk i väst som tog del av detta. Speciellt eftersom den ukrainska armégrupp ”Tavrija”, som ansvarar för frontavsnitten i söder, dagligen publicerade uppskattade förlustsiffror gällande ryska soldater. Därmed kunde man genom att använda båda de här uppgifterna baklänges räkna fram ungefär hur många ukrainska soldater som stupat varje dag. Att 30 till 110 ukrainska soldater dör varje dag under motoffensiven i södra Ukraina är väl inget som någon blir lyckligare av att läsa, men Ukraina har till stor del valt att bemöta den ryska propagandan med öppenhet.
Ukraina har faktiskt ett väldigt vitalt och levande medielandskap. Eller åtminstone hade. Rent finansiella skäl under kriget har fått den här branschen att föra en knaper tillvaro där annonsmarknaden är mycket svag, och många publikationer måste förlita sig på donationer från sina läsare och tittare. De ukrainska tv-kanalerna som haft nyhets- och samhällsredaktioner har stöpts om till att i skift producera några timmars sändning av den tv-maratonsändning som dygnet runt täcker vad som sker i kriget, och som sänds gemensamt på de flesta stora tv-kanalerna.
Likväl vilar hela kommunikationsstrategin på en viss grad av öppenhet och Ukraina väljer att bygga på den i kontrast till den lögnaktiga ryska propagandan, medvetna om att om man blir påkommen med samma typer av överdrifter och påhitt som kommuniceras från Moskva, så skulle man snart tappa i trovärdighet gentemot de länder i västvärlden som gett stora militära stödpaket. Man har helt enkelt inte råd att chansa på att framstå som lögnaktiga, då det snabbt skulle erodera stödet västerifrån.
Och ju längre kriget pågår desto mer beroende av det blir Ukraina eftersom man använt mycket av de egna lagren av framför allt ammunition, men även viss materiel. Dessutom finns det många utländska journalister på plats i Ukraina och dem kan man visserligen hindra från att bege sig in i vissa frontområden av säkerhets- och operationella skäl, men knappast styra vad de i övrigt ser och rapporterar hem.
Utifrån detta skulle alltså Maljars siffror om 8 respektive 5,3 gånger fler döda ryssar än Ukraina kunna stämma då? Är det ens rimligt kan man då fråga sig, med tanke på att den anfallande parten rimligen bör ta större förluster än den försvarande, speciellt om denne kunnat befästa sin position och gräva ner sig, vilket ju de ryska soldaterna verkligen haft gott om tid att göra. I vissa fall långt över ett år. Vi har alltså något som är ologiskt här, men då glömmer man vad som verkligen sker nere på marken vid frontlinjen på daglig basis, på den taktiska nivån. Det må vara så att Ukraina som helhet utför en stor motoffensiv, men nere på mikronivå förekommer det ständiga rapporter om att ryska enheter utför lokala motanfall.
Det är inte alls så att alla ryska soldater konstant sitter väl gömda i välbyggda värn och i relativt lugn och säkerhet kan vänta på ukrainska anfallsvågor som skulle komma stormande och bli nedmejade i stil med hur tyskarna höll västfronten under första världskriget mot franska armén som var väldigt ivrig i att befria de ockuperade delarna av Frankrike. Nej, även om det här kriget delvis med rätta börjat jämföras med första världskriget, så är det inte så det ser ut. Om vi för ett tag tänker bort de stora ryska offensiva operationer som präglade krigets första månader och hela den första krigsvintern så går ryska enheter ändå förvånansvärt ofta till attack på de flesta delar av fronten.
De är i Ukraina för att erövra mer mark. Det är det kriget verkar handla om för deras del. Den ryska sidan försöker som standard att gå till motanfall för att ta tillbaka förlorade viktiga positioner och kan vara väldigt envetna i sina attacker. Vi har den senaste tiden sett exempel på det både vid Robotyne i sydöstra Ukraina och i Klisjijivka söder om Bahmut. Framför allt i den senare orten var det för ganska många veckor sedan som bedömare kunde dra slutsatsen att vidare försök från Rysslands att hålla den här byn är meningslösa och kommer bara att leda till onödiga förluster.
Läs även: Ukraina: Ryska attacker mot Odessa
Som bekant bryr sig dock inte Rysslands ledare speciellt mycket om förluster, så det fortsatte att matas in enheter för att officerare på en eller flera nivåer inte skulle tappa ansiktet när en försvarslinje som det på högsta ort beslutats ska hålla ändå inte gjorde det. Då fick de ryska soldaterna bära ansvaret och försöka ta tillbaka nyckelpunkter i en viss linje. Söder om Bahmut var det bland annat 72:a motoriserade skyttebrigaden och 31:a och 83:e luftlandsättningsbrigaderna som fick bära det oket och bli om inte i det närmaste förintade, så åtminstone kraftigt decimerade på köpet. Det här är förband som tillhör de bättre som Ryssland har tillgång till och hela skeendet passar därmed bra in i den ukrainska strategin.
Självklart är Ukrainas långsiktiga mål att befria ockuperade områden och till slut hela Ukraina fram till de gränser som rådde innan Ryssland började annektera områden 2014. Men ett delsteg på vägen är att orsaka så stora förluster som möjligt bland de mer slagkraftiga ryska förbanden, så att fronten till sist kollapsar. Kort sagt så är klart högre ryska än ukrainska förlustsiffror även under en ukrainsk motoffensiv rimliga. En viktig förklaring är helt enkelt inställningen – medan det från rysk sida kallt räknas med mycket höga egna förluster för att uppnå övergripande mål och det anses oundvikligt, så gör Ukraina verkligen vad de kan för att minimera förlusterna.
Här kommer två komponenter till in som hjälper till här. Dels tyder det mesta på att Ukraina har en snabbare och bättre sjukvårdskedja än vad Ryssland har. Eftersom man helt enkelt försöker prioritera den även om den vid krigets början framstod som oorganiserad och underdimensionerad. Dels så har även materiel från väst hjälpt till att hålla nere förlusterna, med hjälp av bättre skydd mot beskjutning och minexplosioner än vad sovjetisktillverkad dito kan erbjuda.
Vi ska alltså inte alls avfärda Maljars uppgifter om skillnader i förluster. Det var inte därför hon fick avgå när den nye försvarsministern Rustem Umerov nu formerar sitt lag. När så den ryska nättidningen Verstka gick ut med uppgifter som de snappat upp från en upphandling som utförs av Rysslands ministerium för ”arbete och social trygghet” om att 230 000 certifikat som ska ges till familjer som har en familjemedlem som stupat, så är det en intressant indikation på hur många från Ryssland som kan ha stupat i Rysslands invasion av Ukraina. I dessa siffror räknas inte tvångsrekryterade soldater från de av Ryssland ockuperade områdena i Ukraina in och möjligen inte heller soldater som stridit i privatarmén Wagnergruppen.
Detta uppvägs delvis eventuellt av att det bland de 230 000 kan finnas en och annan som stupat i Rysslands avslutade krig i Tjetjenien och Afghanistan som behöver ett nytt dokument. Att spekulera i Ukrainas förluster känns lite olustigt, men om man ändå måste säga något om dem så kanske de faktiskt ligger på de nivåer som under sommaren tagits upp som gällande för enskilda frontavsnitt.
Det vill säga 5,3–8 gånger lägre än de totala ryska. Det är också enormt många människor. Framför allt alldeles för många, men den ryska propagandan om att Ukraina helt skulle vara på väg att få slut på soldater ser vi inga tecken på skulle stämma.
Läs även: Ukraina: Ännu en by vid Bachmut återtagen: ”Rensats på ryssar”
Erik Liljengren
Svensk företagare med mångårig erfarenhet från Ukraina
